Recension: Damen i Svart - 1958



Damen i Svart
Regi: Arne Mattson
1958
Thriller

Privatdetektiverna John och Kajsa Hillman (Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Ericsson) är på väg mot en välbehövlig semester på landet. Det ska besöka några goda vänner men hamnar mitt i ett mordmysterium. Dessutom sägs det att ett spöke vid namn ”Svarta Damen” visar sig i samband med varje dödsfall. Det är nu upp till Hillmans att lösa gåtan, till sin hjälp har de den stammande amatördetektiven Freddy (Nils Hallberg).

Det här är den första i filmen i serien om det fantastiska deckarparet Hillman som alltid lyckas lösa mordmysterierna. Filmerna är också populärt kallade ”Färgfilmerna” eftersom det döljer sig en färg i titeln på varje film.

Eftersom filmen har en hel del år på nacken märker man självklart en skillnad på språkbruket jämfört med det man är van vid från mer moderna filmer. Men man får vara klar över tidens gång och hur språket utvecklats på film från riktigt teatersvenska till det mer naturliga flöde som används idag. Men trots denna skillnad i språkbruk får man säga att åtminstone kärntruppen av skådespelarna, som också kommer att återfinnas i de senare filmerna om Hillmans, funkar alldeles utmärkt och är synnerligen trovärdiga. Freddy Sjöström, som är den komiska avlastningen är min personliga favorit och vore det inte för något annat skulle filmen ha en behållning enbart på grund av detta.

Själva historien är kanske inte heller riktigt vad vid är vana att se i dessa moderna tider och kanske går det lite för lätt att räkna ut ett och annat för Paret Hillman (dock inte sagt att man som tittare lyckas med samma bedrift) men den funkar och ger en viss spänning. Framförallt tillsammans med Sven Nykvists underbara svartvita foto som verkligen bär upp filmen till de högre höjderna. Det finns vissa scener man bara kan se om och om igen enbart för det vackra fotots skull!

Ska man ge ett slutomdöme så tycker jag att det här är en film som står sig än i dag i konkurrensen och självklart borde finnas i varje sann filmfanatikers hylla. Det är en film som legat till grund för många senare filmer och som referenspunkt är den ovärderlig. Arne Mattsons bildberättande är sagolikt och gör att man kan förlåta de små logiska luckor som finns i historien.

… och du! Avslöja inte vem mördaren är!