Recension: Skrink - 2009 - Kevin Spacey som hjärnskrynklare med egna problem...

Shrink

Regi: Jonas Pate

2009

Drama

Folk med olika typer av psykologiska problem flockas kring Dr. Carter (Kevin Spacey) för att få hjälp. Det är bara det att Dr. Carter själv inte är i bästa form och plågas av sin frus självmord till den milda grad att han måste ta till kemiska substanser för att klara dagen. Kan har fortfarande hjälpa andra medan han går ner sig i träsket eller är det hans eget desperata rop på hjälp som måste tillgodoses. Vi träffar t.ex. på Jack, som tror att han är en sexmissbrukare men i själva verket har problem med spriten, Patrick som lider av paranoid  bacillskräck och Jemma, en svart tonårstjej som nyligen förlorat sin mamma vars största intresse är biografen. Alla förs de samman mot samma mål, men är det för sent eller finns det hopp om räddning för dem alla?

Det här är väl kanske inte den mest typiska feelgood filmen som finns att tillgå och den är under stundom både tragikomisk och riktigt rörande. Men den rör sig ändå mot ett mål som består av att allting kommer att lösa sig i slutändan även om det kanske inte alltid sker i de banor som man hade förväntat sig. Med det menar jag inte att den är helt oförutsägbar, men åtminstone tillräckligt mycket så för att man ska njuta av filmen och dess vändningar.

Jag är lite besviken på Kevin Spacey, men mina förväntningar på honom är å andra sida enorma och jag tycker helt klart att om man lägger ihop alla insatserna i denna kompakta film som kanske bäst kan jämföras med Robert Altmans Shortcuts på många sätt så hittar man en imponerande skådespelararsenal! Robin Williams gör en liten roll, Keke Palmer är fullständigt briljant som Jemma och både Saffron Burrows och Jack Huston gör sina roller med bravur. Filmens pärla är dock Dallas Roberts som den maniska bacillskräckens okrönte konung Patrick. Han tar över fullständigt i de scener han medverkar i och är precis lagom hysterisk för att det både ska bli roligt och realistiskt.

”Imponerande skådespelararsenal!”

Det som kanske ligger filmen lite i fatet är att den under andra halvan tappar lite tempo och inte riktigt förmår hålla upp intresset för sig själv som den inledande halvan. Själva introt på filmen är fullständigt magnifikt när Kevin Spacey måste röka i alla tagningar, vare sig han står i duschen, rakar sig eller sitter fast i en bilkö. Filmen fokuserar sedan på Dr. Carter som försöker sköta sitt arbete fast han själv är helt nere under isen. Undan för undan märker man att han faktiskt inte bryr sig längre och till slut brister det förstås för honom.

”fullständigt magnifikt”

Det filmen egentligen går ut på, om man tillåter sig att spekulera lite metaforiskt kring den, är väl egentligen att Dr. Carter hjälper sig själv under tiden som han hjälper andra. De råd han ger kan utan vidare appliceras på honom själv även om han inte inser det just i den stunden. I slutändan har dock allting vävts samman till ett enda uppvaknande när alla som mår dåligt på ett eller annat sätt dragit kognitiv nytta av filmens händelseförlopp.

Recension: Seven Blood Stained Orchids aka Puzzle of the Silver Half Moons - 1972

Seven Blood Stained Orchids

Aka: Puzzle of the Silver Half Moons

Regi: Umberto Lenzi

1972

Thriller

Julia (Uschi Glass) undkommer med nöd och näppe att bli det tredje offret i en serie brutala mord. Polisen står frågande men Julias make Mario (Antonio Sabato) ger sig inte utan utreder även fallet privat. Det finns inte mycket ledtrådar att gå på men mördaren har lämnat en nyckel ring i form av en halvmåne vid varje offer, något som Julia tycker sig känna igen. Hon drar sig till minnes att hon ett par år tidigare sett en likadan i amerikanen Frank Saunders ägo. Men snart upptäcker man att han dött i en bilolycka…

Umberto Lenzi är kanske mest känd för den beryktade och ökända Cannibal Ferox som orakade stort rabalder runt om i världen. Här visar han att han även klarar av att göra en bra giallo, ett slags italiensk deckare ofta med grafiskt utförda mord och en mördare i svarta handskar. Den här filmen är inget undantag från stereotypen och man får genast stifta bekantskapen med ett par våldsamma och blodiga mord på vackra barbröstade kvinnor.

Våldet är det inget fel på och den som tycker om att se stilistiskt blodiga kroppar bör gilla det här, det är vackert och poetiskt, varmt och snyggt filmat. Som brukligt är i gialli har man ingen som helst aning om vem mördaren är förrän i slutskedet av filmen. Vägen dit är förstås full av både förvillande polisutredningar och personliga utredare som av personliga skäl måste ta reda på vem mördaren är. Det här är filmens akilleshäl och de här partierna tenderar att bli ganska långtråkiga i längden.

Slutomdömet blir: En till en början kompetent film som tyvärr misslyckas med att hålla tittaren intresserad genom hela filmen.

Recension: Shredder - 2003 - En slasher i skidmiljö

Shredder

Regi: Greg Huson

2003

Horror

En grupp ungdomar åker till en övergiven skidbacke för att åka snowboard. Mystiska saker inträffar och legenden som säger att stället är hemsökt ignoreras totalt. De får höra talas om den mystiska olycka som gjorde att stället fick läggas ned och blir varnade att stanna kvar av sheriffen. Efterhand förstår de mer och mer vad som en gång hänt och varför någon är ute efter hämnd, eller gör de det egentligen?

En slasher i skidmiljö skulle kanske kunna vara en intressant ingångsvinkel till en film. Här har man försökt att göra just det. Problemet är bara att det aldrig blir spännande och heller aldrig tillräckligt komiskt för att man ska orka skratta åt det. Fjantigt, oinspirerat och förutsägbart är väl bättre ord för att beskriva den här filmen.

Storyn är fruktansvärt dum och tycks vara hoplimmad från otaliga andra (bättre slashers) och skillnaden är endast att man här har flyttat handlingen till skidmiljö. Någon som hämnas för en olycka orsakad av oansvarliga ungdomar är ju inget vi inte sett tidigare precis. Det var ju trots allt så som långköraren Friday the 13th fick sin början och jämförelsevis har den här inget att tillföra. Även the Burning kan nämnas i detta sammanhang.

Skådisarna är i sina bästa fall riktigt dåliga men oftast handlar det om ännu värre exempel. Kanske var filmen bara en ursäkt för att visa folk som åker snowboard? Fast utan att egentligen anse mig kapabel att bedöma snowboardskickligheten verkar det som om skådespelarensemblen inte är några ess på denna form av utförsåkning.

Dödsscenerna är ibland påhittiga men oftast ser det ganska billigt ut, kanske framförallt framåt slutet när dödsfrekvensen ökar och man måste bre på mer och mer för att filmens tempo ska hållas uppe. Vi pratar om pölar av blod som inte känns alls realistiskt, inte ens på film. Men trots allt är det den här behållningen man kan få ut av filmen. För att se på när den halvnakna blondinen springer runt och skriker som en scream queen wannabe och är allmänt korkad är inget som jag finner något större intresse i.

Kan eventuellt vara av intresse för de allra mest inbitna fansen av genren men alla andra bör se upp och hålla sig på säkert avstånd från detta skräp!