Flickan från Tredje Raden - 1949 - ett mästerverk från Hasse Ekman

Flickan från Tredje Raden

Regi: Hasse Ekman

1949

Drama/Komedi

Ett misslyckat teaterframförande blir filmens centralhistoria när flickan från tredje raden berättar historien om en ring som byter ägare och påverkar sina ägare på olika sätt för den deprimerade teateraktören. Hon försöker att få honom att se de positiva bitarna i livet istället för att han ska fokusera på det nattsvarta i tillvaron hela tiden. Han är dock svårtflörtad och cynisk och att övertyga honom är inte det lättaste.

Nästan omedelbart formuleras tankarna om Hasse Ekman inte haft en litterär inspirationskälla när han skrev manuset till filmen, nämligen Charles Dickens klassiska berättelse EnJulsaga. Det är kanske bara själva stommen som påminner om denna berättelse, där Ebenezer Scrooge – en girig småsur man får besök av vålnaden till sin avlidne kompanjon som kommer för att varna och upplysa honom om att allt han har och känner till kan gå om intet om han inte ändrar sin inställning till livet och de människor som finns runt omkring honom, men likheterna är helt klart slående. I båda berättelserna handlar det, åtminstone till viss del, om att övertyga genom att vädja till dåligt samvete, eller åtminstone genom att belysa att lycka inte alltid är så enkel att ha med att göra som man tror. Man kan ha det nog så svårt och fattigt, eländigt och jävligt och ändå vara en lycklig person som offrar det allra sista för att förgylla tillvaron för någon annan. Just så börjar förresten den första historien och vi får sedan följa ringens väg genom ett antal människors livsöden, vilken påverkan den har på dem och om den gjort dem lyckliga eller inte.

                     

Efter varje episod ges den misslyckade teateraktören möjlighet att uttrycka sig om historien utveckling, om han tror på historien eller om det bara är en saga. Spekulationer om huruvida den typen av människor som existerar i berättelserna finns på riktigt eller inte förkommer och förstärker på så sätt känslan av cynism i hans rollkaraktär. Jag gillar också greppet med den icke namngivna ”Flickan från Tredje Raden” som inte avslöjar sin rätta identitet någon gång i filmen. Hon blir som en liten ängel eller djävul som sitter på axeln och kommenterar situationen, som en namnlös hämnare från High Plains Drifter, som ett spöke från ovan nämnda En Julsaga, eller kanske rent av en reflektion av det egna samvetet och förnuftet personifierat i en enkel flicka från tredje raden.

Men inte hela filmen är ett tungt drama även om jag kanske fått det att verka så i stycket ovan, det finns naturligtvis poänger även i de mer komiska inslagen också. Det finns till exempel en synnerligen galghumoristisk scen där två män, oberoende av varandra, försöker begå självmord genom att dränka sig. De hamnar i plurret på samma plats och börjar samtala med varandra. Därigenom upptäcker de att livet kanske inte alls är så hopplöst som det först verkade när de satte sin plan till verket. Det är en klämkäck liten scen som tveklöst livar upp stämningen och har en oerhörd betydelse för filmens helhet.

Men eftersom historierna har en början måste de också ha ett slut och filmen vävs ihop på ett snyggt sätt. Det finns naturligtvis en sensmoral och enligt min tolkning får man tillbaka det man förtjänar av livet. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Det är saligare att giva än att taga och visst kan man väl tänka på någon annan än sig själv i första rummet någon gång?

En pärla från det svenska filmarvet!

Recension: Goltuppen - 1991

Goltuppen

Regi: Per Berglund

1991

Drama/Thriller

Lars-Peter Forsman (Torsten Flinck) sitter inlåst och har gjort så i större delen av sitt vuxna liv. I ett desperat försök att lappa ihop förhållandet med Nina (Marie Richardsson) rymmer han dock från fängelset. Strax innan har hans halvbror, den misslyckade småtjuven Matte (Pontus Gustafsson), kommit över en större summa pengar tillhörande Milan (Lucian Muscurel), en av Lars-Peters fängelsekamrater och i samband med detta bragts om livet. Lars-Peter, nu på fri fot, vet inte vem som ligger bakom hans halvbrors död, men är fast besluten att hämnas. Det som dock står högst upp på hans agenda är att hämnas på den som satte dit honom – Goltuppen!

Det här är ett kriminaldrama skrivet av den person som jag kanske håller allra högt när det gäller kunskap på området av alla – Leif GW Persson, som också skrivit förlagan till en av mina absoluta favoriter när det gäller svensk kriminalfilm – Mannen från Mallorca. Dock är jag lite besviken på hur det svenska polisväsendet framställs. Om inte det är meningen att de ska framställas som korkade idioter som enbart lyckas lösa någonting på ren slump och genom ren jävla tur om man utrycker sig på ren svenska.

                     

I övrigt finner jag produktionen ganska ojämn, det är emellanåt hur spännande som helst och karaktärerna stabila för att i nästa ögonblick nästan bli en parodi på sig själva. Dialogen följer samma mönster och det känns lite som om regissören Pelle Berglund, som jag egentligen hyser stor beundran för, kanske inte riktigt är rätt man för att skapa den täta thriller som det här mycket väl skulle kunna vara om alla förutsättningar varit rätt.

I de stora rollerna fungerar det dock bättre och Torsten Flinck är utmärkt i huvudrollen. Det finns väl inte så där mycket av mångfacetterad karaktär att jobba med men jag tycker han gör det på ett bra sätt. Historien vinklar sig också på ett sånt sätt at man faktiskt känner en del sympati för honom även om han på intet sätt är bättre än någon av de andra skurkarna i historien. Eller jo förresten, något bättre är han nog, han verkar drivas fram mer av sina känslor och sina hedersövertygelser än enbart av profithunger eller ren girighet som en del av de andra. Kul är förresten att se en del figurer i småroller som man senare kom att förknippa med något helt annat såsom Adde Malmberg och Gert Fylking.

Som helhet kan man nog säga att det här definitivt är en miniserie man bör snoka reda på om man är intresserad av svensk kriminalfilm. Historien är komplex och intrigerna många, karaktärerna tvinnas omkring varandra och allting har ett samband helt oavsett om det är uppenbart eller mera långsökt. Personligen tycker jag historiens början är mera intressant än dess upplösning, men det är nog mer de personliga preferenserna som talar än en adekvat objektiv bedömning. Eller så är det så att det faktiskt saknas intressanta bitar som egentligen borde varit med under de dryga tre och en halv timmar som serien varar.