Bong of the Dead - 2011 - fabulöst fantastiska effekter

Bong of the Dead

Regi: Thomas Newman

2011

Komedi/Horror

De två vännerna Edwin och Tommy har luskat ut ett dunderknep när det gäller att odla fram riktigt rejält potent marijuana. Tyvärr har deras hemliga ingrediens – zombiehjärna, precis tagit slut och eftersom de lever i ett zombiefritt område beslutar de sig för att ta sig in mitt i smeten för att skaffa mera av den åtråfyllda hjärnan. Allt för att kunna röra på lyckliga i alla sina dagar. De kommer dock inte särskilt lång innan de blir tillfångatagna – av en zombie med ambitioner att skapa en armé och erövra världen. De lyckas fly och hamnar snart hos Leah som lyckats överleva zombieattackerna. De beslutar sig för att slå sina påsar ihop och ge sig iväg mot överlevnaden, om det nu inte var för att de behövde lite mer zombiehjärna först…

Inledningscenerna på filmen är hur vassa som helst och riktigt föredömliga för en zombiefilm av det här slaget. Det finns visserligen CGI men det är ändå gjort på ett sådant sätt att det fungerar bra och inte ser konstgjort ut. Resterade effekter, det vill säga sminket ser ut som gamla hederliga effekter, latex etc. med en ganska skön retrokänsla. Ändå ser det modernt ut och hela filmen präglas av att den faktiskt är gjord i modern tid och inte är en dammig gammal rulle från förr. Inte för att jag har något emot dem heller men det är ändå skönt att någon tar sig tid att placera zombiefilmen i nutiden.

Vad jag inte är speciellt förtjust i är allt tramset. Jag förstår att det måste finnas där eftersom allt egentligen handlar om ett marijuanarus. Ja, alltså inte så att det skulle vara slutpoängen som drömsekvensen i Nightmare City, utan det är snarare själva jakten som blir lite puckad. Med repliker som att man blir inte dum av att röka marijuana bevisar man väl själva tesen av påståendet felaktigt. Så korkade som de här två gynnarna har jag sällan sett någon vara i en zombiefilm. Men det råder å andra sidan inga ledsamheter heller. De är så uppslukade av att röka på att de inte riktigt verkar förstå vilken verklighet det lever i.

”Cheech & Chong Vs. The Zombies”

Annat blir det när de träffar på Leah! Och för att citera en replik i filmen så är hon riktigt het! Hon har också lite mera innanför pannbenet än de två pundarna och har dessutom kunnandet att överleva. Det blir en period med känslomässig story just här som kanske drar ner filmens splattertempo något men det är ändå en period i filmen som känns nödvändig för den fortsatta utvecklingen!

När de slutligen ger sig iväg har de specialutrustat sin bil med allehanda vapen för att slå sig igenom vad som helst i zombieväg – och de får nytta av det också! Det blir ett blodbad utan dess like som för tankarna till klassiska scener ur Braindead.

”faktiskt fabulöst fantastiska effekter”

Humorn är understundom riktigt rolig men emellanåt också lite för barnslig för min smak. Det är förstås effekterna man vill åt och de är faktiskt fabulöst fantastiska och skulle de brista lite i utförande så gör det inget heller. Det finns en helhetskänsla i filmen som jag verkligen gillar och som är så där härligt galghumoristisk. Och faktum är att skådespelarprestationerna är utöver det vanliga!

Helt enkelt en kul film med en del nya element som vi inte är vana att se i en zombiefilm, blandat med klassiska ingredienser som vi verkligen känner igen och älskar!

Recension: Final Destination 5

Jag använde den här filmserien för några månader sen för att illustrera hur fasansfullt många uppföljare som egentligen är en och samma film som produceras. Detta gjorde jag för några månader sedan innan jag hade hunnit se den här och kanske rent av innan den var färdiginspelad? Jag minns faktiskt inte. Nu har jag i alla fall sett den och kan konstatera att den i mångt och mycket faktiskt är samma film som de övriga fyra. Det finns inte så mycket nytt att hämta någonstans. Det är mer eller mindre dödsscener som sammanfogats till en film och det finns inte så mycket finess mellan dem. Dock påstår jag att dessa dödsscener är välgjorda och rent av så otäcka att det är svårt att titta på någon av dem. I alla fall utan att kroma sig i TV-soffan som om man själv kände smärtan av det som inträffar. Det som är kul är att det oftast är ganska långa händelseförlopp som till slut gör att det brister och att olyckan är framme, oavsett om det är förbestämt eller inte. Jag tyckte det var en mer genomarbetad del än den förra men inte lika bra som de tre första delarna. Ett extra pluspoäng går dock till slutsekvensen som var väldigt innovativ tycker jag. Den knyter på ett bra sätt ihop alla fem filmerna och säkerställer att det verkligen inte behöver komma ytterligare en del i serien, vilket det förstås kommer att göra i alla fall om det bara finns pengar kvar att hämta i franchisen…

6/10

Recension: Daughter of the Jungle

Daughter of the Jungle

Regi: Umberto Lenzi

1982

Äventyr/Komedi

Ringo och Butch skall spendera sin semester i Sydamerika men nästan genast går det på tok för dem. De lyckas med bedriften att klivs i på fel matställe och får heller ingen mat eftersom ägaren inte vill ha några trubbel med nyfikna turister. Senare lyckas de hamn i konflikt med djungels urinnevånare och blir tillfångatagna av kannibaler. Ytterligare lite senare tror de sig bli räddade då de ser en helikopter men inget är längre från sanningen, istället visar det sig vara restaurangägaren som kommer för att leta efter en legendarisk djungelskatt och verkligen inte har lust att sluta fred med Ringo och Butch som har förolämpat honom svårt. Slutligen lyckas de fly och stöter ihop med en vit kvinna som tycks vara lika förtrogen med djungels som infödingarna. Denna djungelns dotter förhäxar dem fullständigt med sig skönhet.

Det här är egentligen en ganska dum film, men det är å andra sidan det som är meningen med den också. Det märks tydligt att den driver med sig själv och på så sätt klarar den sig undan en del tramsiga ögonblick. Det är en äventyrskomedi och inte en kannibalfilm även om de två kompisarna faktiskt hamnar hos kannibaler. Umberto Lenzi utnyttjar klichéerna och ger oss det vi tror att vi ska få, fast med glimten i ögat!

Första delen av filmen är rätt tröttsam men när väl Djungelns Dotter kommer inte i bilden blir det en mycket roligare film. Det är fortfarande en korkad historia som inte följer någon som helst logik egentligen, men den blir mycket charmigare när Sabrina Sani, som spelar den kvinnliga rollen, träder in i filmen. Det blir oerhört stereotypiskt när hon springer runt i stringtrosor och behå men charmen ökar hundrafalt! De två kompisarna blir som förbytta och de klassiska inre stridigheterna börjar inträffa. Båda slåss de om kvinnans gunst, där självklart den ena står som segrare.

Men bråken är inte så allvarliga egentligen. Det är bara ett spel för gallerierna och när filmen slutar är det rena rama Mel Brooks-avslutningen. Nja, jag överdriver förstås men tittar man på sluten av Blazing Saddles eller Monty Pythons Galna Värld hittar man i alla fall paralleller. Det trodde jag aldrig om Umberto Lenzi! Filmen driver med sig själv, fungerar som sin egen kommentator och blir på något konstigt sätt metafilm åt sig själv…

Faktum är att jag inte hade förväntat mig en komedi överhuvudtaget. Jag var verkligen inte införstådd med vad det var för slags film och trodde att jag skulle få mig ett mer seriöst djungeldrama till livs. Kanske hade jag uppskattat det mera, men det här är å andra sidan något mycket ovanligare, jag tror inte jag har sett någon film som den här tidigare. Det är en del roliga vändningar som både är så karakteristiska att man måste fnissa åt dem och så stereotypiska att det helt enkelt inte går att ta dem på allvar.