Mammas
Pojkar
Regi:
Ulf Malmros
2012
Komedi
Gunilla är präst
och mamma till tvillingarna Thor och Oden. Hon har nog skämt bort dem en aning
för mycket ty klara sig själv går alls inte för sig. Mamma måste lösa alla
problem pojkarna råkar ut för, vare sig de blir av med jobbet eller har
tjejproblem. För att inte tala om när deras senaste projekt, att skapa ett konvent
för att samla ihop fans till favoritbandet Ludor skall presenteras för kommunen.
Pojkarna lever för sin hårdrock och tål inga som helst kompromisser, det är
nitar och långt hår som gäller. Idealen framför allt! Det är bara det att
tvillingarna nu fyller 35 och att mamma har curlat dem i hela deras liv.
Det jag gillar så mycket med Ulf Malmros filmer är att han alltid lyckas skildra samhällen med
en massa skruvade karaktärer i. Det handlar aldrig om en eller två individer,
det är en hel by med konstiga karaktärer som flätas samman. Här är det alltså
de två bröderna Oden och Thor som står i centrum. Till en början är det faktiskt
en aning plågsamt att se deras naiva inställning till världen men samtidigt ser
jag också viss nostalgi i att gå klädd i nitar och tygmärken.
Musiken, som är specialskriven till filmen, består av
ganska hård metal. Jag gillar den skarpt och tydligen finns den numera också på
skiva med bandet Ludor! Det blir nästa steg att införskaffa tror jag! Eftersom
filmen också har några linedancescener återfinns förslås också lite country men
det känns bara som det är i förbigående. Det viktiga är hårdrocken! Enligt Thor
och Odin är Ludor det enda bandet som är värt att dyrka. Enligt mamma sjunger
de bara som sprit och eld…
Det blir en kul kontrast mellan pojkarnas image och
mammans yrke eftersom hon är präst och faktiskt verkar vara en troende sådan
också. Det går liksom inte riktigt ihop med pojkar som i princip dyrkar Satan ”kristen
heavy metal är som flamsäker bensin”. Men man ska inte tro att det bara är
pojkarnas omognad man ska skratta åt eller så. Det är mertill filmen än så.
Både föräldrar och barn måste släppa efter. Det är inte bara barnen som ska
slita sig loss, det är också föräldrarna som måste släppa taget. Men det som
verkligen gör filmen rolig är dialogen och det finns några fantastiska repliker
”Homosexuella Bögar” känns väl lite som en tautologi? Jag skrattade också högt
åt kommentaren att Ludor ”nästan hade en hit 1984”…
Bröderna spelas av Björn
Starrin och Johan Östling som
båda gör ett fantastiskt jobb. Som mamman ser vi Lotta Tejle även hon passar utmärkt in i rollen och som till slut
får nog av de båda sönerna som inte vill eller kan släppa taget och klara sig
själva. I birollerna hittar vi Mia Skäringer som väl spelar i princip samma
roll som hon gör i Solsidan. Det är
för mig inte något negativt eftersom jag tycker hon är vansinnigt rolig där som
här. Sist men inte minst är naturligtvis Kjell
Bergqvist och Tuva Novotny med. Varje
regissör verkar ha sina favoritskådespelare, Tim Burton har Johnny Depp
och Ulf Malmros har Kjell och Tuva… jag får säga att Tuva
är fullständigt fantastisk som norsk emo-hårdrockare – och på gränsen till
oigenkännlig. Kjell är lika bra som
han alltid är!
Men trots att alla är fantastiska egentligen är det något
som saknas. Jag vet inte riktigt vad det är men trots att jag kände ett behov
av att se om filmen igen nästan direkt efter att jag hade sett den känns det
fattigt på något sätt. Ulf Malmros
brukar göra ännu mer komplexa filmer än den här som trots allt är ganska enkel
i sina inbördes relationer karaktärer emellan. Den är oerhört lättillgänglig
som film betraktat, jag tror att den har ett mycket bra andrahandsvärde, det
vill säga att det går finfint att se om filmen flera gånger med stor
behållning. Det behövs inte mycket förrän man gillar den helt enkelt. Det finns
så klart ett och annat att beakta men det är kanske inte de stora existentiella
frågornas film.
8/10
Bilder: © 2013 BOB FILM Sweden AB
