Shrink
Regi:
Jonas Pate
2009
Drama
Folk med olika typer av psykologiska problem flockas kring Dr. Carter
(Kevin Spacey) för att få hjälp. Det är bara det att Dr. Carter själv inte är i
bästa form och plågas av sin frus självmord till den milda grad att han måste
ta till kemiska substanser för att klara dagen. Kan har fortfarande hjälpa
andra medan han går ner sig i träsket eller är det hans eget desperata rop på
hjälp som måste tillgodoses. Vi träffar t.ex. på Jack, som tror att han är en
sexmissbrukare men i själva verket har problem med spriten, Patrick som lider
av paranoid bacillskräck och Jemma, en
svart tonårstjej som nyligen förlorat sin mamma vars största intresse är
biografen. Alla förs de samman mot samma mål, men är det för sent eller finns
det hopp om räddning för dem alla?
Det här är väl kanske inte den
mest typiska feelgood filmen som finns att tillgå och den är under stundom både
tragikomisk och riktigt rörande. Men den rör sig ändå mot ett mål som består av
att allting kommer att lösa sig i slutändan även om det kanske inte alltid sker
i de banor som man hade förväntat sig. Med det menar jag inte att den är helt
oförutsägbar, men åtminstone tillräckligt mycket så för att man ska njuta av
filmen och dess vändningar.
Jag är lite besviken på Kevin
Spacey, men mina förväntningar på honom är å andra sida enorma och jag
tycker helt klart att om man lägger ihop alla insatserna i denna kompakta film
som kanske bäst kan jämföras med Robert Altmans Shortcuts på många
sätt så hittar man en imponerande skådespelararsenal! Robin Williams gör en
liten roll, Keke Palmer är fullständigt briljant som Jemma och både Saffron Burrows och Jack
Huston gör sina roller med bravur. Filmens pärla är dock Dallas
Roberts som den maniska bacillskräckens okrönte konung Patrick. Han tar över fullständigt i de
scener han medverkar i och är precis lagom hysterisk för att det både ska bli
roligt och realistiskt.
”Imponerande skådespelararsenal!”
Det som kanske ligger filmen lite
i fatet är att den under andra halvan tappar lite tempo och inte riktigt förmår
hålla upp intresset för sig själv som den inledande halvan. Själva introt på
filmen är fullständigt magnifikt när Kevin Spacey måste röka i alla
tagningar, vare sig han står i duschen, rakar sig eller sitter fast i en bilkö.
Filmen fokuserar sedan på Dr. Carter
som försöker sköta sitt arbete fast han själv är helt nere under isen. Undan
för undan märker man att han faktiskt inte bryr sig längre och till slut
brister det förstås för honom.
”fullständigt magnifikt”
Det filmen egentligen går ut på,
om man tillåter sig att spekulera lite metaforiskt kring den, är väl egentligen
att Dr. Carter hjälper sig själv
under tiden som han hjälper andra. De råd han ger kan utan vidare appliceras på
honom själv även om han inte inser det just i den stunden. I slutändan har dock
allting vävts samman till ett enda uppvaknande när alla som mår dåligt på ett
eller annat sätt dragit kognitiv nytta av filmens händelseförlopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar