Recension: Godzilla, Mothra and King Ghidorah: Giant Monsters All-Out Attack - 2001



Godzilla, Mothra and King Ghidorah: Giant Monsters All-Out Attack
Regi: Shuske Kaneko
2001
Action

En amerikansk u-båt förstörs av en mystisk kraft utanför Guams kust. Admiral Tachibana (Ryudo Uzaki) är övertygad om att det är ett verk av kungen av destruktiva monster, nämligen Godzilla. Tachibanas dotter Yuri (Chiharu Nîyama) som är reporter för Digital Q, ett litet bolag som rapporterar häpnadsväckande nyheter - falska eller äkta, undersöker tre separata händelser i japan. Hon träffar på den mystiska mannen Isayama (Eisei Amamoto) som menar att Godzilla är besatt av själarna av dem som dog i kriget och att vanliga vapen inte kan döda besten. Isayama väcker de tre uråldriga heliga väktarna Baragon, Mothra och King Ghidorah för att kämpa mot Godzilla.

En mycket underhållande film med härliga gummiliknande monster. Emellanåt, framför allt i början, upplever jag att filmen driver lite med sig själv. Något som är nästan nödvändigt för att få nåt sånt här att fungera. Filmen är tät, lite mystisk och ganska actionladdad. Effekterna är faktiskt ganska bra om man tar dem för vad de är. Jag gillar också hänvisningarna till gamla japanska legender (som jag inte har en aning om de verkligen existerar). Att man refererar till Godzillas förra attack för 50 år sedan ser jag enbart som positivt eftersom det indirekt innebär att den amerikanska remaken aldrig ägde rum. Tyvärr verkar det finnas lite för mycket moraliserande innehåll angående Hiroshima bomben. Något som kanske kunde utelämnats.

Man njuter när monstren börjar slåss med varandra och jag skrattade högt flera gånger. Det är skoj att se så många av de klassiska monstren i samma film också. Jag gissar att Godzilla är det mest kända av dem, även om min favorit blir Mothra. Fast det är klart, den gyllene och mäktiga King Ghidorah går faktiskt inte av för hackor heller och är lätt det mest välgjorda av monstren. Jag får nog lämna favoritskapet öppet mellan dem.

Filmens svaghet ligger i slutet, när den nästan amerikanska sentimentalismen kommer smygande och man kanske borde fälla en och annan tår. Jag vägrar emellertid att låta mig förledas och ser istället tillbaka på de rafflande fighterna och de billiga underbara monstren i denna B-film.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar