Willard - 2003 - Nyinspelningen med Crispin Glover!

Willard

Regi: Glen Morgan

2003

Komedi/Horror

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

Willard Stiles (Crispin Glover) är en ensam och missanpassad ung man som lever ett dystert liv i ett gammalt hus tillsammans med sin sjuka mamma Henrietta (Jackie Burroughs). Hans pappa har begått självmord efter att ha förlorat sitt företag till sin förra partner och vän Frank Martin (R. Lee Ermey). En paragraf i kontraktet som gjordes upp vid övertagandet av företaget gör att Willard inte kan få sparken, så länge hans mamma är i livet. Men Frank vill ha bort honom från företaget och gör allt vad han kan för att förvandla Willards tillvaro till ett helvete. Willards enda tröst i mörkret är råttorna som finns i hans källare. En dag fångar han en vacker vit liten mus som har fastnat i en råttfälla. Han hjälper musen och kallar den för Sokrates och de blir vänner. Sokrates är en ledare och de andra råttorna lyder, förutom en stor råtta som Willard döper till Big Ben. När han upptäcker att han kan få råttorna att göra som han vill bestämmer han sig för att ta hjälp av sina fyrfota vänner och hämnas. Men råttorna är intelligentare än vad han tror…

Crispin Glover är nyckeln i filmen och han ser bekväm och säker ut och väldigt verklig, känns nästan som han står i mitt vardagsrum. Han är inte heller rädd för att släppa taget och låta sina känslor ta överhand, han måste ha några djupa förträngda minnen. Han passar bra som den nervösa, förvirrade och missanpassade personen Willard. Hans prestation att få fram sin smärta och längtan i ansiktet och dess växlingar, hur han reagerade på ilska, hur han vill säga något men ändå inte kunde det, t.o.m. Sättet han gick på är briljant.

En mycket välspelad film som nästan går i Tim Burtons anda. Skådisarna ligger hela tiden på gränsen till att spela över, men det passar bra i sammanhanget eftersom filmen ligger på gränsen mellan skräck och komedi. Man är konsekvent och det skenar aldrig iväg för mycket. R. Lee Ermey är brilliant som alltid och Jackie Burroughs gör Willards mamma med bravur. Den enda man möjligtvis skulle kunna klaga på här är Laura Harring, men hennes roll är inte så betydande att det spelar någon roll.

Filmen är mörk, lite bisarr och den ständiga skuggan av mörker som lurar över filmen är en karaktär i sig själv. Bra slut och en del blodbesudlade stunder. Om detta var ett alternativt Universum där världen var mörk och ond, skulle detta kunna vara en Disney film. Faktum är att filmen startade med Sokrates i en Disney stil, men när filmen framåtskrider in i mörker, blir det den mardröm det var meningen att den skulle vara. Willard visar en sida av en människa som vill göra något ont, men kan inte hitta styrkan att göra det. Han lyckas och till slut hejar man på någon som man i vanligtvis inte skulle heja på, men här gör man det för att han gör något som man själv kanske har haft en tanke på att göra, fast inte i den utsträckningen.

Råttorna, och det finns många, ser hela tiden naturtrogna ut även om det kanske vid nåt enstaka tillfälle går lite till överdrift. Något som förresten också är väldigt bra är relationen mellan den lilla vita söta musen Sokrates och den stora bruna råttan Big Ben. Det är alltid lika imponerande att se hur man kan bygga upp sånt mellan djur, mestadels genom att använda olika kameravinklar och musiken på ett snyggt sätt. Resultatet blir känslor som sympati och nästan personligt agg. Bra gjort!

Glen Morgan skapar en känsla av realism i denna osannolika film. Slutet är intressant och lämnar en öppning för en hel del tolkningar och dessutom en uppföljare, vilket jag hoppas kommer med Crispin Glover som Willard förstås.

8/10

AO: Den siste Neandertalaren – 2010 - Ett hisnande äventyr!

Regi: Jacques Malaterre

2010

Äventyr

Att vara den sista i sitt slag måste vara den största mardrömmen av alla. Att veta att ingen kan följa efter att ens eget liv har upphört. Det ligger något laddat i orden som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men ska sanningen fram så väcktes mitt intresse för den här filmen på grund av dess omslag. Jag vet inte om jag hade Life of Pi i medvetandet för det finns onekligen något där som påminner om den. Det är väl det vilda djuret i förhållandet till människan jag tänker på förstås. I den här är det dock en betydligt mer övergående fas än i Life of Pi.

Filmen utspelar sig för 30.000 år sedan och bara det är väl en bedrift tycker jag. Det man utgår ifrån är att det ännu är oklart varför Neandertalaren dog ut. Om det bara var Homo Sapiens som utrotade dem eller om det var frågan om en sjukdom kan man bara spekulera i. Tittar man på filmen kan man få en möjlig förklaring till hur det hela gick till. Man får tänka sig lite själv.

Men det viktigaste med filmen är inte utrotningen, eller att någon faktiskt är den siste att dö ut. Så måste det alltid vara, är någon först måste också någon vara sist! Det intressanta är hur utanförskapet framställs. Jag gillar verkligen liknelserna man kan se med det moderna samhället som fruktar det som inte faller in inom ramarna för det ”normala”. Är man inte lika mycket värd för att man ser grotesk ut eller för att man inte har samma intellekt som ”alla” andra? Mänskligheten styrs i mångt och mycket av elitism vare sig vi vill det eller inte. Det var i alla fall vad jag trodde att filmen handlade om tills jag insåg att det egentligen var en kärlekshistoria inte olik den som berättas i Skönheten och Odjuret.

Vi har två helt olika individer, en Neandertalare – den sista, och en tidig Homo Sapiens. Inte den första kanske men ändå i den tidiga evolutionen. Man får höra hur de var för sig har tankar om sin omvärld och om den andre såklart. Det är oerhört intressant hur olika man kan uppfatta världen. Det enda jag har att säga emot det är att det sker på franska. Det är förstås en fransk film och det är inte det. Det hade varit lika illa med engelska eller något annat språk. Det känns bara fel med ett så begripligt språk i evolutionens början. Dock vill jag klargöra att det alltså bara är tankar som förmedlas på detta sätt, inte dialog mellan Neandertalaren och/eller Homo Sapiens. Självklart är detta en nödvändighet för att få narrativet begripligt men det för en konstig effekt som inte riktigt stämmer i huvudet på mig.

Smink och miljöer är helt fantastiska. Hur man har fått till scenen där AO slås med isbjörnen vet jag inte. Det ser oerhört verkligt ut. Om man ser om den några gånger hittar man säkert sekvenser som avslöjar dess hemlighet men det är onekligen väl dolt.

Slutet är oundvikligt men vägen dit är synnerligen intressant och gripande. Det är en storslagen film som helt klart förtjänar att ses med största andakt.

8/10

Boys Don’t Cry - 1999 - Hillary Swank gör bra ifrån sig

Linda var i sin recension av den här filmen alldeles lyrisk över dess egenskaper och det har under en tid stört mig lite att jag faktiskt inte sett den. Man blir ju nyfiken när den typen av superlativ uttalas om en film inte har sett. Och således gjorde jag nyligen slag i saken och såg den! Jag kan väl inte påstå att jag var lika imponerad som Linda men filmen var ingalunda dålig! Jag var heller inte lika imponerad över Hillary Swanks insats men viss gör hon bra ifrån sig. Det är väl dessutom vanligare att män spelar kvinnor (Tootsie, Mrs Doubtfire och To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar är några exempel) och på det sättet intressant. Hur som helst så tycker jag det dröjde lite för länge innan den tog tag i mig och att den inledningsvis var ganska seg. Allt eftersom historien utvecklas blir den dock mer och mer intressant och slutet är ganska starkt! Jag hade för min del inte riktigt räknat ut hur det skulle gå och det är ju alltid ett plus. Ett plus är också att filmen tydligen baseras på en verklig händelse och som sådant är det förstås ett tragiskt drama! Och en gång för alla måste man slå fast att filmens viktigaste egenskap inte är vad den visar utan vad den får åskådaren att tänka på. Och filmen har sannerligen ett budskap som man inte slutar att fundera över så fort den har tagit slut. Nej, moraliska funderingar om självförakt, främlingsfientlighet och ett förakt mot saker man inte riktigt förstår eller kan sätta sig in i, kvarstår! 

7/10

Recension: Det Regnar Köttbullar

Varje gång jag ser en animerad film måste jag påtala att jag föredrar att se dem svenskdubbade och så även denna gång. Jag försökte faktiskt denna gång eftersom det trots allt inte rör sig om tecknande djur a la Disney, utan människor. Men det gick inte, det var helt enkelt mycket roligare på svenska! Själva handlingen är härligt galen, animerad film kan ofta ta ut svängarna betydligt mer än spelfilm av förklarliga anledningar men vem tusan kommer på att man ska skicka upp en apparat i luften som ska omvandla vatten till mat genom att förändra den genetiska koden?  Jag är imponerad av den som haft en sådan livlig fantasi. Det är en oerhört rolig och genomtänkt film verkar det som. Det finns budskap, som visserligen ofta framförs som ironi, vilket kan vara svårt att ta till sig för de allra yngsta. Men för oss som nått upp till medelåldern är det sannerligen inga problem att förstå att man inte ska döma efter utseendet och att man ska få vara den man är utan att behöva göra sig till för att bli accepterad! Viktiga saker kan jag tycka! Själv tecknarstilen är väldigt passande och jag kan inte se någon anledning att inte se den här filmen!

7/10

Recension: Full Of It

Ibland är det skönt att se film där man inte behöver anstränga sig för att hitta gömda kvaliteter, där det kanske inte finns några kvaliteter överhuvudtaget och där man bara kan njuta av att bli underhållen i runt 90 minuter. Full Of It är en sådan film. Den utspelar sig i collagemiljö och vi får följa en nyinflyttad killes första tid i skolan. Han tillhör förstås inte de populäraste killarna, men som i alla andra sådana här filmer så är gräset grönare på den populärare sidan och han önskar att han befann sig där. Han är påhittig och kommer upp med en hel del lögner för att ställa sig i bättre dager hos de andra ungdomarna. Tills en dag, då alla hans lögner blir till verklighet. Det blir helt uppenbart för honom att man inte ska önska sig något – för man kan mycket väl få det! Han är plötsligt skolans basketlags stora stjärna, personlig vän med Carmen Electra, hans pappa har ett förflutet i rockbandet Poison och både hans lärarinna och skolans populäraste tjej är dödsförälskade i honom. Inget negativt i sig kanske men konsekvenserna blir förödande och snart önskar han att allt var som förr igen. Filmen bjuder inte på några överraskningar någonstans, men är klart underhållande under den tid den pågår och det är väl allt man ska begära av en sådan här film egentligen. 

6/10

Mean Creek - 2004 - Utanförskap och mobbing!

Framförallt var det omslaget till den här filmen som jag fann lockande. Plus det tilltalade citatet naturligtvis men jag hade egentligen ingen aning om vad det var för film. Det visade sig att det handlade om några ungdomar/barn i olika åldrar som skulle hämnas på en jobbig mobbare och översittartyp. De lurar med honom ut i vildmarken för att förödmjuka honom men upptäcker att han kanske inte är fullt lika elak som han först verkade. De tycker rent av om honom! Men även om de bestämmer sig för att blåsa av sin hämnd går allting fruktansvärt fel och det slutar med en tragisk olycka. Det är inga direkta överraskningar i handlingen men det finns ändå en problematisering som är intressant och som möjligen har flera olika möjliga svar. Det råder nämligen ingen tvekan om att killen i fråga har egna problem och att det kanske är därför han försöker hävda sig mot andra. Kanske är det ett autistiskt handikapp såsom Asbergers syndrom där man har oerhört svårt att förstå andra människors sociala signaler om man ens kan förstå dem överhuvudtaget. Man utgår från det egna jaget och tar ingen som helst hänsyn till andra eftersom man inte förstår konsekvenserna av sitt handlande. Ska man i så fall tycka synd om denne mentalt tillbakadragna person eller är det snarare frågan om att tycka synd om hans mobbing offer?

Jag har inget bra svar på frågan men ser det snarare som att man inte fattar parti för någon av sidorna i konflikten. Det finns onekligen poänger här och där i filmen och det är kul att se Rory Culkin, den yngste av syskonklanen Culkin där Macaulay tveklöst är den mest kända! Han har minst lika stor talang som sin mer kända bror!

Tusen Gånger Starkare - 2010 - Minst lika viktig som Hip Hip Hora!

Jag har ett personligt engagemang när det gäller mobbing, utanförskap och orättvisor i skolmiljöer. Det görs inte tillräckligt ifrågasättande filmer om hur saker och ting faktiskt går till när barn och ungdomar ska till att utbildas för framtiden, vilka förebilder lärarna verkligen är och könsrollerna utvecklas under de här åren. Och eftersom jämställdhet – alla människors rätt till lika värde, också är något som jag brinner lite extra för välkomnar jag den här filmen. Den tar nämligen upp hela problematiken och handlar om hur det egentligen kan gå till även om ingen nämner det rakt ut. I den här skolan tar killarna fruktansvärt mycket plats, medan tjejerna knappast får komma till tals. De blir uppmanade av sina lärare att ta för sig med dubbla budskap förmedlar i och med lärarnas beteende. Till skolan kommer en ny elev, en stark tjej som inte är rädd för att göra sin röst hörd. Hon får ett inofficiellt uppdrag – att få tjejerna att ta med plats. Detta sker så småningom, men då passar det inte systemet längre och dubbelmoralen visar sitt fula anlete. Jag gillar filmen eftersom den vågar ifrågasätta även om man kanske kunde ha begärt mer av det rent tekniska kring den. Lite bättre manus, lite bättre skådisar, lite bättre genomför helt enkelt. Men på det hela taget är jag nöjd och jag anser detta vara en minst lika viktig film som Hip Hip Hora!  

7/10

2:37 - 2006 - Det syns ALDRIG utanpå!

2:37

Aka: Two Thirty 7

Regi: Murali K. Thalluri

2006

Drama

Filmen börjar med vad som händer en helt vanlig skoldag klockan 14:37 eller 2:37 Pm om man så vill. Någon förblöder inne på skolans toalett, men vi får inte reda på vem Klockan vrids tillbaka och vi får fortsättningsvis följa sex av skolans elever närmare, alla med sina egna problem, under just den här dagen fram till den ödesdigra tiden då en av dem har bestämt sig för att inte vilja leva längre. Undan för undan avslöjas hemligheter i stil med en ovälkommen graviditet där ytterliggare oerhört mörka hemligheter ligger begravda, ätstörningar, att skolans fotbollsstjärna inte riktigt är den han utger sig för att vara, drogmissbruk och prestationsångest. Hemligheter ingen kunde ana, inte ens de närmaste vännerna eller familjen lyfts fram och steg för steg kommer vi allt närmare den hemska sanningen om vem som inte längre orkar leva och varför.

När jag först tryckte in filmen i spelaren hade jag precis läst något om en elvaårsgräns, vilket gjorde att jag initialt kände mig lite skeptiskt till om jag verkligen skulle ta mig tid att se den. Inte för att filmer med denna åldersgräns som regel måste vara dåliga på något sätt, utan snarare för att den typen av film handlingen insinuerade knappast skulle kunna göras full rättvisa med den typen av kategorisering. Mången gång under filmens gång höjdes också mina ögonbryn av det faktum att den faktiskt innehöll både incestuös våldtäkt och riktigt explicita och närgångna problematiseringar som en elvaåring torde ha svårt att analysera. Jag är inte ens säker på att en trettiosjuåring, som undertecknad, hela tiden drar rätt slutsatser av filmen och skulle man dessutom vara tonårsförälder skulle filmen garanterat vara en rejäl kalldusch! Lyckligtvis hittade jag senare uppgift om femtonårsgräns vilket lättade mitt hjärta åtminstone en liten smula.

                           

Förutom att den då behandlar mycket känsliga och närgångna ämnen är själva berättartekniken mycket intressant. Ömsom blandas den mer konventionella storyn med ett slags intervjuer som både fördjupar och presenterar karaktärer. Vi får reda på lite av deras tankar på ett annat sätt än om man valt att bara gestalta dem på ett traditionellt sätt. Ett Genidrag tycker jag och dessutom har man tagit sig tiden att vid ett flertal tillfällen berätta historien från olika vinklar. De olika karaktärernas kontakt med varandra upprepas på så sätt utan att det blir tjatigt när vi får se samma händelse ur ett annat perspektiv och med en annan bakgrundshistoria. Utan att jämförelsen är så där exakt eller ens speciellt lämplig skulle man kunna nämna TV-serien Lost i sammanhanget och då tänker jag enbart på hur de olika karaktärerna interagerar med varandra.

Så vill du se en stark film som verkligen påverkar och som förhoppningsvis får dig att tänka efter både en och två gånger på tillvaron ska du definitivt se den här. Den höll mig fångad i ett järngrepp där jag kände mig oförmögen att komma loss och visst är de skönt när man har nytta av filmen en lång lång tid efter att man sett klart den. Självklart drivs man också av en nyfikenhet, man vill ju trots allt veta hur det går och vilka problem som är så allvarliga att man inte längre orkar leva med dem.

Så se dig om i livet, kanske är det någon i din närhet som mår dåligt. Ta tillvara varje tillfälle att hjälpa och stötta din nästa, i morgon kan det vara för sent…

Trailer: My Name is A by Anonumous

Jag blev citerad i den här trailern! :-D

White Water Summer

White Water Summer – Till en början en ganska typisk få-ungadomar-att-mogna-till-och-lära-känna-sig-själva-under-en-vildmarkstripp film med Kevin Bacon som ledare. Undan för undan börjar dock hans mörkare sidor titta fram och ganska snart inser man att han sannerligen inte är någon bra ledare för ett sådant företag. Han bestraffar på ett sätt om inte är hållbart i längden och hans humörsvängningar gör att han utsätter ungdomarna för större faror än vad som är nödvändigt. Allt som allt inte en jättebra film, men inte en dålig heller och har man inget bättre för sig en eftermiddag kan man helt klart titta på den. Det finns någon form av moralitet i den som i och för sig inte är särskilt unik eller oväntat men som trots allt gör att filmen funkar på något sätt. Det är underhållning för stunden helt enkelt. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Fräls oss ifrån ondo

Fräls oss ifrån ondo – Den här filmen stoltserar med en massa höga betyg på framsidan av omslaget och den är faktiskt värd varenda ett av dem! Vad filmen egentligen handlar om är inte lätt att komprimera ihop till bara några rader, åtminstone inte om man vill få det någorlunda begripligt, men jag gör väl ett försök då. Vi får följa livet i en mindre dansk by där alla känner alla och där alla också har sin givna plats. Det finns mer eller mindre misslyckade figurer och någon enstaka mer framgångsrik person också. Allt verkar vara frid och fröjd men under ytan finns främlingsfientlighet, åtrå till sin nästas hustru och allehanda dolda problem. Ingen verkar leva i någon särskilt lycklig relation och alla verkar ha någon inre demon att kämpa emot. Utom möjligen Anna, som ironiskt nog blir den utlösande faktorn för våldsutbrotten och belägringen av det hus där hennes påstådda mördare sökt fristad. Allt eskalerar och till slut kan ingen, inte ens polisen, hålla det under kontroll längre. En bra jämförelse med filmens avslutande del torde vara Sam Peckinpahs Straw Dogs med sitt nakna och brutala våld. Jag tycker mig upptäcka mer eller mindre tydliga referenser till andra filmer också, men det är antagligen bara jag som överanalyserar så jag nämner inget mer här. Hur som helst är manuset och skådespeleriet bland det bästa jag har sett i nordisk film, klart att det skulle vara danskarna som ju redan tidigare givit oss mästerverk som Nattevagten och verkligen vet hur man utnyttjar spänningen i en film. Moraliska dilemman finns det gott om i hela filmen och man problematiserar idogt hela vägen ända fram till slutscenen. Helt klart en mycket imponerande rulle som jag varmt rekommenderar! – 9/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Antichrist - 2009 - våldsonani a la Lars Von Trier

Mestadels en ganska seg film som förvisso stoltserar med magnifika skådespelarinsatser (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) och visuella perfektioner och som sedan urartar i våldsonani a la Lars Von Trier. Det finns också ett uppenbart djup och mycket att fundera över efter att filmen är slut, men det känns som om mycket är skapat för sakens egen skull och inte för att det egentligen tillför filmen något. Det är uppradade händelser av chockerande och/eller motbjudande karaktär som gör filmen till vad den är och alltihop känns lite som ett trick för att skapa intresse för sig själv och sin film. Det är svårt att sätta ord på riktigt vad jag menar för det är absolut inte frågan om en film med enbart yta utan innehåll. Snarare är det så att innehållet eller djupet verkar vara konstruerat och tillgjort, rent av långsökt och Ni får faktiskt nöja Er med den förklaringen för det är den bästa jag kan erbjuda i nuläget! – 4/10

Köp den på CDON

Patrik 1,5

Patrik 1,5 – Göran och Sven har blivit godkända som adoptivföräldrar, det är bara det att det inte finns några länder som accepterar homosexuella föräldrar som mottagare. Nedstämda tror de att allt hopp är ute tills en dag när det kommer ett erbjudande per brev. Det är Patrik 1,5 som behöver nya föräldrar och Göran och Sven skiner åter upp. Problematik uppstår dock när Patrik, en tonåring på femton år står utanför dörren och det klargörs att det rör sig om ett komma som hamnart fel i de byråkratiska kvarnarna. En ganska absurd handling egentligen och jag hade inga större förväntningar på filmen. Den var dock (nästan) hur bra som helst och man blandar tragik och komik på ett mycket effektivt sätt, ena stunden kan man sitta men en fuktig ögonvrå för att i nästa brista ut i skratt. Det finns också mycket flirtande med våra fördomar, som gång efter annan är både fullständigt vidriga och hur korkade som helst. Tänk att människan inte har kommit längre än att hon måste göra fullständigt befängda (o)logiska antaganden om det hon inte förstår. Jag tänker förstås på den homosexualitet som filmen, i mångt och mycket, fokuserar sig omkring. Hux flux är Göran och Sven inte bara bögar utan även pedofiler till exempel. För min egen del kom jag till insikt om att jag inte är riktigt komfortabel med att se manlig homosexuell kärlek gestaltas på ett så närgånget och intimt sätt som i filmen, det är mitt problem och även om jag rationellt förstår att det är en fullständigt naturlig sak, tar min emotionella sida över i det här fallet. Både Gustav Skarsgård och Torkel Petersson (Jalla Jalla) är förstås lysande i sina roller och det bidrar så klart till mina obehagskänslor. Hur som helst är det en riktigt riktigt bra film! – 9/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

The Curious Case of Benjamin Button

The Curious Case of Benjamin Button – Jag gillar filmer där man tar ut svängarna och tänkte lite utanför själva lådan så att saga, inget snack om den saken. Och det här skulle kunna vara en film helt i min smak, om man rubricerar den som komedi, efter de komiska inslagen, eller som relationsdrama efter de mer romantiska inslagen spelar mindre roll. En historia där huvudrollsinnehavare åldras baklänges, det vill säga föds gammal för att sedan bli yngre och yngre är otroligt lockande och man hoppas verkligen att det ska lyckas fullt ut! Men det är inte bara förhoppningar om ett lyckat resultat som är lockande med en sån film, utan även en nyfikenhet på hur i hela friden den ska kunna gå till. Visst, man skulle kunna göra hela filmen med CGI men det är liksom ingen sport och jag hade blivit gruvligt besviken om detta hade varit fallet. Nu gestaltas istället huvudrollen av Brad Pitt, vilket jag på förhand var lite skeptiskt till men han lyckas faktiskt riktigt bra och är full trovärdig i hela det långa spannet av olika åldrar som filmen handlar om. Dock känns det som om det saknas det där lilla extra i historien utan att jag kan sätta fingret på vad det är. Historien är intressant, kärleksdramat är gripande, och upplägget rent allmän, som berättas i form av en tillbaka blick egentligen är också helt ok. Kanske är den lite för lång med sina nästan tre timmar eller så gör längden att tempot stundtals blir lite väl långsamt. Hur som helst borde det här ha blivit betydligt bättre än vad jag till slut upplevde det som och förutom Brad Pitt, medverkar förresten också Julia Ormond och Cate Blanchett i riktigt bra rolltolkningar! – 5/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

Dark Floors - 2008 - Lordi medverkar!

När det står klart att en film behandlar tidsparadoxer av ett eller annat slag blir jag alltid mera intresserad. Inte för att jag egentligen någon gång lyckas med konststycket att verkligen förstå hur det hänger ihop utan snarare för att jag fascineras av sättet manusförfattarna försöker få ihop det. Här har man gjort ett mycket bra jobb och handlingen, även om den ytligt sett är tämligen uttjatad, hänger ihop på ett bra sätt och det finns många detaljer längs vägen som verkligen får betydelse senare i filmen så det gäller att hänga med. Läser man på lite om filmen uppenbaras det att det finska hårdrocksbandet Lordi medverkar i filmen och så fort man får syn på första monstret är det uppenbart vilka roller de spelar. Personligen tycker jag dessa monster är mycket välgjorda och fungerar således mycket bra i skräckfilmssammanhang. Inte särskilt originellt kanske men mycket välgjort och faktiskt ganska spännande mellan varven. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda framåt slutet av filmen som tappar fokus men fortfarande en klart sevärd rulle! – 7/10

Blindness - 2008 - Ingen sensmoral eller kontenta...

Jag förstår inte riktigt poängen med den här filmen, för det känns som om det borde ligga någon sensmoral eller kontenta gömd någonstans. Gör det inte det blir filmen än mer meningslös eftersom den idogt brister i logiken. Skådespelarinsatserna är inte urusla, men ingen är särskilt trovärdig som blind och det drar ju ner intrycket en hel del. Miljöerna är däremot bra även om man gärna skulle ha velat ha lite mer kött på benen orsakerna till at det ser ut som det gör. Det är förödelse överallt vilket naturligtvis kan relateras till människornas sjukdomstillstånd men man kan fråga sig varför regeringen sköter saken på det sätt som de gör? Allt som allt för många lösa trådar, och trådar som inte är särskilt intressanta att filosofera kring i efterhand heller, annars hade det nog kunnat funka. – 5/10

Låt den Rätte Komma In - 2008 - Överskattad och sanslöst hypad..

Få svenska filmer, och då särskilt de som involverar vampyrer i en eller annan form, har rönt sån uppståndelse som den här filmen. Men trots vampyrismen är det ingen regelrätt skräckfilm utan snarare en film om mobbning och utanförskap. Som sådan är den också bra och man kan lämna utanför de blodtörstiga ingredienserna om man så skulle vilja. Men är den värd all den positiva kritik som den fått? Nja, det tycker jag väl inte. Den blir visserligen bättre och mer spännande ju längre filmen går men förutom den sega inledningen finns det en hel del man retar sig på också. En del av skådespelarna är bedrövliga och vissa delar av handlingen är bara alldeles för plump. En ojämn film med andra ord! Dock vill jag rekommendera den för sina kvalitéer angående utanförskap och kanske också för den unga kärlek som behandlas. – 7/10