Yatterman - 2009 - Fullständigt galet av Takashi Miike!

Yatterman

Regi: Takashi Miike

2009

Komedi/Action

Dödskallestenarna står i centrum, det onda gänget Doronjo är ute efter att besitta dem alla för att få oövervinnelig makt. Hur vet de inte riktigt men eftersom de tillber tjuvarnas Gud, åtminstone gör deras ledare Doronjo det, ifrågasätter de ingenting de blir beordrade att göra. De är förstås ganska klumpiga av sig och om de inte sjabblar till det av egen kraft så står Yatterman, två unga leksaksförsäljare, den i vägen och besegrar dem – gång efter gång. Till sin hjälp har båda sidor robotar och farkoster till förfogande.

Den här filmen bygger så vitt jag förstår på en japansk serietidning. Det verkar också finnas en TV-följetong med samma tema om man läser på lite. Jag har förstås aldrig läst eller sett något sedan tidigare. Jag hade inte ens en aning om att det fanns. Om jag ska uttrycka mig lite fördomsfullt så skulle jag vilja påstå att den här typen av historia endast kan komma till i Japan! Det är fullständigt bisarrt och man skulle verkligen vilja se in i den hjärna som har hittat på det här.

”fantastiskt fantasifulla miljöer”

Det balanserar på gränsen mot tramsigt och fjantigt men lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida om underhållningsgränsen. För underhållande är det sannerligen. Miljöerna är magnifika och man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Plötsligt kan filmen brytas av med att någon förklarar något speciellt för oss – publiken, i sant Monty Python manér kan man säga. Det är förresten inte det enda som påminner om Monty Python när jag tänker efter. Det är fruktansvärt oberäkneligt och vid närmare eftertanke skulle kanske en japansk motsvarighet till Monty Python se ut så här.

Det är oerhört välgjort och det kräver sin man att få det här att funka. Takashi Miike är uppenbarligen en sådan man och han är ju heller ingen nybörjare när det gäller fartfyllda actionfilmer. För är det något filmen är fylld av, förutom humor och fantastiskt fantasifulla miljöer, så är det actionsekvenser. Jag gillar dem mycket och så länge de pågår finns det inte en död minut egentligen.

”sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart”

Men som allting så finns det även en baksida. Den är kanske inte så betydande, men i slutet schabblar man till det hela med lite för genomtänkta moraliteter och ett uppklarande av alltihop som blir lite sentimentalt. Jag har förväntat mig det om det hade varit en hollywoodproduktion, men inte av Takashi Miike. Märkligt! Dessutom tappar filmen lite tempo i och med detta vilket drar ner slutomdömet något. Men på det hela taget är det sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart!

9/10

Samurajäventyret - 13 ASSASSINS - 2010

13 Assassins

Regi: Takashi Miike

2010

Action

Det politiska spelet i Japan 1844 gör att den nuvarande shoguns halvbror stiger närmare och närmare makten. Detta upprör känslorna hos hans motståndare eftersom denne halvbror är känd för sin sadistiska läggning. Till exempel har han – enbart för sitt eget nöjes skull – huggit av en kvinna både armar och ben, samt skurit ut tungan och sedan hållit henne som fånge. Han är helt enkelt en mycket grym härskare som tror på att hålla sina undersåtar i en mycket sträng disciplin. Men nu ska han stoppas! 12 modiga män ger sig iväg för att döda honom, även om detta sker på bekostnad av deras eget liv. I bergen stöter de på en ensam jägare som slutligen blir den trettonde deltagaren i skaran. Rättvisa måste skipas och det spelar ingen roll om oddsen för en lyckad insats är dåliga. De är nu tretton mot en armé på ett par hundra män, alla beväpnade med samurajsvärd. Striden kan börja!

Själva upptakten till historien i filmens början är ypperligt intressant och så sadistisk att det nästan känns en lite klump någonstans i mellangärdet. Det tillhör inte det vanliga att filmen påverkar mig på det sättet så det var med stort intresse jag fortsatte titta på filmen. Jag tänkte att det här kans bara sluta på ett sätt, som en förträfflig film som sätter standarden för andra!

Och det är väl sant på ett sätt också! Det är onekligen en mycket väl genomförd film på alla sätt och vis! Den är politisk, våldsam, blodig och motbjudande. Det jag personligen har lite svårt för är när man presenterar lite för många karaktärer och sedan förutsätter att man kommer ihåg alla när slutet börjar närma sig. Jag minns helt enkelt inte för många karaktärers bakgrund och/eller egenheter och så är det bara. Det blir naturligtvis inte lättare av att de heter en massa namn som är i princip outtalbara för oss västerlänningar. Hade de hetat Bo, Kjell och Stig hade jag kanske kunnat särskilja dem på ett annat sätt!

Men nu är det en film om den japanska maktstrukturen och som sådan gillar jag den. Det blir lite för mycket svärdsslagsmål med tiden och jag hade önskat att man hade kunnat hålla sig lite mer på den politiska sidan under större del av filmen, eller varit tydigare med den kanske. För det gäller att man är insatt i de japanska sederna med Harakiri och Seppuku, ära och lojalitet för att man ska kunna göra sig fullt utbyte av den. Det är helt enkelt en helt annan värld än vad vi är vana vid och är man ovan vid filmer om Japan och samurajer kan det nog vara ganska förvirrande.

På filmens omslag står det något om att det här skulle vara en av de bästa samurajfilmerna någonsin och jag tror nog att jag kan hålla med om det. Det finns kanske inte så mycket konkurrens mellan de absolut bästa och denna, favoriter som Shogun Assassin och De Sju Samurajerna ligger i en egen klass för sig verkar det som. Men det är onekligen en genomtänkt film och även om jag tycker att slagsmålsscenerna är lite för långdragna och dominerande är de onekligen väl utförda. Skådespeleriet i dessa scener, liksom i övriga filmen, är riktigt bra och det känns ibland som att man har gjort en poäng av att inte behandla samurajerna stereotypiskt. Jag tror aldrig jag har sett samurajer som skrattat före den här filmen till exempel. Det gör att det känns mer verkligt än om allt hade varit precis som det brukar vara. Jag kan inte tänka mig att alla var lika bittra och humorbefriade som det framställs i Shogun till exempel. Det här bli mer levande på det sättet.

Man har också lyckats bra med den komiska befrielsen. Den trettonde medlemmen i sällskapet säkerställer en komisk sidekick, men bara på ett sätt som inte är det stereotypiska. Åter har man lyckats att undvika normerna och resultatet blir mer levande.

När jag nu läser vad jag har skrivet tycker jag att jag kanske har varit för snål med betyget, men faktum är att stridscenerna drar ned det hela så pass mycket för min del att det stunder, och det finns ganska många sådana stunder, när det är riktigt bra får ge vika för den tristess som slagsmålen innebär. Det är jättebra, men lite för träligt under stora delar av filmen.

6/10

Recension: One Missed Call - 2003

One Missed Call

Aka: Chakushin Ari

Regi: Takashi Miike

2003

Horror

Yoko (Anna Nagata) får ett samtal på sin mobiltelefon, samtalet tycks komma från hennes eget nummer och datumet för samtalet är daterat tre dagar framåt i tiden. 72 timmar senare upplever Yoko situationen som samtalet antydde och dör. Hennes väninna Yumi (Kou Shibasaki) får efterhand reda på att flera personer råkat ut för liknande händelser och när hon själv får ett liknande samtal görs en TV-show av hela saken. Ett medium anlitas av TV-bolaget som ska kunna styra ”de onda andarna”. Var kommer dessa mystiska samtal egentligen ifrån? Finns det en naturlig förklaring eller är det övernaturligheter i rörelse?

Till en början måste jag säga att det här faktiskt var en ganska spännande film även om den inte var speciellt originell i sin handling. Att få ett meddelande från sig själv just när man upplever dödsögonblicket måste dock säkerligen vara alldeles fasansfullt och filmen använder detta element gång efter gång. Tyvärr blir det lite tjatigt i längden och tyvärr saknar filmen, likt många av de asiatiska skräckfilmerna, mycket av den sortens logik som finns i västerländsk film. Det är kanske inte en nackdel och jag välkomnar ofta nytänkande och kreativitet, här blir det dock bara otydligt och svårförstått.

En av de största behållningarna med filmen anser jag förresten vara den satiriska ställning filmen tycks ta emot extrema Japanska TV-shower. Kan man verkligen göra TV av allt?

Står man ut med att saker och ting inte alltid presenteras i rätt ordning, eller att det inte ens tydliggörs att handlingen fragmenteras, kanske man rent av tycker den här filmen är lyckad. Helt klart är att den är öppen för tolkningar och när filmen är slut måste man sitta kvar en stund för att klura ut vissa mysterier, bilda sig teorier om varför saker och ting egentligen hände och vad Takashi Miike ville ha sagt med filmen.

I övrigt är det här en kompentent film, scenerna är snyggt filmade ur spännande kameravinklar och lagom mycket av mysteriet visas. Allt blandas upp med storartade skådespelarinsatser som egentligen är huvudingrediensen i filmen. Vill du se monumentala, blodiga effekter har du vänt dig på fel håll, det här är en spökhistoria som sakta guppar fram likt en segelbåt på en spegelblank sjö. Tempot är lågt och stämningen hög.

Inget utöver det vanliga men gillar man den nya tidens asiatiska rysare bör man gilla även den här.

Recension: Imprint - 2005

”Masters of Horror”

Imprint

Regi: Takashi Miike

2005

Horror

En man kommer med båt till en lite ö i Japan. Ön befolkas av glädjeflickor som hålls i ett järngrepp av bordellmamman, men den han söker är inte vilken flicka som helst. Det är hans enda sanna och stora kärlek som han svurit på att ta med sig hem till Amerika. När han frågar efter henne har man aldrig hört talas om henne, men flickan han får på köpet när han stannar över natten har en helt annan historia att berätta. Tålmodigt lyssnar han på hennes historia, en historia om incest, abort, våldtäkt, tortyr och död.

Man ska inte ha för stora förväntningar på någon film, det är en sak som jag lärt mig under årens lopp. Men det är svårt när man hör talas om att Takashi Miikes trettonde episod i den amerikanska TV-rysarserien Masters of Horror, blivit bannat för att den var FÖR brutal och FÖR grafisk. Då blir man naturligtvis nyfiken!

För övrigt är det har Takashi Miikes (mannen bakom välkända och kultförklarade filmer som Audition och Ichi – the Killer) första film på engelska. Detta skapade naturligtvis en hel del problem. Själv menar regissören att eftersom han själv hatade skolan är hans engelska mycket sämre än de flesta japaners, men inte nog med det. Flera av skådespelarna kunde ingen eller mycket lite engelska inför filmen. De fick helt enkelt nöta in replikerna en efter en fonetiskt med hjälp av en dialogcoach. Resultatet är enastående!

Handlingen utvecklas krypande genom kvinnans berättelse. Den blir intensivare ju längre filmen går och mer grotesk och grafisk för varje detalj som avslöjas. Detta är både bra och dåligt tror jag, då resultatet blir lite segt och försöken av chockera publiken med riktigt explicita scener blir lite krystade. Detta beror troligen dock på alldeles för höga förväntningar från min sida. (Ni vet såna som man inte ska ha på film) och tar man inte hänsyn till något annat så HAR filmen väldigt påträngande tortyrscener!

Det är också många twists and turns, vilket gör att man till slut inte kan vara riktigt säker på vad som är sant och inte. Historien berättas om och om igen endast med små variationer, den ena rysliga och mer bisarr än den andra. Kul är förresten också att författarinnan (Shimako Iwai) till boken ”Bokkê, kyôtê” som ligger till grund för filmen, uttrycker sån entusiasm om att hon till och med tycker den är bättre än hennes bok. Det är ju ett ganska ovanligt uttalande och måste ju betraktas som ett mycket gott betyg från det hållet.

En grafisk och brutal film!

Recension: Ichi the Killer - 2001

Ichi the Killer

Regi: Takashi Miike

2001

Action

Gangsterbossen för ett Yakuzagäng försvinner med 300 millioner Yen. Hans närmaste man Kakihara, en brutal sadomasochistiskt, tar över operationerna och börjar sitt sökande efter chefen. Ett tips kommer fram och de tar hand om den anklagade och frågar grundligt ut honom under tortyr. Det visar sig att de blivit lurade och blir så småningom uteslutna ur organisationen helt och hållet. Undan för undan visar det sig att Ichi – mördaren, en man med osedvanligt goda martial arts talanger ligger bakom chefens försvinnande. Det blir en kamp på liv och död mellan Kakihara och Ichi, som dessutom brottas med sina egna förtryckta sexualproblem och psykoser.

Det här är mycket omtalad film, men jag tror faktiskt inte att jag gjort bekanskap med den sedan tidigare, åtminstone inte i sin helhet! Det verkar som om filmen har en väldigt stabil fan-skara och den innehåller onekligen en hel del utstuderat våld. För min personliga del anser jag dock inte att det är något att lyfta på ögonbrynen för, det är allt för mycket komiska splattereffekter för min del och för att svara på omslagets fråga ”Hur ofta måste du blunda?” kan jag bara säga – aldrig.

Det här var kanske en stark film 2001 när den först kom och jag betvivlar inte att den chockerade biobesökarna, kanske inte för dess våld i sig utan snarare för att våldet är så pass sexualiserat. Det är onekligen en sadomasochistisk film i kropp och själ och de vassaste scenerna är inte de sadistiska. Åtminstone far jag mer illa av att se de som gärna vill bli skadade för sexuell njutnings skull.

Men det är inte det man får se som är filmens starkaste sida tycker jag, utan snarare det man inte får se. Det är filmens själ, eller vad man ska säga, som påverkar mest. Karaktären Ichi är mycket märklig. Han tänder otvivelaktigt sexuellt på det våld han tillfogar andra men samtidigt tycks han inte stå ut med det han gör och bryter ihop och faller i gråt. Hans motsvarighet Kakihara, har inga problem att tillfoga andra skada och jag finner honom långt mer sadistisk i själ och hjärta än Ichi. Det finns en helt annan slags medvetenhet i hans agerande och han räds dessutom inte att skada sig själv i vad som kanske är filmens allra starkaste scen.

Men på det hela taget är jag besviken, jag hade väntat mig mycket mer och faktum är att jag finner filmen både långsam och aningen ointressant. Den är ganska lång i sin originalversion och mäter strax över två timmar och det är svårt att hålla en sådan här historia intressant så pass länge. Det är absolut ingen film jag ångrar att jag har sett men en som jag förmodligen aldrig kommer att se om heller.