Det här är en film som jag haft på ”vill se” listan i många
år. Kanske beror det på den fantastiska titeln, vad vet jag? Kanske beror det
på att man inkluderat ordet ”Cannibal”. Hur som helst har jag inte hört mycket
gott om filmen. Den ska inte alls motsvara förväntningarna hos dem i min
bekantskapskrets som har sett den. Frågan är bara vilka förväntningar på en
film med en sådan titel man bör ha?
För min egen del, efter att ha läst filmens synopsis,
trodde jag att det var en film med kannibaltema. Jag förväntade mig
amazonkvinnor och jag förväntade mig en hel del våld och en smula sleaze. Det
handlar trots alls om hur de amerikanska myndigheterna får en framstående
etnolog att söka efter en mytomspunnen stam – Pirayakvinnorn. Dessa lär enligt
legenden äta upp sina män efter fullbordat samlag, likt den svarta änkan hos
spindlarna.
Det som följer är absolut inte seriöst menat som jag
trodde. Det hade på något sätt varit roligare om filmen hade varit allvarligt
menad och fallerat på kalkonvärden. Fast det är en underhållande film ändå. Det
är uppenbart en film menad som komedi, vilket jag inte hade räknat med, som
driver med könsrollerna. Eller rättare sagt med de som till varje pris vill
banda in könsrollsdebatten i alla frågor. Jämställdhet är förstås den rätta
vägen men ibland kan det bli lite löjligt att debattera om det. Män och kvinnor
är inte lika, så är det bara.
På något sätt finner jag det vara en drift med Indiana Jones filmerna. Det är i alla
fall den typen av äventyr det bjuds på. Fast med tanke på humorn kanske Allan Quartermain-filmerna känns mer
adekvata som jämförelse. Det är ibland lite på gränsen av för tramsigt när det
gäller slappstick och sådana saker men jag tycker att karaktärerna funkar
ganska bra trots allt. Shannon Tweed
spelar det som får betraktas som huvudrollen, den intellektuella etnologen som
visserligen är feminist men som inte vill utrota männen från mänskligheten och
som inte har något intresse av att höja kvinnorna till en nivå över männen.
Med på sin expedition har hon Jim som spelas av Bill Maher och är en riktig chauvinist.
Fast ska sanningen fram så är han inte riktigt så tuff som han tror att han är.
Det känns också som att han vet att han inte lever upp till de manliga
förebilder han säger. Han är egentligen ett stort skämt och en toffel.
Slutligen har vi Bunny som liksom namnet insinuerar är en blåst blondin. Hon
gestaltas av Karen M. Waldron. Det
är en härlig trio som i sig driver med allt vad könsroller heter samtidigt som
de personifierar den och ironiserar sig över den. Bland Pirayakvinnorna finner
vi Adrienne Barbeau som ledare. Hon
är riktigt bra i filmen och jag har förresten inget emot de andras insatser
heller. Det är bara om man prompt måste ta filmen på allvar som man kan reta
sig på överspel etc. Jag tror dock att den ser sig själv med en ganska stor
glimt i ögat.
Det kunde ha blivit en riktigt smart film om manuset hade
varit lite mera genomtänkt. Nu blir det mest en humoristisk avokadosoppa av
den. Hade man bara vetat var man skulle sluta skämta och lägga in ett och annat
allvarligt inlägg i debatten istället…
5/10
