Recension: Daughter of the Jungle

Daughter of the Jungle

Regi: Umberto Lenzi

1982

Äventyr/Komedi

Ringo och Butch skall spendera sin semester i Sydamerika men nästan genast går det på tok för dem. De lyckas med bedriften att klivs i på fel matställe och får heller ingen mat eftersom ägaren inte vill ha några trubbel med nyfikna turister. Senare lyckas de hamn i konflikt med djungels urinnevånare och blir tillfångatagna av kannibaler. Ytterligare lite senare tror de sig bli räddade då de ser en helikopter men inget är längre från sanningen, istället visar det sig vara restaurangägaren som kommer för att leta efter en legendarisk djungelskatt och verkligen inte har lust att sluta fred med Ringo och Butch som har förolämpat honom svårt. Slutligen lyckas de fly och stöter ihop med en vit kvinna som tycks vara lika förtrogen med djungels som infödingarna. Denna djungelns dotter förhäxar dem fullständigt med sig skönhet.

Det här är egentligen en ganska dum film, men det är å andra sidan det som är meningen med den också. Det märks tydligt att den driver med sig själv och på så sätt klarar den sig undan en del tramsiga ögonblick. Det är en äventyrskomedi och inte en kannibalfilm även om de två kompisarna faktiskt hamnar hos kannibaler. Umberto Lenzi utnyttjar klichéerna och ger oss det vi tror att vi ska få, fast med glimten i ögat!

Första delen av filmen är rätt tröttsam men när väl Djungelns Dotter kommer inte i bilden blir det en mycket roligare film. Det är fortfarande en korkad historia som inte följer någon som helst logik egentligen, men den blir mycket charmigare när Sabrina Sani, som spelar den kvinnliga rollen, träder in i filmen. Det blir oerhört stereotypiskt när hon springer runt i stringtrosor och behå men charmen ökar hundrafalt! De två kompisarna blir som förbytta och de klassiska inre stridigheterna börjar inträffa. Båda slåss de om kvinnans gunst, där självklart den ena står som segrare.

Men bråken är inte så allvarliga egentligen. Det är bara ett spel för gallerierna och när filmen slutar är det rena rama Mel Brooks-avslutningen. Nja, jag överdriver förstås men tittar man på sluten av Blazing Saddles eller Monty Pythons Galna Värld hittar man i alla fall paralleller. Det trodde jag aldrig om Umberto Lenzi! Filmen driver med sig själv, fungerar som sin egen kommentator och blir på något konstigt sätt metafilm åt sig själv…

Faktum är att jag inte hade förväntat mig en komedi överhuvudtaget. Jag var verkligen inte införstådd med vad det var för slags film och trodde att jag skulle få mig ett mer seriöst djungeldrama till livs. Kanske hade jag uppskattat det mera, men det här är å andra sidan något mycket ovanligare, jag tror inte jag har sett någon film som den här tidigare. Det är en del roliga vändningar som både är så karakteristiska att man måste fnissa åt dem och så stereotypiska att det helt enkelt inte går att ta dem på allvar.