Dogtooth - 2009 - Psykisk terror när den är som allra mest genomtänkt!



Dogtooth
Aka: Kynodontas
Regi: Giorgos Lanthimos
2009
Drama

I en lyxig villa bor mamma och pappa med sina tre halvvuxna barn. De har skapat sig en alldeles egen skyddad värld avskärmade från det utanförliggande samhället. De halvvuxna barnen – två flickor och en pojke, har lärt sig allt av sina föräldrar och har aldrig varit utanför de murar som omgärdar tomten. Faktum är att de knappt ens känner till världen utanför. Föräldrarna bestämmer allt och när de lär barnen att världens farligaste djur är katten, finns det ingen anledning för dem att inte tro på det. Fadern och modern kontrollerar allt och skapar märkliga regler för sina barn, lär dem att orden betyder något helt annat än vad de verkligen gör och reglerar totalt deras intryck. Ända tills den dagen då en utomstående börjar röra till det. Barnens upptäckarglädje blir för stor och snart försätts hela familjen i kaos.

Av alla filmer med dysfunktionella familjer där psykisk misshandel ingår som en del av uppfostran är det här kronan på verket! Den är inte den mest makabra filmen på området och det är verkligen inte den våldsammaste, men det är också det som gör den så kraftfull. Det finns inget over-the-top med den här filmen. Det finns inte tillstymmelse till underhållningsvåld eller förtryck. Det finns bara en känsla av obeskrivlig terror, som man kan räkna med har existerat under hela barnens liv.

Terrorn består i att föräldrarna stänger ute barnen från all egentlig kunskap, allt socialt liv och allt annat som hör samhället till. Man förvirrar barnen genom att lära dem att ord betyder något helt annat än den gängse konventionen. Det är ett tyst övergrepp och barnen finner sig i det eftersom de inte vet något annat, de tror att det ska vara så. De får lära sig att man är stor nog att flytta hemifrån när höger eller vänster hörntand trillar av, att man inte får ta sig utanför husets murar annat än i bil och åldern för att köra uppnår man inte förrän hörntanden har växt tillbaka igen.

Det känns som en klyscha att säga det men det här är verkligen en film som följer med långt efter att den är slut. Man funderar på vilken mening filmen hade, om den finns till för att belysa människans inneboende rebellmentalitet, som förvisso är nödvändig för all utveckling, eller om det bara handlar om sjuka människor som på det här sättet gör sig själv till härskare över situationen. För att hämma sin avkommas möjligheter att existera i en normalt sammanhang.

Dialogen är på grekiska (och jag tänkte ta tillfället i akt att undvika alla slags ordvitsar som ”rena grekiskan” enbart konstatera faktum för att hålla det seriöst) och det är absolut inget hinder. Kanske vore det enklare att förstå de språkliga förvirringarna på ett språk som man behärskar men det är inte nödvändigt. Det fungerar alldeles utmärkt som det är! Det ger en känsla av exotisk luftighet som möjligen förlägger handlingen till en fantasifull verklighet. Jag säger inte att händelserna inte utspelar sig i verkligheten, för det har jag inga tankar om, jag menar bara att det hela blir aningen mer surrealistiskt.

Missa inte den här filmen!