Damen i Svart
Regi: Arne Mattson
1958
Thriller
Privatdetektiverna John och Kajsa Hillman (Karl-Arne Holmsten och
Anna-Lisa Ericsson) är på väg mot en välbehövlig semester på landet. Det ska
besöka några goda vänner men hamnar mitt i ett mordmysterium. Dessutom sägs det
att ett spöke vid namn ”Svarta Damen” visar sig i samband med varje dödsfall.
Det är nu upp till Hillmans att lösa gåtan, till sin hjälp har de den stammande
amatördetektiven Freddy (Nils Hallberg).
Det här är den första i filmen
i serien om det fantastiska deckarparet Hillman som alltid lyckas lösa
mordmysterierna. Filmerna är också populärt kallade ”Färgfilmerna” eftersom det
döljer sig en färg i titeln på varje film.
Eftersom filmen har en hel del
år på nacken märker man självklart en skillnad på språkbruket jämfört med det
man är van vid från mer moderna filmer. Men man får vara klar över tidens gång
och hur språket utvecklats på film från riktigt teatersvenska till det mer naturliga
flöde som används idag. Men trots denna skillnad i språkbruk får man säga att
åtminstone kärntruppen av skådespelarna, som också kommer att återfinnas i de
senare filmerna om Hillmans, funkar alldeles utmärkt och är synnerligen
trovärdiga. Freddy Sjöström, som är den komiska avlastningen är min personliga
favorit och vore det inte för något annat skulle filmen ha en behållning enbart
på grund av detta.
Själva historien är kanske
inte heller riktigt vad vid är vana att se i dessa moderna tider och kanske går
det lite för lätt att räkna ut ett och annat för Paret Hillman (dock inte sagt
att man som tittare lyckas med samma bedrift) men den funkar och ger en viss
spänning. Framförallt tillsammans med Sven Nykvists underbara svartvita foto
som verkligen bär upp filmen till de högre höjderna. Det finns vissa scener man
bara kan se om och om igen enbart för det vackra fotots skull!
Ska man ge ett slutomdöme så
tycker jag att det här är en film som står sig än i dag i konkurrensen och
självklart borde finnas i varje sann filmfanatikers hylla. Det är en film som
legat till grund för många senare filmer och som referenspunkt är den
ovärderlig. Arne Mattsons bildberättande är sagolikt och gör att man kan
förlåta de små logiska luckor som finns i historien.
… och du! Avslöja inte vem
mördaren är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar