Recension: Django - 1966

Django

Regi: Sergio Corbucci

1966

Western

I ett öde ökenlandskap är en kvinna tillfångatagen av några mexikaner. Hon binds och piskas som straff för något hon har gjort när det plötsligt hörs pistolskott och de fem mexikanarna faller döda mot marken. Kvinnan kan emellertid inte andas ut då hon nu istället hamnar i armarna på Major Jacksons grymma män, ett gäng som håller den lilla närbelägna staden i ett järn grepp. Dessutom ett gäng som hon en gång redan har flytt ifrån. Mitt i dessa våldsamheter finns också en främling på väg mot den närbelägna staden. Han drar envist med sig en likkista, men vem eller vad som ligger i kistan är ett mysterium.

Det här är en ganska typisk western egentligen. Skillnaden är att det här var en av dem som, tillsammans med Sergio Leones dollartrilogi, skapade mallen för hur framtida filmer skulle se ut och inte tvärtom. Med det menar jag att: visst är det klichéfyllt men någonstans måste ju klichén skapas.

Att jämföra med Sergio Leones berömda filmer ligger väl kanske nära till hands här. Framförallt kanske med A fistful of dollars som kom två år tidigare och oftast räknas som spaghettiwesterns fader och moder som genre. Men faktum är att båda filmerna är nyinspelningar på en och samma grund – Akira Kurosawas Yojimbo. Historien är ganska enkel, en främling hamnar i kläm mellan två rivaliserande gäng och genom att spela ut dessa mot varandra försöker de att skapa sig själva en nätt summa pengar.

I den här filmen finns dock en liten skillnad. Det finns en känsla av otillräcklighet hos hjälten, eller antihjälten som han egentligen faktiskt är. Man är inte helt säker på att allt verkligen ska gå hans väg, vilket faktiskt gör det ganska spännande på sina ställen. Att det finns en inbyggd mystik runt den likkista han släpar runt på gör sannerligen heller inte saken sämre, vem eller vad finns egentligen i kistan och varför släpar Django runt på den? Svaret kommer i filmen, men jag tänker inte avslöja det här.

I övrigt tycker jag filmen är ganska ojämn. Den är mycket grafisk på sina ställen och kameran väjer inte för grymheterna. Å andra sidan finns där knappast en enda blodsdroppe under vissa scener där våldet är sådant att det definitivt borde vara det. Detta gör att realismen försvinner något.

Annars är filmen tämligen välspelad och Franco Nero gör en kanoninsats i titelrollen. Han är precis så gåtfull att det skapas ett intresse kring honom. Man vet inget om Djangos bakgrund men i och med Franco Neros tolkning av honom blir han spännande och intressant och man strävar hela tiden efter att snappa upp någon liten bit fakta som kan skönja ljus över hans karaktärs hemligheter. Sakta men säkert faller bitarna på plats och till slut har man ”nästan” det helt klart för sig.

En banbrytande spaghettiwestern!

Dogtooth - 2009 - Psykisk terror när den är som allra mest genomtänkt!

Dogtooth

Aka: Kynodontas

Regi: Giorgos Lanthimos

2009

Drama

I en lyxig villa bor mamma och pappa med sina tre halvvuxna barn. De har skapat sig en alldeles egen skyddad värld avskärmade från det utanförliggande samhället. De halvvuxna barnen – två flickor och en pojke, har lärt sig allt av sina föräldrar och har aldrig varit utanför de murar som omgärdar tomten. Faktum är att de knappt ens känner till världen utanför. Föräldrarna bestämmer allt och när de lär barnen att världens farligaste djur är katten, finns det ingen anledning för dem att inte tro på det. Fadern och modern kontrollerar allt och skapar märkliga regler för sina barn, lär dem att orden betyder något helt annat än vad de verkligen gör och reglerar totalt deras intryck. Ända tills den dagen då en utomstående börjar röra till det. Barnens upptäckarglädje blir för stor och snart försätts hela familjen i kaos.

Av alla filmer med dysfunktionella familjer där psykisk misshandel ingår som en del av uppfostran är det här kronan på verket! Den är inte den mest makabra filmen på området och det är verkligen inte den våldsammaste, men det är också det som gör den så kraftfull. Det finns inget over-the-top med den här filmen. Det finns inte tillstymmelse till underhållningsvåld eller förtryck. Det finns bara en känsla av obeskrivlig terror, som man kan räkna med har existerat under hela barnens liv.

Terrorn består i att föräldrarna stänger ute barnen från all egentlig kunskap, allt socialt liv och allt annat som hör samhället till. Man förvirrar barnen genom att lära dem att ord betyder något helt annat än den gängse konventionen. Det är ett tyst övergrepp och barnen finner sig i det eftersom de inte vet något annat, de tror att det ska vara så. De får lära sig att man är stor nog att flytta hemifrån när höger eller vänster hörntand trillar av, att man inte får ta sig utanför husets murar annat än i bil och åldern för att köra uppnår man inte förrän hörntanden har växt tillbaka igen.

Det känns som en klyscha att säga det men det här är verkligen en film som följer med långt efter att den är slut. Man funderar på vilken mening filmen hade, om den finns till för att belysa människans inneboende rebellmentalitet, som förvisso är nödvändig för all utveckling, eller om det bara handlar om sjuka människor som på det här sättet gör sig själv till härskare över situationen. För att hämma sin avkommas möjligheter att existera i en normalt sammanhang.

Dialogen är på grekiska (och jag tänkte ta tillfället i akt att undvika alla slags ordvitsar som ”rena grekiskan” enbart konstatera faktum för att hålla det seriöst) och det är absolut inget hinder. Kanske vore det enklare att förstå de språkliga förvirringarna på ett språk som man behärskar men det är inte nödvändigt. Det fungerar alldeles utmärkt som det är! Det ger en känsla av exotisk luftighet som möjligen förlägger handlingen till en fantasifull verklighet. Jag säger inte att händelserna inte utspelar sig i verkligheten, för det har jag inga tankar om, jag menar bara att det hela blir aningen mer surrealistiskt.

Missa inte den här filmen!

Dolan’s Cadillac - 2009 - Stephen King filmatisering

Dolan’s Cadillac

Regi: Jeff Beesley

2009

Thriller

Jimmy Dolan  (Christian Slater) har skapat sig ett affärsimperium som grundar sig i människohandel. Han skyr inga medel att skydda sin verksamhet och när Elisabeth (Emmanuelle Vaugier) blir vittne till en av hans operationer är hennes dagar räknade. Hennes pojkvän Robinson (Wes Bentey), som blir vittne till likvideringen, blir besatt av hämnd och tänker inte vila förrän Dolan fått betala dyrt för sina brott!

Det här är en film som bygger på en berättelse från Stephen Kings penna. Jag har inte läst den, eller ens hört talas om den tidigare, men som filmfreak känner jag att jag ändå vet ungefär vad jag kan förvänta mig med detta i bakhuvudet. De flesta King-filmatisering brukar vara ganska mediokra som helhet men ha en ganska bra uppbyggnad och en gedigen grund att stå på. Här är faktiskt inte själva uppbyggnaden något att hänga direkt i granen och tempot fallerar ganska snabbt, vilket faktiskt var lite oväntat. Däremot så finns det heller inte några övernaturligheter som kan dra ner intrycket, vilket får betraktas som positivt i sammanhanget.

                     

Christian Slater är en bra skådis och han klarar av sin elaka roll ganska bra, dock har han sin pojkaktiga utseende lite emot sig och det blir svårt att ta honom riktigt på allvar ända ut i fingerspetsarna. Jag vill inte på något sätt påstå att han inte är trovärdig, men det känns ändå som det saknas något. Detsamma kan gälla Wes Bentley som visserligen känns härligt besatt av hämnd och hans dedikation till uppgiften kan inte heller bagatelliseras, men vars karaktär blir lite platt i helheten. Det är nog det som är filmens största problem tror jag, att det inte finns något nämnvärt djup i vare sig karaktärer eller handling. Det som händer händer, men det finns ingen direkt mening och det finns heller inte logik i händelseförloppet alla gånger.

Det är redan tidigt ställt bortom allt tvivel hur det kommer att gå i slutändan och det är väl kanske inte optimalt, men ändå försvarbart och det är väl dessutom så att det endast är en försvinnande liten del av all film som faktiskt överraskar storymässigt. De allra flesta gångerna går det precis som man tror och det är ju lite tråkigt.

Men trots min negativa inställning här ovan, vill jag så klart hävda att man bör se den här rullen om man är ett fan av den genomsnittliga Stephen King filmatiseringen. Jag har sett filmen sågas längs med fotknölarna och det tycker jag definitivt inte den förtjänar! Den har helt klart sina stunder och en del av handlingen är riktigt makaber också. Tänker man sin in i situationerna är det rent av riktigt revolterande och hade det varit en skräckfilm kunde man ha gjort den riktigt explicit! Den behandlar i grund och botten ett riktigt vidrigt sätt att tjäna pengar och eftersom den egentligen ligger mycket närmare verkligheten än skräckfilmerna blir den kanske egentligen mer skrämmande bara på grund av det.

Recension: Don’t Deliver Us From Evil - 1971

Don’t Deliver Us From Evil

Regi: Joël Séria

1971

Drama

Två unga katolska skolflickor spenderar sommaren tillsammans men deras till synes oskyldiga cykelturer och fridfulla promenader döljer en mycket mörkare sida hos dem än vad någon kunnat ana. De hungrar efter livet och vill inte begränsa sig till den katolska världens inskränkningar. Istället går de sina egna vägar och finner stor lust i att upptäcka de små syndernas tillfredställelse och ju mer de bryter mot normerna ju starkare växer sig deras vänskap. Snart upptäcker de att de inte kan leva utan varandra och känner sig tomma och innehållslösa utan sin motpart. Små synder blir dock snart stora och ännu större synder och snart har äventyren växt dem över huvudet. De bestämmer sig, ingen ska få dela på dem, de ska för alltid vara tillsammans.

1954 inträffade ett mycket uppmärksammat mordfall på Nya Zeeland, Pauline Parker och Juliet Hulme konspirerade och mördade brutalt Paulines mamma Honora Rieper. Peter Jacksons film Heavenly Creatures berättar den historien i detalj och franska Don’t Deliver Us From Evil baseras alltså på samma fall. Detta gör att jämförelser filmerna emellan är oundvikliga.

Mycket av början på filmen speglar en begynnande sexualitet från flickorna, en intressant kontrast mellan sex och den katolska kyrkan. Erotiken är uppenbar och en nunnas kropp behandlas som vilken kvinnokropp som helt när den klär av sig bakom ett skynke och konturerna visualiseras för både oss – publiken och de två småfnittrande flickorna. Likaledes finns där en ton av lesbianism närvarande genom hela filmen även om denna aldrig blir helt uttalad. Givetvis tar man också tillfället i akt att insinuera nunnornas sexuella dragning till det egna könet, men det blir aldrig mer än så, detta är ingen sann nunsploitationrulle och jag tycker det är bra att man nöjer sig med denna subtilitet. Det var nog tillräckligt för att skapa moralpanik i det konservativa Frankrike under det tidiga sjuttiotalet ändå och faktum är att filmen omedelbart blev bannlyst från marknaden. Blasfemi utan dess like!

Men kontroverserna med den katolska kyrkan slutar inte där. Det finns en underliggande ton av förakt mot de gällande troslärorna tvärs igenom hela filmen och det vore väl märkligt om den inte konfronterades med sex? Flickorna tycks inget hellre vilja än att hetsa männen med sina unga kroppar för att sedan göra dem till åtlöje när de drar sig undan. Det finns en erotisk ton som fungerar i symbios med flickornas sexuella upptäckarglädje. Att ta konsekvenserna av sitt handlande är dock inget som lockar flickorna och går en sådan förförelse-lek överstyr hämnas de hårt och skoningslöst. De små hyssen förvandlas från oskyldiga saker som att röka en cigarett på rummet eller spegla sig endast iförd behå och trosor, till mordbrand eller att i ren ondska plåga en stackars man genom att systematisk döda en av hans älskade fåglar i taget så han ska få lida längre.

Musiken är mycket passande och samma tema förekommer på flera olika sätt i filmen, man ändrar instrumenteringen eller tempot en smula och får en helt annan känsla. Den kan symbolisera allt från kyrkomusik till erotik beroende på hur den läggs fram. Mycket bra är också skådespeleriet från flickorna som bär upp en stor del av filmen med sin karisma. Framförallt är jag mycket imponerad av den blonda flickans gestaltning av Lore – Catherine Wagener!

Ett mycket intressant verk!

Recension: The Woman in Black - 2012

The Woman in Black

Regi: James Watkins

2012

Horror

Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) har haft några svåra år. Hans fru gick tragisk bort i barnsäng några år tidigare och utan sin son hade han inte vetat var han skulle bli av. Advokatfirman han arbetar för gör klart för honom att han måste dra sitt strå till stacken oavsett hur dåligt han egentligen mår och skickar honom på uppdrag. Han ska gå igenom pappren i ett dödsbo i en avlägsen by. Han blir märkligt bemött när han anländer och det är uppenbart att lokalbefolkningen vill att han ska försvinna så fort som möjligt. Hur som helst så stannar han trots alla motgångar och börjar gräva i det förflutna, något som han helst borde ha lämnat i frid…

Det var några år sedan nu, men jag har sett originalfilmen en gång i tiden och om mitt minne inte sviker mig tyckte jag mycket om den. Den innehåller dessutom ett par scener som jag fortfarande minns och det krävs faktiskt lite grand för att jag ska komma ihåg scener som nästan skrämt livet ur mig. Men det här handlar alltså om en nyinspelning och vi lämnar därmed Herbert Wises film från 1989 därhän och koncentrerar oss på denna!

Det är förstås lättare sagt än gjort eftersom jämförelser är ofrånkomliga och kanske till och med nödvändiga för att lättare kunna relatera till just den här upplevelsen. Hur som helst tycker jag att man har lyckats riktigt riktigt bra med stämningen och det beror mycket på ljussättningen och musiken. Det beror också på Daniel Radcliffe som bär upp nästan hela skådespeleriet på sina axlar. Det finns andra roller i filmen, visst, men de är ganska små och enbart där för att stötta Radcliffes rollkaraktär. Ciarán Hinds kan nämnas, jag vet inte hur det är med andra människor men mig säger hans namn inte särskilt mycket. Det är dock ett ansikte jag känner igen direkt och han brukar göra mycket bra ifrån sig! Så även här alltså!

Egentligen är det den mest klassiska av alla spökberättelser som berättas. Den om ett ensligt beläget gods där ett spöke hemsöker omgivningen. Att Arthur Kipps spenderar natten ensam i mörkret på godset gör inte det hela mindre stereotypisk heller. Förresten, det glömda jag nämna, filmen utspelar sig under en tid då bilar fortfarande var nya och elektrisk upplysning verkligen inte är någon självklarhet! Arthur Kipps får nöja sig med stearinljus under sin vistelse och det gör det hela förstås ännu mera skrämmande.  

Men oavsett om det är en i grunden stereotypisk historia eller inte så fungerar den fantastiskt bra! Det beror förstås mycket på genomförandet men också på grundberättelsen. Snart får vi veta att kvinnan i svart inte bara spökar på godset utan även i byn och att det finns fullt av vidskepelse kring det hela. Ingen i byn verkar våga prata om saken, håller man tyst kanske problemet till slut försvinner.

Filmen är en gotisk betraktelse i grund och botten men har en oerhört mörk sida som faktiskt lyckas med konstycket att beröra. Den är heller inte helt självklar och när slutet annalkas finns det faktiskt överraskningar kvar att leverera. På det hela taget är jag mycket nöjd med den här filmen som levererade långt över mina förväntningar. Nyinspelningar kan visst vara magnifika!

8/10

Recension: The Woman in Black - 1989

The Woman in Black

Regi: Herbert Wise

1989

Horror

En ung advokat åker till den lilla kuststaden Crythin för att reda upp dödsboet efter en gammal änka. En änka som levt ensam, utan vare sig familj eller vänner, i ett stort hus långt ute i träskmarkerna. Invånarna är dock mycket ovilliga att hjälpa till och talar ogärna om det spöklika huset och vågar sig än mindre dit. Ingen vill heller ens nämna något om den kvinna klädd i svarta kläder han ser om och om igen i omgivningen, även om det är tydligt att de döljer något för honom. Fast besluten att göra sitt jobb beger han sig, trots alla kryptiska varningar, i alla fall till huset. Han blir snabbt varse att huset gömmer en mörk hemlighet och efter att ha utfört diverse efterforskningar blir han allt mer medveten om den, han blir en del av husets mörka arv.

Trots filmens långsamma tempo, eller kanske snarare tack vare denna makliga hastighet i historieberättandet, är filmen synnerligen effektiv i att bygga upp en kuslig stämning. Visst ser man direkt i inledningsscenen att det faktiskt är en TV-film men efter några minuter är det inget man längre tänker på. Dialogen är förstås stadigt brittisk och man ser också tydliga spår av Storbritannien som ursprungsland i bildspråket.

Något som är bra, är att man inte tar till bloddrypande effekter och/eller översminkade monster för att skrämmas. Istället används ett gediget hantverk och bra skådespeleri som får spökhistorien att faktiskt bli ganska spännande. Det är väldigt få filmer förunnat att kunna skryta med så effektiva scener som The Woman in Black emellanåt besitter. Den svartklädda damen, som hela historien centrerar sig kring, är klart skrämmande utan att för den skulle vara överexploaterad eller speciellt framträdande i särskilt många scener. Man har heller inte fallit i fällan att ge tittaren allt för många ledtrådar på en gång utan låter oss snällt vänta på svaren – eller låter oss rent av lista ut saker och ting själv.

Det finns en sällsam känsla av mystik även när det faktiskt inte händer något speciellt mystiskt. Man sitter helt enkelt och väntar på att nåt ska hända och verkligen skrämma skiten ur en. Huruvida det händer eller inte tänker jag inte avslöja här, men jag kan ju säga så mycket att jag kommer att minnas åtminstone EN scen väldigt väldigt länge!

Så får du tag i den här lite ovanliga och udda pärlan tycker jag definitivt att du ska slå till, den är helt klart värd din uppmärksamhet i lite mer än 100 minuter och du kommer dessutom att kunna skryta med att du sett nåt betydligt mycket otäckare än Hollywoods nyare trendskräckisar som det går tretton på dussinet av.

10/10

Recension: Dead Set - 2008

Dead Set

Creator: Charlie Brooker

2008

Horror

Under inspelningen av den senaste säsongen av Big Brother händer något som ingen kunnat förutse. Utanför det igenbommande huset bryter nämligen en okänd epidemi ut, det börjar lugnt och försiktigt men slutar med att befolkningen en efter en blir blodtörstiga zombies som attackerar de som fortfarande lever för köttets skull. Plötsligt blir Big Brother-huset det säkraste stället att vara och de deltagande bland de sista som överlever attackerna. Men för att överleva måste de nu samarbeta närmare än vad de någonsin gjort förut, in kommer också Kelly, som till vardags jobbar bakom kulisserna, hon besitter kunskap de verkligen behöver för att överleva, hon har sett hur det ser ut utanför huset. Nu måste de barrikadera sig, men först måste de skaffa proviant…

Det finns väl en del filmatiseringar av instängda miljöer i bästa Big Brother anda sedan tidigare, men det här är, mig veterligen, den första gången som det är riktigt uttalat och dessutom första gången man blandar in zombies och gör hela idén med Big Brother så verklighetstrogen.

Nu är jag inte familjär med den brittiska varianten av Big Brother, men för mig är det inte särskilt svårt att ”översätta” det till den svenska motsvarigheten. Jag kan verkligen se Adam Alsing framför mig, även om han nu senast inte längre var programledare för dokusåpan, när jag ser programledaren. Deltagarna är också härligt stereotypiska och de är inte särskilt svårt att byta ut mot lämpliga motsvarigheter från Sverige, eller Norge för den delen. Hur skulle Carolina Gynning, Linda Rosing och Elita Löfblad reagera på en liknande situation?

Men det roliga med det här är att det faktiskt inte rör sig om en regelrätt film. Nej, det här är faktiskt en serie i fem avsnitt. Varje del är inte speciellt lång, runt tjugo till tjugofem minuter om man undantag första episoden som kanske är dubbelt så lång. Jag tror att detta är ett riktigt bra format att berätta i historien i. Själv sträcksåg jag den, men jag tror den förlorar lite av sin charm på det sättet. Den är inte tillräckligt gripande för att fängsla under en längre tid, men helt klart tillräckligt underhållande för att fungera under kortade halvtimmespass.

Skådespeleriet fungerar riktigt bra tycker jag, och det kanske till viss del beror på att man speglar en realityshow. Det blir visserligen lite metafilm över det, men det märks oftast inte. Trovärdigheten är hög och även om detta innebär att man stör sig på en eller annan deltagare, eller för den delen någon ego-producent som lyckats överleva genom att offra andra, så är det en del av den verklighet de medverkande tvingas leva i. Att avgöra vem som ska leva och vem som ska dö för att gruppen ska ha störst chans att överleva kan sannerligen inte vara det lättaste.

Nåja, för den som vill se något annorlunda rekommenderar jag helt klart den här. Det är zombiehistoria med ett lite annat stuk än man är van vid, men om du inte tål lite fart och fläkt ska du förmodligen hoppa över den, här är det inte frågan om hasande och släpande zombies inte. Och inte att helvetet råkar vara fullt heller, det ges helt enkelt ingen särskild förklaring, saker och ting bara händer och så är det med det…

Recension: Sandsharks – 2011

Hur mycket jag än tycker om innovativa historier när det gäller djurskräckfilmer blir det här helt enkelt för mycket! Det är inte det att hajarna simmar runt i sanden som är det värsta, det kan jag leva med. Det är visserligen abnormalt absurt men att bara komma på tanken är på något sätt beundransvärt.

Det är utförandet som är bedrövligt. Ingenstans visar filmen sig vara seriöst menad men den håller heller inte den självdistans som den skulle behöva för att bli rolig. Man kan visserligen inte låta bli att skratta åt eländet men det handlar mer om en irriterande inställningen än en lustigt och underhållande kalkonhumor. Skådespelarna är urusla, handlingen är stulen från Jaws (vilken överraskning) även om man uppenbarligen gör en poäng av att veta om detta och faktiskt inte förneka det på något sätt.

Vill man tvunget se allt ska man självklart se denna också, men säg inte att jag inte har utfärdat en varning!

2/10

Recension: Death Spa - 1988

Death Spa

Aka: Witch Bitch

Regi: Michael Fischa

1988

Horror

Michaels hälsoklubb är belägrad av en massa fasansfulla mord som innefattar mördarbastu och andra ohyggliga anordningar. Michaels fru har tagit självmord ett år innan och hennes bror David (Merritt Butrick) anser att det är Michaels fel. Michael (William Bumiller) måste stoppa blodsutgjutelsen innan han förlorar alla sina kunder. Kommer han att hinna innan det är för sent?

Synopsis skriven av: Linda Snöberg

Hur seriös kan man vänta sig att en film i gymmiljö ska vara? Jag menar det är ju upplagt för massor av klichéer med nakna brudar och stora bröst. Man behöver heller inte vänta särskilt länge innan den första nakna bruden förolyckas i en ångbastu. I ärlighetens namn ska det naturligtvis sägas att det säkerligen finns en och annan godbit för tjejerna att titta på bland trikåerna också, även om jag personligen tycker att töntarna och nördarna tar störst plats bland killarna.

Vi får snabbt lära oss att hela hälsokomplexets funktioner sköts av ett avancerat datasystem, som programmeras av ägarens före detta svåger och filmen verkar faktiskt seriöst menad. Det är ingen positiv egenskap på det här stadiet och backas heller inte upp av skådespelarprestationer eller manus. Morden känns lite fåniga även om de sker på innovativa sätt i annorlunda miljöer. Med de inte sagt att de är dåligt utförda rent effektmässigt. Jag skulle snarare säga att de ligger på den nivå man kan förvänta sig av en film av det här slaget.

För övrigt försöker man misstänkliggöra de man kommer åt så att tittaren inte ska vara säker på om det handlar om en spökhistoria, där Michaels bortgångna fru ligger bakom eller om det helt enkelt handlar om ekonomiska och/eller utpressningssyften angående klubbens ägande. Kanske är det hämndbegär från den avlidna fruns tvillingbror som är lösningen på mysteriet?

Hur som helst tycker jag man kan lämna detta därhän och i stället koncentrera sig på morden. Personligen tycker jag att filmen blir bättre allt eftersom när dödsfrekvensen ökar och allt blodigare och brutalare tillvägagångssätt visualiseras på TV-skärmen. Om det är en konsekvens av den tristess man känner i filmens första halva eller inte vill jag dock låta vara osagt.

Allt som allt kan jag dock inte rekommendera den här filmen, den har allt för många kalkontendenser för min smak. Dock kan ju sådana göra en film sevärd också!