Recension: The Woman in Black - 1989



The Woman in Black
Regi: Herbert Wise
1989
Horror

En ung advokat åker till den lilla kuststaden Crythin för att reda upp dödsboet efter en gammal änka. En änka som levt ensam, utan vare sig familj eller vänner, i ett stort hus långt ute i träskmarkerna. Invånarna är dock mycket ovilliga att hjälpa till och talar ogärna om det spöklika huset och vågar sig än mindre dit. Ingen vill heller ens nämna något om den kvinna klädd i svarta kläder han ser om och om igen i omgivningen, även om det är tydligt att de döljer något för honom. Fast besluten att göra sitt jobb beger han sig, trots alla kryptiska varningar, i alla fall till huset. Han blir snabbt varse att huset gömmer en mörk hemlighet och efter att ha utfört diverse efterforskningar blir han allt mer medveten om den, han blir en del av husets mörka arv.

Trots filmens långsamma tempo, eller kanske snarare tack vare denna makliga hastighet i historieberättandet, är filmen synnerligen effektiv i att bygga upp en kuslig stämning. Visst ser man direkt i inledningsscenen att det faktiskt är en TV-film men efter några minuter är det inget man längre tänker på. Dialogen är förstås stadigt brittisk och man ser också tydliga spår av Storbritannien som ursprungsland i bildspråket.

Något som är bra, är att man inte tar till bloddrypande effekter och/eller översminkade monster för att skrämmas. Istället används ett gediget hantverk och bra skådespeleri som får spökhistorien att faktiskt bli ganska spännande. Det är väldigt få filmer förunnat att kunna skryta med så effektiva scener som The Woman in Black emellanåt besitter. Den svartklädda damen, som hela historien centrerar sig kring, är klart skrämmande utan att för den skulle vara överexploaterad eller speciellt framträdande i särskilt många scener. Man har heller inte fallit i fällan att ge tittaren allt för många ledtrådar på en gång utan låter oss snällt vänta på svaren – eller låter oss rent av lista ut saker och ting själv.

Det finns en sällsam känsla av mystik även när det faktiskt inte händer något speciellt mystiskt. Man sitter helt enkelt och väntar på att nåt ska hända och verkligen skrämma skiten ur en. Huruvida det händer eller inte tänker jag inte avslöja här, men jag kan ju säga så mycket att jag kommer att minnas åtminstone EN scen väldigt väldigt länge!

Så får du tag i den här lite ovanliga och udda pärlan tycker jag definitivt att du ska slå till, den är helt klart värd din uppmärksamhet i lite mer än 100 minuter och du kommer dessutom att kunna skryta med att du sett nåt betydligt mycket otäckare än Hollywoods nyare trendskräckisar som det går tretton på dussinet av.

10/10