Recension: Björnbröder



Björnbröder
Regi: Aaron Blaise, Robert Walker
2003
Animerat, Komedi

De är tre bröder som gnabbas mest hela tiden, åtminstone två av dem, och bara väntar på att få sitt totem. Det gör i alla fall Kenai som är den yngste av bröderna och ännu inte fått sin och därmed saknar möjlighet att bli man. När har till slut får kärleken blir han smått förgrymmad, det finns väl ingen manlighet i det?! Det han helst av allt vill göra är ju att visa hur modig och skicklig han är som jägare, det är manlighet för honom. Hans båda bröder försöker tala honom till rätta men utan resultat och han springer genast iväg för att hitta den björn som stulit deras nyfångade fiskar. Plötsligt står han öga mot öga med en jättelik best. han blir överrumplad men hans bröder är hack i häl på honom för att hjälpa honom. Det kostar den äldste brodern livet medan mellanbrodern lägger skulden på Kenai som i sin tur tar ut sin ilska på att spåra upp björnen, eller åtminstone EN björn. Hur som helst går det riktigt illa och björnen och Kenai utplånar varandra. Nu lägger andarna sig i och förvandlar honom till en björn för att han ska lära sig naturens lagar och leva upp till sitt totem. Den siste överlevande brodern är nu besatt av hat mot björnarna och börjar jaga närmsta bästa. Vad han inte vet är att han nu jagar sin egen bror i tron om att det är just denna björn som tagit livet av hans älskade lillebror…

På pappret känns den här historien lite för tramsig även om det handlar om en film med barn i sin främsta målgrupp. Men i praktiken är det en av de allra roligaste och bäste Disneyklassikerna jag har sett faktiskt. Det är inte särskilt mycket musik i den och det kan väl vara en orsak till att jag gillar den! Jag tror att jag räknade till fyra låtar men det känns inte som mycket, det passar helt enkelt in i kontexten på ett annat sätt än vad det brukar. Musiken är skriven av Phil Collins och Mark Mancina och framförs i den svenska versionen (jag föredrar alltid att se de här filmerna på svenska framför engelska) mestadels av Björn Skifs. Och det är nog tur det för älgarna Tuck och Rutt’s röster är bra mycket roligare på svenska, dialekten är fantastiskt underhållande på min ära!

Det finns en tydlig sensmoral framåt slutet, jag skulle ha blivit förvånad om det hade saknats en, som faktiskt är mycket god. Som vuxen ser man förstås den kommande långt tidigare men det hindrar ju inte att man fäller en och annan tår när det slutligen är fastställt exakt hur det kommer att gå och vilket budskap filmen stoltserar med! Men även vägen dit är fantastiskt underhållande, det är motsättningar mellan den till björn förvandlade människan och den lilla björnungen Koda han slår sällskap med. Det rider på mammutar och bara det är ju så absurt att man måste skratta åt det! Det blir heller inte mindre roligt att även älgarna som jag nämnde ovan är med på resan. Tänk dig två älgar, en björn och en björnunge rida på mammutar!! Enastående och fantastiskt absurt!










Det är, kort sagt, en rörande film som får en att upptäcka sanningar inom sig själv. Det är problematiseringar och svåra ställningstaganden mest hela tiden, i alla fall mellan humorn. För även om det mestadels är en komisk film finns det allvar bakom animationerna. Det är teman om liv och död, det blod som är tjockare än vatten och om vänskap man är beredd att offra allt för. Faktum är att jag blir lite förvånad över vilka vuxna ämnen det ändå handlar om. Är man för ung eller rättare sagt precis i den åldern när man börjar förstå det här med liv och död känns det som att man behöver lite vuxen konsultation för att på riktigt kunna tillgodogöra sig filmen som jag finner vara en av de allra bästa klassikerna, åtminstone från senare år!

Bilder: ©Disney