Down to the Bone - 2004 - En ton av värdighet!



Down to the Bone
Regi: Debra Granik
2004
Drama

Irene har två barn, jobb och man. Men att påstå att hon är tillfreds med tillvaron vore att överdriva och det grövsta. Att klara vardagen utan droger är nämligen något som är henne övermäktigt. Det har drivit henne till diverse förödmjukelser genom åren men när hon stjäl ena sonens födelsedagspengar från farmor för att finansiera sitt missbruk inser hon själv att det har gått för långt och lägger in sig på en klinik. Där träffar hon Bob, en av vårdarna och inleder en relation med honom. De har mycket gemensamt, kanske mer än vad som är nyttigt för båda och snart är de på väg att dra ner varandra ännu djupare i drogträsket. Snart är det bara drogerna som betyder något och undanflykter och svepskäl är något som präglar vardagen.

Det går helt enkelt inte att komma ifrån att den här filmen är briljant spelad! Framförallt handlar det förstås om huvudrollsinnehaverskan Vera Farmiga som definitivt är kapabel att spela lika sliten som rollen kräver. Hon har heller inga problem med att spela rollen som ”ren” och det är verkligen de små medlens skådespel. Det är inte mycket som skiljer de olika sinnesstämningarna åt men Vera hittar essenserna i dem och förmedlar dem förstklassigt!

Eftersom det mesta kretsar kring henne är det inte särskilt viktig om alla de andra smårollerna lever upp till hennes standard men jag måste säga att jag verkligen inte har något att klaga på! Det är ingen propagandistisk film, den visar inte någon skrämmande baksida som utspelar sig med prostitution på skitiga bakgator eller något sånt. Det finns hela tiden en ton av värdighet över den. Detta kanske är på gott och ont men jag vill påpeka att det verkligen inte handlar om någon glorifiering. Snarare är det vardagsknarkandet som tas upp (om man nu kan säga att det finns något som heter vardagsknarkande?) och man känner mera sympati för de inblandade än något annat. Det finns inte någon direkt skrämseleffekt.

Nivån ligger alltså snarare på en medömkans nivå. Det är Irenes personliga liv det handlar om, inte hur orättvist hon behandlas av samhället eller vilken frustration över sin livssituation hon känner. Uppenbarligen mår hon inte bra, men det är inget mardrömsscenario och det tackar jag för. Det är riktigt befriande att se en antidrogfilm som närmar sig problematiken på det här sättet och som vågar blanda in en kärlekshistoria i det hela dessutom.

Hur det går kommer jag förstås inte att avslöja men att man kanske måste ner och vända på botten och hitta sin egen styrka för att lyckas är nog sant. Kanske är filmens sensmoral att tänka på sig själv i första rummet och offra det som finns runt omkring en för att man ska kunna må bra det enda riktiga när man sitter i skiten. När filmen är slut är inte ett öga torrt…