The
Fox and the Hound
Aka:
Micke och Molle
Regi: Ted Berman, Richard Rich, Art Stevens
1981
Animerad
Micke – räven,
blir tidigt föräldralös när han mamma faller offer för jägarens kulor. Han blir
omhändertagen av en äldre kvinna som skänker honom all kärlek han förtjänar och
han får en mycket lycklig uppväxt trots allt. I granngården bor en vresig gubbe
som försörjer sig på jakt. Han har redan en jakthund – Chiefen, men han börjar
bli gammal och ha skaffar sig därför en valp som han låter växa upp. Denna valp
– Molle, blir snabbt vän med Micke då de är ungefär lika gamla. De leker
tillsammans och lovar varandra att alltid förbli vänner. Molle får en hård
uppväxt och blir så småningom om den jakthund som gubben från början var ute
efter. Nu sätts deras vänskap på prov. För djurens naturliga instinkter kan
inte ignoreras. Micke blir ett villebråd för Molle att jaga, men blir det en
helhjärtad jakt eller finns de gamla känslorna av vänskap kvar i botten.
Disneys
klassiker nummer 24 är en ganska söt historia och det är väl så dessa tecknade
filmer från Disney ska vara
egentligen. Den här är absolut barnvänlig och man behöver definitivt inte läsa
in så mycket i den som man tenderar att göra som vuxen. Dock är det
fascinerande att det finns så mycket djup i historien att det trots allt är
möjligt att hitta ganska vuxna teman i det hela också. Det gör ju att den potentiella
publiken breddas en smula och att det faktiskt är en film och en historia som
kan tilltala alla åldersgrupper!
Ser man den här med det engelska ljudspåret hittar man
röstskådespelare av stor dignitet som Mickey
Rooney, Kurt Russell och Corey Feldman. Av någon outgrundlig
anledning föredrar jag nästan alltid den här typen av animationen på svenska
och det är faktiskt inte mindre dignitet på svenskarna i det här fallet! Vad
sägs om Tommy Körberg, Johannes Brost och John Harrysson? Johannes
Brost är lätt att känna igen medan jag absolut inte tänkte på Tommy Körberg när jag såg filmen. Även John Harrysson har en välbekant röst
och jag ska inte ticka understol med att jag faktiskt såg Robin Hood, eller rättare sagt Sheriffen
i Nottingham framför mig under hans repliker. Märkligt egentligen vad man
kan förknippa med en röst.
Uppväxten av de båda vännerna är lite tragisk då hunden
har en riktigt sträng husse, eller åtminstone i jämförelse med den gamla dam
som tagit hand om Micke. Ur ett vuxet
perspektiv förstår man så klart att hunden måste läran viss disciplin om den
ska kunna bli en jakthund. När sedan djuren blir äldre och den verkliga
instinkten kommer med i beräkningen är det väl kanske mer synd om Micke eftersom Molle då fått sin husses respekt och behandlas därefter.
Den stora frågan är dock om de ska lyckas hålla sitt
barndomslöfte till varandra och alltid förbli vänner eller om instinkten tar
över. Låt mig säga så här, någon förvåning över händelseförloppet behöver man
inte känna. Allting går precis som man tror, nästan i alla fall och det finns
inga riktiga tragedier i den. Och tur är väl det, en Disneyfilm ska vara ganska
lättsam och inte syssla med alltför tragiska problematiseringar. Jag tyckte det
här var en klart underhållande film!
