Det här är faktiskt en av de där klassiska skräckfilmerna
från 80-talet som jag faktiskt inte har sett tidigare. Det finns de inom
hushållet (host host) som hackar lite på mig ibland eftersom jag har missat
några rejäla klassiker, men ändå påstår att jag är en autodidakt filmvetare.
Det kan väl tyckas lite motsägelsefullt kanske men det har helt enkelt inte
funnits tid att se allt jag skulle vilja. Och det lär sannolikt inte göra det i
framtiden heller. Den eviga förbannelsen är nog att ständigt ha några osedda
klassiker och inte ha tid att göra något åt det.
Som lök på laxen måste jag också erkänna att jag inte
sett originalet från 1958 eller versionen från 1972 – Beware! The Blob. Den senare tydligen med komiska tendenser i regi
av Larry Hagman. Hur som helst har
jag alltid utgått från att originalet, med tanke på eran den gjordes i, var en
produkt av det kalla kriget och således antikommunistisk propaganda.
Uppenbarligen vet jag inte hur det ligger till med den saken egentligen men det
är i alla fall inte fallet i den här nyinspelningen. Därmed inte sagt hur det
hela egentligen hänger ihop. Det finns en logisk förklaring men det är bäst att
man får denna serverad av filmen och inte av mig. Det skulle fördärva
upplevelsen något.
Låt oss byta fokus till den här filmen. Att påstå att den
skriker av 80-tal vore en underdrift. Den känns extremt daterad med allt vad
det innebär. Det är förstås frisyrer och andra assessorer men även själva
bildspråket och berättartekniken. Till och med själva historien känns om 80-tal.
Det behöver inte vara någon nackdel men söker man en tidlös film lär man bli
besviken. För min del lockar filmen både till skratt och till nostalgi. Jag
finner det oerhört charmig i sin tidtypiska framtoning. Det finns förstås klichéer
utspridda längs filmen som bara skulle kunna vara gjorda på 80-talet. De lyckas
hålla sig på den underhållande sidan utan att någon gång bli löjliga. Det är en
klassisk mosterfilm kan man säga, och det utan att egentligen ha ett klassiskt
monster i sig.
Man skulle kunna tänka sig att själva varelsen, eller vad
man ska kalla den där geléklumpen för, skulle vara dåligt gjord med tanke på
filmens ålder men icke! Jag gillar effekterna skarpt! Det finns någon gång i
filmen som det är tydligt att det handlar om bildmontage eller miniatyrer men
det är bara en del av charmen. För allt medan geléklumpen växer, desto mer
skräckinjagande ska den ju bli.
Och växer gör den! Från början är den väl någorlunda
hanterbar men allt medan den växer – exponentiellt – desto farligare blir den,
desto mer slukar den allt som kommer i dess väg. Man kan se skillnaden som att
den från början är lite av en parasit som suger köttet ur skinnet på
människorna medan den senare blir någon som kastar sig över allt som kommer i
dess närhet. Slutet är häpnadsväckande och det finns som sagt en moralitet i
filmen. Man kan välja att ignorera den och bara se det som en sci-fi skräckis
eller så kan man faktiskt ta till sig vad filmen vill säga och förundras över
den övergripande visheten filmen försöker förmedla.
Som en liten parentes kan jag väl nämna att det är aningen
märkligt att det inte finns svensk text när utgåvan är svensk. Det står ju
trots allt på svenska på omslaget. Inte för att det spelar mig någon roll men
det kan vara bra att ta i beaktande om man verkligen behöver den där
textremsan. Dessutom återfinner vi Paul
McCrane som jag numera ser som ett känt ansikte i Cityakuten. Det var kul
att se honom i en annan roll. I en ledande roll finns också Matt Dillons bror Kevin Dillon.
8/10
