Recension: Goltuppen - 1991



Goltuppen
Regi: Per Berglund
1991
Drama/Thriller

Lars-Peter Forsman (Torsten Flinck) sitter inlåst och har gjort så i större delen av sitt vuxna liv. I ett desperat försök att lappa ihop förhållandet med Nina (Marie Richardsson) rymmer han dock från fängelset. Strax innan har hans halvbror, den misslyckade småtjuven Matte (Pontus Gustafsson), kommit över en större summa pengar tillhörande Milan (Lucian Muscurel), en av Lars-Peters fängelsekamrater och i samband med detta bragts om livet. Lars-Peter, nu på fri fot, vet inte vem som ligger bakom hans halvbrors död, men är fast besluten att hämnas. Det som dock står högst upp på hans agenda är att hämnas på den som satte dit honom – Goltuppen!

Det här är ett kriminaldrama skrivet av den person som jag kanske håller allra högt när det gäller kunskap på området av alla – Leif GW Persson, som också skrivit förlagan till en av mina absoluta favoriter när det gäller svensk kriminalfilm – Mannen från Mallorca. Dock är jag lite besviken på hur det svenska polisväsendet framställs. Om inte det är meningen att de ska framställas som korkade idioter som enbart lyckas lösa någonting på ren slump och genom ren jävla tur om man utrycker sig på ren svenska.
                     
I övrigt finner jag produktionen ganska ojämn, det är emellanåt hur spännande som helst och karaktärerna stabila för att i nästa ögonblick nästan bli en parodi på sig själva. Dialogen följer samma mönster och det känns lite som om regissören Pelle Berglund, som jag egentligen hyser stor beundran för, kanske inte riktigt är rätt man för att skapa den täta thriller som det här mycket väl skulle kunna vara om alla förutsättningar varit rätt.

I de stora rollerna fungerar det dock bättre och Torsten Flinck är utmärkt i huvudrollen. Det finns väl inte så där mycket av mångfacetterad karaktär att jobba med men jag tycker han gör det på ett bra sätt. Historien vinklar sig också på ett sånt sätt at man faktiskt känner en del sympati för honom även om han på intet sätt är bättre än någon av de andra skurkarna i historien. Eller jo förresten, något bättre är han nog, han verkar drivas fram mer av sina känslor och sina hedersövertygelser än enbart av profithunger eller ren girighet som en del av de andra. Kul är förresten att se en del figurer i småroller som man senare kom att förknippa med något helt annat såsom Adde Malmberg och Gert Fylking.

Som helhet kan man nog säga att det här definitivt är en miniserie man bör snoka reda på om man är intresserad av svensk kriminalfilm. Historien är komplex och intrigerna många, karaktärerna tvinnas omkring varandra och allting har ett samband helt oavsett om det är uppenbart eller mera långsökt. Personligen tycker jag historiens början är mera intressant än dess upplösning, men det är nog mer de personliga preferenserna som talar än en adekvat objektiv bedömning. Eller så är det så att det faktiskt saknas intressanta bitar som egentligen borde varit med under de dryga tre och en halv timmar som serien varar.