Recension: Död Vid Ankomst - 2008



Död Vid Ankomst
Regi: Henric Brandt
2008
Action/Thriller

David anländer svårt skottskadad på sjukhuset. Det är ovisst om han överhuvudtaget ska överleva men mot alla odds lyckas han klara livhanken, åtminstone ett tag. Hans hjärna lider av minnesproblem, mycket tack vare skottskadan i huvudet, men undan för undan går saker och ting upp för honom. Han börjar minnas fragment av sina sista timmar före skottskadan. Det är inga trevliga minnen och han uppfylls snart av ett enormt hämndbegär, han tänker ge sig efter de som sköt honom i huvudet och som kallblodigt mördade hans flickvän Maria.

Den här filmen han kallats en svensk korsning av The Crow och Total Recall. Stora ord men det ligger faktiskt någonting i det om man vara unnar sig lite vidsynthet. För det handlar naturligtvis inte om film i samma budgetekonomiska trakter och det märks också ganska tydligt att man inte har haft hela Hollywoods samlade investerare i ryggen när man har gjort filmen. Framförallt är det ljudet som är lite sunkigt men även kameraarbetet till viss del. Det är sådant man får räkna med när det gäller så här pass smal film från Sverige, inget konstigt med det och inget att hetsa upp sig över heller.

Man har dock inte fastnat i fällan att göra all dialog på engelska vilket tyvärr allt för ofta är fallet när det gäller svensk genrefilm. Självklart får man ha förståelse för att marknaden utanför rikets gränser lockar och det torde uppenbarligen vara lättare med en sådan marknadsföring på ett, för utlandet, begripligt språk.

Det flaxar lite hit och dit med handlingen och det är inte alltid helt lätt att hänga med i vilken verklighet vi befinner oss. Man har gjort det lite för krångligt tycker jag, det hade gått att få tydligare. Men samtidigt finns det en liten poäng med det tillkrånglade eftersom det faktiskt inte är helt glasklart för filmens huvudperson heller. Vissa scener får man se flera gånger ur olika synvinkar och ur olika karaktärers perspektiv och det är kanske det som är filmens allra största styrka. Jag gillar detta grepp starkt och det är något som istället förstärker handlingen snarare än krånglar till den.

Jämförelsen med The Crow är oerhört långsökt, men räknar man alla filmer med hämndmotiv som liknande The Crow så är det förstås inga problem att jämföra. Total Recall är betydligt lättare att ta till sig, även om det naturligtvis inte finns den typen av mastodonteffekter här. Det är ovanligt skitigt och realistiskt våld för att vara en svensk film och det skjuts skallen av både den ena och den andra och det ser riktigt bra ut faktiskt!

Jag är imponerad, men jag undrar varför poliser måste framställas som så oerhört korkade i alla filmer? Jag kan inte tänka mig att riktiga poliser faktiskt beter sig så men det här är film och det finns väl några missar i manus förutom detta också. Det är sådant man får stå ut med och några av de allra dummaste grejorna är faktiskt ganska underhållande också.

Skådespelarmässigt är det lite si och så, huvudrollerna är oftast riktigt bra medan de mindre rollerna är lite ambivalenta. Men det är inget som påverkar helheten speciellt mycket, det är en kul och underhållande film i all sin dumhet.