Recension: The Doorway - 2000

The Doorway

Regi: Michael B. Druxman

2000

Horror

Fyra studenter tar på sig uppdraget ett fixa till ett gammalt hus, för besväret blir de lovade 10.000 dollar. Vad de inte vet är att huset en gång i tiden ägdes av en kult med djävulsdyrkare och att källaren innehåller en portel direkt till helvetet. Snart upptäcker de emellertid att huset är hemsökt och efter att de stött på en demon i form av den före detta frun i huset beslutar de sig för att fly och ta hjälp av Professor Lamont (Roy Scheider) som är expert på spökerier.

Filmen kunde faktiskt haft potential att lyckas om man fullföljt någon av de många idéerna och varit någorlunda konsekvent. Som det hela är nu så är jag inte säker på vad man egentligen ville göra. En klassisk spökhistoria? Demonbesatthet? Djävuldyrkare? Filmen verkar bestå av en blandning av dessa element men bestämmer sig aldrig för vilken linje man ska gå på.

Då detta är en lågbudgetfilm (och utgiven av den gamle B-filmskungen Roger Cormans bolag) kan man kanske inte kräva mer än så här av skådespelarna. Fast jag står ut med dem, inte för att de någon gång egentligen är bra, utan för att det inte är dåliga hela tiden. Man har till och med lyckats få med Roy Scheider i en liten roll, hoppas han fick bra betalt.

Bitvis känns det här som en hyllning till äldre B-filmer, mycket känns igen även om man valt att ge ingredienserna en ny förpackning så att säga. Ibland är musiken som tagen ur en 50-talsrulle med kultstatus eller kanske ur ett avsnitt ur Twilight Zone. Problemet är bara att under de korta stunder detta händer passar musiken inte alls in i produktionen så det faller på sitt eget grepp så att säga.

Folket bakom effekterna gjorde också effekterna till kanonusla rullen infested och de håller absolut inte högsta klass, inte ens medel tyvärr. Detta drar ner totalintrycket ganska mycket då en film av det här slaget nästan är beroende av att det ser trovärdigt ut. Det mesta ser riktigt fejkat ut även om sminkavdelningen lyckats hyfsat i alla fall. Samma bolag låg förresten även bakom effekterna i Jeepers Creepers.

Recension: Doriana Grey - 1976

Doriana Grey

Regi: Jess Franco

1976

Drama

Societetskvinnan Doriana Grey (Lina Romay) bor i ett vackert palats och åtnjuter allt som gör livet värt att leva i form av lyx, sex och överflöd. Hon känner dock ingen lycka över detta och även om hon tycks vara evigt ung känns hennes liv tomt och innehållslöst. En journalist (Monica Swinn) som finner henne mycket gåtfull och intressant anländer så en dag för en djupare intervju. Doriana berättar om sitt liv, om sina sexäventyr och om sin syster som hon blev kirurgiskt separerad ifrån som nyfödd. Hon berättar att läkarna gjorde ett misstag vid ingreppet. Hon förlorade förmågan till sexuell tillfredställelse medan hennes syster förlorade förståndet och nu är inlåst på en privat klinik. Där ägnar hon dagarna åt att onanera åt känslorna som Doriana inte kan känna.

Man behöver inte vara speciellt kunnig inom film för att förstå att för Jess Franco betyder stil mer än innehåll. Åtminstone är det intrycket man får av den här filmen. Det är påträngande och utmanande men knappast erotiskt trots många och mycket explicita sexscener. Närbilder på kvinnans könsorgan så detaljerat att det torde duga som undervisningsmaterial och långa samlagssekvenser utan kompromisser i kombination med ofokuserade bilder på omgivningen blir särdeles vackert i Jess Francos händer. Samtidigt är det frånstötande och en plåga att se, som tittare ställs man alltså inför ett prov.

Man får känslan av närvaro och en föreställning av voyeurism är väl egentligen det främsta kännetecknet hos denna intressanta filmskapare. Det känns helt enkelt mycket närmare och verkligare än vad man är van vid från andra filmer. Lina Romay i titelrollen funkar mycket bra som den eviga ungdomen och hon ser lika härligt gåtfull och vacker ut som hon bör göra. Jag vill dock mena att hon är mer sensuell med kläderna på än av.

Någonstans i bakgrunden finns det en bas till Oscar Wildes berättelse om Dorian Grey, som offrade sin själ för att tavlan som målades av honom skulle åldras och inte han själv. Men i princip har de inget annat gemensamt än just den eviga ungdomen. Om man nu inte ser moralen (eller omoralen) som en samhörighet.

Personligen tycker jag den här filmen innehåller på tok för mycket grova sexscener för att vara riktigt underhållande men det är å andra sidan dess styrka också. Man måste fråga sig om stil är viktigare än innehållet, eller tvärt om? Fungerar detta i symbios med varandra? Är tanken att utmana tittaren eller att stimulera publiken erotiskt? Det är helt klart en film som ställer frågor och inte besvarar dem och det är alltid kul med en film som man inte slutar tänka på så fort eftertexterna har rullat förbi.

En intressant film av Franco!

Down to the Bone - 2004 - En ton av värdighet!

Down to the Bone

Regi: Debra Granik

2004

Drama

Irene har två barn, jobb och man. Men att påstå att hon är tillfreds med tillvaron vore att överdriva och det grövsta. Att klara vardagen utan droger är nämligen något som är henne övermäktigt. Det har drivit henne till diverse förödmjukelser genom åren men när hon stjäl ena sonens födelsedagspengar från farmor för att finansiera sitt missbruk inser hon själv att det har gått för långt och lägger in sig på en klinik. Där träffar hon Bob, en av vårdarna och inleder en relation med honom. De har mycket gemensamt, kanske mer än vad som är nyttigt för båda och snart är de på väg att dra ner varandra ännu djupare i drogträsket. Snart är det bara drogerna som betyder något och undanflykter och svepskäl är något som präglar vardagen.

Det går helt enkelt inte att komma ifrån att den här filmen är briljant spelad! Framförallt handlar det förstås om huvudrollsinnehaverskan Vera Farmiga som definitivt är kapabel att spela lika sliten som rollen kräver. Hon har heller inga problem med att spela rollen som ”ren” och det är verkligen de små medlens skådespel. Det är inte mycket som skiljer de olika sinnesstämningarna åt men Vera hittar essenserna i dem och förmedlar dem förstklassigt!

Eftersom det mesta kretsar kring henne är det inte särskilt viktig om alla de andra smårollerna lever upp till hennes standard men jag måste säga att jag verkligen inte har något att klaga på! Det är ingen propagandistisk film, den visar inte någon skrämmande baksida som utspelar sig med prostitution på skitiga bakgator eller något sånt. Det finns hela tiden en ton av värdighet över den. Detta kanske är på gott och ont men jag vill påpeka att det verkligen inte handlar om någon glorifiering. Snarare är det vardagsknarkandet som tas upp (om man nu kan säga att det finns något som heter vardagsknarkande?) och man känner mera sympati för de inblandade än något annat. Det finns inte någon direkt skrämseleffekt.

Nivån ligger alltså snarare på en medömkans nivå. Det är Irenes personliga liv det handlar om, inte hur orättvist hon behandlas av samhället eller vilken frustration över sin livssituation hon känner. Uppenbarligen mår hon inte bra, men det är inget mardrömsscenario och det tackar jag för. Det är riktigt befriande att se en antidrogfilm som närmar sig problematiken på det här sättet och som vågar blanda in en kärlekshistoria i det hela dessutom.

Hur det går kommer jag förstås inte att avslöja men att man kanske måste ner och vända på botten och hitta sin egen styrka för att lyckas är nog sant. Kanske är filmens sensmoral att tänka på sig själv i första rummet och offra det som finns runt omkring en för att man ska kunna må bra det enda riktiga när man sitter i skiten. När filmen är slut är inte ett öga torrt…

Recension: Friday the 13th - 1980

Friday The 13th

Regi: Sean S. Cunningham

1980

Horror

Skriven av Linda Snöberg

1957 drunknade en ung kille vid namn Jason Voorhees. 1958 mördades två stycken lägerkampsledare och 1962 försökte man öppna lägret igen fast då var det fel på bland annat vattnet. 1979 var det äntligen dags för Camp Crystal Lake att öppnas igen av Steve Christy, tillsammans med några nya ledare. De ignorerar varningarna de får av byborna runt omkring, mördandet börjar igen, vem är det som mördar och varför? Kommer någon att överleva mardrömmen för att kunna berätta historien?

Detta är den första delen i en lång serie, vilket jag för min del inte alls har något emot. Jag tycker dock om när det händer mycket i en film och för mig kan jag inte säga att det gör det i denna del. Nu har ju jag bara sett en sådan version där det klipps precis när man ska till att se mordet och sedan efteråt så får man ser hur det se ut. Sådant drar ner betyget för mig oerhört mycket.

Skådisarna kan jag kanske inte direkt klaga på, dom gör ju det som förväntas av dem, vilket är att skrika och sen dö. Då behövs inte så mycket skådespeleritalanger. Speciellt kul är det ju att vi ser Kevin Bacon i en mycket tidig roll. Trots att han inte är med så speciellt mycket så ser man redan här hur bra han kommer att bli som skådis i framtiden. En annan karaktär som är briljant är ju byfånen Crazy Ralph som varnar folk hit och dit men ingen som tror på honom.

Själva morden var ju inte speciellt påhittiga utan oftast så använde man sig av knivar och dess like. Själv tycker jag att det finns så mycket mer sätt man kan döda på än med vanliga vapen. Fast ibland kan det räcka med det vanliga också och ändå bli bra. Många gånger tycker man att offrerna är så lama och korkade och borde inte kunna dö så lätt, man blir irriterad emellanåt, men jag antar att de måste vara dumma för att vi ska få se på när de dör.  

Filmmusiken i denna del är ju helt lysande och väldigt enkel och det är nog det som gör den så oförglömligt bra. Sedan med Tom Savinis special effekter så kan det ju inte gå fel.

När man tänker efter på vad som egentligen hände då Jason drunknade så är det ju rätt förskräckligt. Man lämnar sina barn på ett sommarläger i god tro att de blir omhändertagna men som i detta fall där ledarna inte verkar orka bry sig utan bara ha tid för varandra, så vet i farao om jag själv skulle vilja lämna mitt eget barn på ett sådant ställe. Man får ju sig en tankeställare i alla fall.

För min del är inte detta den bästa delen utan följ med mig genom resten i både läsandet och skrivandet och bilda dig en egen uppfattning.

Recension: Död Vid Ankomst - 2008

Död Vid Ankomst

Regi: Henric Brandt

2008

Action/Thriller

David anländer svårt skottskadad på sjukhuset. Det är ovisst om han överhuvudtaget ska överleva men mot alla odds lyckas han klara livhanken, åtminstone ett tag. Hans hjärna lider av minnesproblem, mycket tack vare skottskadan i huvudet, men undan för undan går saker och ting upp för honom. Han börjar minnas fragment av sina sista timmar före skottskadan. Det är inga trevliga minnen och han uppfylls snart av ett enormt hämndbegär, han tänker ge sig efter de som sköt honom i huvudet och som kallblodigt mördade hans flickvän Maria.

Den här filmen han kallats en svensk korsning av The Crow och Total Recall. Stora ord men det ligger faktiskt någonting i det om man vara unnar sig lite vidsynthet. För det handlar naturligtvis inte om film i samma budgetekonomiska trakter och det märks också ganska tydligt att man inte har haft hela Hollywoods samlade investerare i ryggen när man har gjort filmen. Framförallt är det ljudet som är lite sunkigt men även kameraarbetet till viss del. Det är sådant man får räkna med när det gäller så här pass smal film från Sverige, inget konstigt med det och inget att hetsa upp sig över heller.

Man har dock inte fastnat i fällan att göra all dialog på engelska vilket tyvärr allt för ofta är fallet när det gäller svensk genrefilm. Självklart får man ha förståelse för att marknaden utanför rikets gränser lockar och det torde uppenbarligen vara lättare med en sådan marknadsföring på ett, för utlandet, begripligt språk.

Det flaxar lite hit och dit med handlingen och det är inte alltid helt lätt att hänga med i vilken verklighet vi befinner oss. Man har gjort det lite för krångligt tycker jag, det hade gått att få tydligare. Men samtidigt finns det en liten poäng med det tillkrånglade eftersom det faktiskt inte är helt glasklart för filmens huvudperson heller. Vissa scener får man se flera gånger ur olika synvinkar och ur olika karaktärers perspektiv och det är kanske det som är filmens allra största styrka. Jag gillar detta grepp starkt och det är något som istället förstärker handlingen snarare än krånglar till den.

Jämförelsen med The Crow är oerhört långsökt, men räknar man alla filmer med hämndmotiv som liknande The Crow så är det förstås inga problem att jämföra. Total Recall är betydligt lättare att ta till sig, även om det naturligtvis inte finns den typen av mastodonteffekter här. Det är ovanligt skitigt och realistiskt våld för att vara en svensk film och det skjuts skallen av både den ena och den andra och det ser riktigt bra ut faktiskt!

Jag är imponerad, men jag undrar varför poliser måste framställas som så oerhört korkade i alla filmer? Jag kan inte tänka mig att riktiga poliser faktiskt beter sig så men det här är film och det finns väl några missar i manus förutom detta också. Det är sådant man får stå ut med och några av de allra dummaste grejorna är faktiskt ganska underhållande också.

Skådespelarmässigt är det lite si och så, huvudrollerna är oftast riktigt bra medan de mindre rollerna är lite ambivalenta. Men det är inget som påverkar helheten speciellt mycket, det är en kul och underhållande film i all sin dumhet.

Recension: Deadly Blessing - 1981

Deadly Blessing

Regi: Wes Craven

1981

Horror

En bonde och hans fru driver gården strax bredvid ett Amish-liknande samhälle där medlemmarna är livrädda för djävulen och allt som kan anknytas därtill. Några av dem har fått för sig att djävulen, eller åtminstone någonting som kan kopplas samman med djävulen lever i de kringgränsande gårdarna. Mystiska dödsfall både bland utomstående, som sedermera visar sig vara avhoppade, eller utstötta medlemmar, och inom gruppen gör att friktionen ökar dramatiskt mellan grupperna eftersom mördaren förblir okänd. De djupt kristna och troende sektmedlemmarna är förstås övertygade om att det är demoner som ligger bakom alltihop och försöker driva ut dem med alla tillgängliga medel.

Wes Craven var en av dem som fick mig att upptäcka skräckfilmen i min ungdom. Det var A Nightmare on Elm Street och jag var fjorton år. Därför är det alltid kul att stöta på sånt som ens gamla hjälte gjorde tidigare och som man faktiskt missat av någon anledning. Detta är en sån film.

Jag tycker den har klarat tidens tand ganska bra och den känns faktiskt inte alls särskilt daterad. Det skulle kunna vara gjord i början på åttiotalet (som den faktiskt är) eller i slutet på nittiotalet och det är helt kart en styrka med filmen. Självklart kan man räkna ut att det inte handlar om det senare när man stöter på en mycket ung Sharon Stone eller får syn på Michael Berryman och Ernest Borgnine men jag tycker inte att det avslöjas på något annat sätt. Det känns fräscht helt enkelt!

Både Michael Berryman och Ernest Borgnine gör förresten riktigt bra rollprestationer, framförallt den sistnämnda som är fabulös! Hans blick viker inte en enda tum och det ser inte ens ut som att han har tagit på sig ett lösskägg vilket annars så ofta är fallet när Amish ska gestaltas på film. Han är helt klart ett av filmens starkaste kort och jag tar inte i tillräckligt om jag tycker att han borde han prisbelönats för sin insats i filmen. Bland det bästa jag har sett honom göra helt klart!

Samma sak kan man tyvärr inte säga om Sharon Stone som faktiskt drar ner filmen en hel del. Jag finner henne vara den i särklass sämsta skådisen och i princip inget hon gör eller säger känns trovärdigt, bara påklistrat och styltat. Det här var ju å andra sidan en av hennes allra första roller så det är kanske förlåtligt, men med tanke på vilket stort namn hon har blivit hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Hur som helst så tycker jag filmen är väldigt ojämn. Många gånger är det riktigt spännande och man undrar vad som ligger bakom och hur det kommer att gå, nästa stund är det transportsträckor deluxe och inget händer överhuvudtaget. Jag tycker aldrig det blir riktigt segt men nog hade filmen mått bra av lite högre tempo och större våldsfrekvens. Slutet är bland det mest röriga jag sett, eller det första slutet i alla fall. För jag dristar mig till att påstå att det faktiskt finns två slut på historien. Det andra slutet är inte alls lika förvirrande som det första men blir tyvärr så löjeväckande att man skattar åt det och det var väl inte riktigt meningen.

En ok film, men inte så mycket mer.