Doriana Grey
Regi: Jess Franco
1976
Drama
Societetskvinnan Doriana Grey (Lina Romay) bor i ett vackert palats och
åtnjuter allt som gör livet värt att leva i form av lyx, sex och överflöd. Hon
känner dock ingen lycka över detta och även om hon tycks vara evigt ung känns hennes
liv tomt och innehållslöst. En journalist (Monica Swinn) som finner henne
mycket gåtfull och intressant anländer så en dag för en djupare intervju.
Doriana berättar om sitt liv, om sina sexäventyr och om sin syster som hon blev
kirurgiskt separerad ifrån som nyfödd. Hon berättar att läkarna gjorde ett
misstag vid ingreppet. Hon förlorade förmågan till sexuell tillfredställelse
medan hennes syster förlorade förståndet och nu är inlåst på en privat klinik.
Där ägnar hon dagarna åt att onanera åt känslorna som Doriana inte kan känna.
Man behöver inte vara
speciellt kunnig inom film för att förstå att för Jess Franco betyder stil mer
än innehåll. Åtminstone är det intrycket man får av den här filmen. Det är
påträngande och utmanande men knappast erotiskt trots många och mycket
explicita sexscener. Närbilder på kvinnans könsorgan så detaljerat att det
torde duga som undervisningsmaterial och långa samlagssekvenser utan
kompromisser i kombination med ofokuserade bilder på omgivningen blir särdeles
vackert i Jess Francos händer. Samtidigt är det frånstötande och en plåga att
se, som tittare ställs man alltså inför ett prov.
Man får känslan av närvaro och
en föreställning av voyeurism är väl egentligen det främsta kännetecknet hos
denna intressanta filmskapare. Det känns helt enkelt mycket närmare och
verkligare än vad man är van vid från andra filmer. Lina Romay i titelrollen
funkar mycket bra som den eviga ungdomen och hon ser lika härligt gåtfull och
vacker ut som hon bör göra. Jag vill dock mena att hon är mer sensuell med
kläderna på än av.
Någonstans i bakgrunden finns
det en bas till Oscar Wildes berättelse om Dorian Grey, som offrade sin själ
för att tavlan som målades av honom skulle åldras och inte han själv. Men i
princip har de inget annat gemensamt än just den eviga ungdomen. Om man nu inte
ser moralen (eller omoralen) som en samhörighet.
Personligen tycker jag den här
filmen innehåller på tok för mycket grova sexscener för att vara riktigt
underhållande men det är å andra sidan dess styrka också. Man måste fråga sig
om stil är viktigare än innehållet, eller tvärt om? Fungerar detta i symbios
med varandra? Är tanken att utmana tittaren eller att stimulera publiken
erotiskt? Det är helt klart en film som ställer frågor och inte besvarar dem
och det är alltid kul med en film som man inte slutar tänka på så fort
eftertexterna har rullat förbi.
En intressant film av Franco!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar