Voyage to the Bottom of the Sea
Regi: Irwin Allen
1961
Sci-Fi
En alldeles ny
sorts atomubåt har utvecklats/uppfunnits och ska nu testas under isen. Det
dröjer dock inte länge innan något slår mot skrovet. Först verkar det
oförklarligt men snart når informationen dem om att ”Van Allen Bältet” som
sträcker sig runt hela jorden har tagit eld. Ingen vet varför men att
katastrofen är ett faktum verkar alla vara överens om. Det finns dock två möjliga
scenarion till räddning. Detta under förutsättning att jorden inte går under förstås…
Antingen kan man vänta ut effekten av elden enligt teorin att den när den har
vått en viss temperatur kommer att släcka sig själv. Den andra möjligheten är
att rikta en torped i exakt rätt vinkel och från exakt rätt plats för att utplåna
branden. Meningarna går isär men ubåten ger sig i alla fall på väg emot platsen
för avfyrandet. En resa som visar sig bli svårare att genomföra än vad någon
har trott. Sabotage, myteri och sjöodjur står i deras väg…
Först av allt måste jag säga att jag verkligen inte har
en aning om ifall det där ”Van Allen Bältet” som tydligen ska bestå av någon
sorts strålning verkligen existerar eller om det är en ren fantasiprodukt för
filmens skull. Det spelar inte någon större roll för min del. Man lär sig att
ta fakta i den här typen av science fiction filmen från 60-talet med en nypa
salt. Det är kanske därför som jag gillar dem så bra. Den naiva inställning man
hade till den framtida tekniken vid den här tiden.
Jag gillar också hur skådespelarna interagerade med
varandra i de här filmerna. Det är ofta lite inbördes tjabbel och lite romantik
också. I den här finns den ett förestående bröllop med ubåtens kapten
inblandat. Det blir lite upprättad stämning sådär. Personligen tycker jag dock
att skådepelarna är bättre än vad regissörenen klarar av att instruera dem.
Många gånger känns det som att de går omkring och väntar på instruktioner och
att deras replik ska levereras, sedan går de in i någon sorts trans igen tills
nästa gång de ska säga något. Peter
Lorre är ett tydligt exempel på denna typ av ”stackatobeteende”. Det är kul
att se honom men som skådis imponerar han verkligen inte!
Då är Joan Fontaine
och Barbara Eden betydligt bättre! Men
i synnerhet är de stora rollerna Robert
Sterling och Walter Pidgeons. De
två har rollerna som fartygets kapten respektive amiral. Jag vill inte
påstå att de bråkar med varandra eller inte drar jämt men de har åtminstone
inte samma synsätt när det gäller att sköta saken. Det blir en viss konkurrens
där.
.jpg)
Vid något tillfälle kommenteras att inte ens Jules Verne hade kunnat förställa sig
en sådan ubåt som den de befinner sig i. Jag håller nog inte riktigt med om det
men det är ju en talande fras och som dessutom funnit sin väg in i trailern för
filmen. Det känns ganska säljande eller hur? På tal om säljade så vill jag påstå
att den svenska titel som också pryder DVD:n S.O.S. Jorden Brinner är klart mycket mer lockande och rättvisande
än den engelska. Jag hade nog inte införskaffat filmen lika lättvindligt utan
denna svenska titel faktiskt! Den talar onekligen mera om global destruktion
mera än den engelska. Katastrofrullar är kul!
Det här är en film som egentligen har allt. Jordens
undergång, en gigantisk bläckfisk, sabotage, fantastiska science fiction
miljöer, myteri (nästan i alla fall) och en maktkamp mellan rätt och fel. Och
jo, så är det ju en kamp mot klockan också! Det enda jag lurar på är om det är
så särskilt nyttigt att röka massa cigarrer och cigaretter i ett sådant slutet
utrymme som en ubåt trots allt ändå är? Det bolmas på rätt friskt kan jag säga!
Dessutom känns det som att det är lite väl gott om plats där nere. Så stora
gånga och utrymmen brukar den minsann inte vara i andra ubåtfilmer som jag har
sett. Det är i och för sig inte så många men ändå.
6/10
.jpg)
