Recension: Doriana Grey - 1976



Doriana Grey
Regi: Jess Franco
1976
Drama

Societetskvinnan Doriana Grey (Lina Romay) bor i ett vackert palats och åtnjuter allt som gör livet värt att leva i form av lyx, sex och överflöd. Hon känner dock ingen lycka över detta och även om hon tycks vara evigt ung känns hennes liv tomt och innehållslöst. En journalist (Monica Swinn) som finner henne mycket gåtfull och intressant anländer så en dag för en djupare intervju. Doriana berättar om sitt liv, om sina sexäventyr och om sin syster som hon blev kirurgiskt separerad ifrån som nyfödd. Hon berättar att läkarna gjorde ett misstag vid ingreppet. Hon förlorade förmågan till sexuell tillfredställelse medan hennes syster förlorade förståndet och nu är inlåst på en privat klinik. Där ägnar hon dagarna åt att onanera åt känslorna som Doriana inte kan känna.

Man behöver inte vara speciellt kunnig inom film för att förstå att för Jess Franco betyder stil mer än innehåll. Åtminstone är det intrycket man får av den här filmen. Det är påträngande och utmanande men knappast erotiskt trots många och mycket explicita sexscener. Närbilder på kvinnans könsorgan så detaljerat att det torde duga som undervisningsmaterial och långa samlagssekvenser utan kompromisser i kombination med ofokuserade bilder på omgivningen blir särdeles vackert i Jess Francos händer. Samtidigt är det frånstötande och en plåga att se, som tittare ställs man alltså inför ett prov.

Man får känslan av närvaro och en föreställning av voyeurism är väl egentligen det främsta kännetecknet hos denna intressanta filmskapare. Det känns helt enkelt mycket närmare och verkligare än vad man är van vid från andra filmer. Lina Romay i titelrollen funkar mycket bra som den eviga ungdomen och hon ser lika härligt gåtfull och vacker ut som hon bör göra. Jag vill dock mena att hon är mer sensuell med kläderna på än av.

Någonstans i bakgrunden finns det en bas till Oscar Wildes berättelse om Dorian Grey, som offrade sin själ för att tavlan som målades av honom skulle åldras och inte han själv. Men i princip har de inget annat gemensamt än just den eviga ungdomen. Om man nu inte ser moralen (eller omoralen) som en samhörighet.

Personligen tycker jag den här filmen innehåller på tok för mycket grova sexscener för att vara riktigt underhållande men det är å andra sidan dess styrka också. Man måste fråga sig om stil är viktigare än innehållet, eller tvärt om? Fungerar detta i symbios med varandra? Är tanken att utmana tittaren eller att stimulera publiken erotiskt? Det är helt klart en film som ställer frågor och inte besvarar dem och det är alltid kul med en film som man inte slutar tänka på så fort eftertexterna har rullat förbi.

En intressant film av Franco!