AO: Den siste Neandertalaren – 2010 - Ett hisnande äventyr!

Regi: Jacques Malaterre

2010

Äventyr

Att vara den sista i sitt slag måste vara den största mardrömmen av alla. Att veta att ingen kan följa efter att ens eget liv har upphört. Det ligger något laddat i orden som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men ska sanningen fram så väcktes mitt intresse för den här filmen på grund av dess omslag. Jag vet inte om jag hade Life of Pi i medvetandet för det finns onekligen något där som påminner om den. Det är väl det vilda djuret i förhållandet till människan jag tänker på förstås. I den här är det dock en betydligt mer övergående fas än i Life of Pi.

Filmen utspelar sig för 30.000 år sedan och bara det är väl en bedrift tycker jag. Det man utgår ifrån är att det ännu är oklart varför Neandertalaren dog ut. Om det bara var Homo Sapiens som utrotade dem eller om det var frågan om en sjukdom kan man bara spekulera i. Tittar man på filmen kan man få en möjlig förklaring till hur det hela gick till. Man får tänka sig lite själv.

Men det viktigaste med filmen är inte utrotningen, eller att någon faktiskt är den siste att dö ut. Så måste det alltid vara, är någon först måste också någon vara sist! Det intressanta är hur utanförskapet framställs. Jag gillar verkligen liknelserna man kan se med det moderna samhället som fruktar det som inte faller in inom ramarna för det ”normala”. Är man inte lika mycket värd för att man ser grotesk ut eller för att man inte har samma intellekt som ”alla” andra? Mänskligheten styrs i mångt och mycket av elitism vare sig vi vill det eller inte. Det var i alla fall vad jag trodde att filmen handlade om tills jag insåg att det egentligen var en kärlekshistoria inte olik den som berättas i Skönheten och Odjuret.

Vi har två helt olika individer, en Neandertalare – den sista, och en tidig Homo Sapiens. Inte den första kanske men ändå i den tidiga evolutionen. Man får höra hur de var för sig har tankar om sin omvärld och om den andre såklart. Det är oerhört intressant hur olika man kan uppfatta världen. Det enda jag har att säga emot det är att det sker på franska. Det är förstås en fransk film och det är inte det. Det hade varit lika illa med engelska eller något annat språk. Det känns bara fel med ett så begripligt språk i evolutionens början. Dock vill jag klargöra att det alltså bara är tankar som förmedlas på detta sätt, inte dialog mellan Neandertalaren och/eller Homo Sapiens. Självklart är detta en nödvändighet för att få narrativet begripligt men det för en konstig effekt som inte riktigt stämmer i huvudet på mig.

Smink och miljöer är helt fantastiska. Hur man har fått till scenen där AO slås med isbjörnen vet jag inte. Det ser oerhört verkligt ut. Om man ser om den några gånger hittar man säkert sekvenser som avslöjar dess hemlighet men det är onekligen väl dolt.

Slutet är oundvikligt men vägen dit är synnerligen intressant och gripande. Det är en storslagen film som helt klart förtjänar att ses med största andakt.

8/10

Jag – En kvinnas Dotter – 1970 – den tredje delen i serien från Klubb Super 8

Aka: 3 slags kærlighed

Regi: Mac Ahlberg

1970

Drama/Erotik

Den här gången är inte fokus bara på Siv – en kvinna, utan även på hennes dotter Birthe. På baksidan av oslaget skriven man bland annat att mamma Siv älskar sex medan den 17-åriga dottern är frigid. Men även att henne sexualitet ska väcka till liv, att filmen innehåller en massa naket, danska Hells Angels, gogo-dans, lite lesbiskt och rasmotsättningar. Den här filmen är tydligen så gammal att det är ok att använda N-ordet eftersom det används i samband med dotterns relation med en färgad man. Det är väl halv om halv menat som en nedvärdering men inte helt och hållet.

Just rasfrågan är ett hett ämne i filmen, även i homosexuell kontext. Det förekommer sex mellan två kvinnor och det är väl lite nytt kanske. Visserligen var väl 70-talet den svenska syndens guldålder så vad som var chockerande eller inte för tidsepoken kan man väl diskutera.

Filmens danska titel är som ovan angivet 3 slags kærlighed [3 sorters kärlek, min översättning] och det är egentligen en mycket bättre titel än den svenska som cashar in på de två tidigare filmerna Jag – En Kvinna och Jag – En Kvinna II, som jag inte tycker har så mycket med den här att göra. Det är bättre att gå på den danska vägen och frärma dem från varandra. Som jag ser det är det väl ungefär karaktären Siv som binder samman filmerna till en begriplig trilogi. Det här är inte en film som utmanar kvinnlig sexualitet på samma sätt, det handlar i det här fallet mer om samhällelig sexualitet.

För min personliga del är jag inte lika underhållen av den här filmen som de två föregångarna. Det är minst lika mycket nakna kroppar här som tidigare och visst är det exploaterande av kvinnokroppen precis som tidigare men jag tycker inte att det är lika intressant eller rättare sagt lika karismatiskt som tidigare. Det är svårt att sätta fingret på vad det är och det är väl i sådana fall bara att konstatera att man inte kan tycka om allt även om det vimlar av nakna kvinnor.

5/10

Du kan köpa filmen på: