Yatterman
Regi: Takashi Miike
2009
Komedi/Action
Dödskallestenarna står i centrum, det onda gänget Doronjo är ute efter
att besitta dem alla för att få oövervinnelig makt. Hur vet de inte riktigt men
eftersom de tillber tjuvarnas Gud, åtminstone gör deras ledare Doronjo det,
ifrågasätter de ingenting de blir beordrade att göra. De är förstås ganska
klumpiga av sig och om de inte sjabblar till det av egen kraft så står
Yatterman, två unga leksaksförsäljare, den i vägen och besegrar dem – gång
efter gång. Till sin hjälp har båda sidor robotar och farkoster till
förfogande.
Den här filmen bygger så vitt jag
förstår på en japansk serietidning. Det verkar också finnas en TV-följetong med
samma tema om man läser på lite. Jag har förstås aldrig läst eller sett något
sedan tidigare. Jag hade inte ens en aning om att det fanns. Om jag ska
uttrycka mig lite fördomsfullt så skulle jag vilja påstå att den här typen av
historia endast kan komma till i Japan! Det är fullständigt bisarrt och man
skulle verkligen vilja se in i den hjärna som har hittat på det här.
”fantastiskt fantasifulla
miljöer”
Det balanserar på gränsen mot
tramsigt och fjantigt men lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida om
underhållningsgränsen. För underhållande är det sannerligen. Miljöerna är magnifika
och man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Plötsligt kan filmen
brytas av med att någon förklarar något speciellt för oss – publiken, i sant Monty Python manér kan man säga. Det är
förresten inte det enda som påminner om Monty
Python när jag tänker efter. Det är fruktansvärt oberäkneligt och vid
närmare eftertanke skulle kanske en japansk motsvarighet till Monty Python se ut så här.
Det är oerhört välgjort och det
kräver sin man att få det här att funka. Takashi
Miike är uppenbarligen en sådan man och han är ju heller ingen nybörjare
när det gäller fartfyllda actionfilmer. För är det något filmen är fylld av, förutom
humor och fantastiskt fantasifulla miljöer, så är det actionsekvenser. Jag
gillar dem mycket och så länge de pågår finns det inte en död minut egentligen.
”sjukt, bisarrt, galet,
innovativt och alldeles underbart”
Men som allting så finns det även
en baksida. Den är kanske inte så betydande, men i slutet schabblar man till
det hela med lite för genomtänkta moraliteter och ett uppklarande av alltihop
som blir lite sentimentalt. Jag har förväntat mig det om det hade varit en
hollywoodproduktion, men inte av Takashi
Miike. Märkligt! Dessutom tappar filmen lite tempo i och med detta vilket
drar ner slutomdömet något. Men på det hela taget är det sjukt, bisarrt, galet,
innovativt och alldeles underbart!
9/10
9/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar