Recension: In a Glass Cage - 1987

In a Glass Cage

Aka: Tras El Cristal

Regi: Agusti Villaronga

1987

Drama

En gammal nazistläkare som sedermera har blivit en sadistisk pedofil med flera unga pojkars liv och lidande på sitt samvete misslyckas med att ta sitt liv efter att han slutligen börjar inse vad han håller på med. Flera år efter sitt misslyckade självmordsförsök ligger han hjälplös i en järnlunga och måste tas om hand av andra utan förmåga till egna handlingar. En yngre man som besitter mycket känsliga uppgifter om hans sadistiska liv utpressar honom till att anställas som skötare men det visar sig snabbt att han vill mer än så. Han vill leva ut den gamles perversa fantasier och tar åter upp tråden som leder till ännu fler unga pojkars död.

Jag har hört väldigt mycket gott om den här filmen och inledningsscenen, där Klaus (Günter Meiner) begår avskyvärda handlingar mot en ung pojke, är hur stark som helst. Det är ingen dialog överhuvudtaget och bildspråket får tala för sig själv. Händelserna trycks inte ned i halsen på åskådaren även om det är ganska uppenbart vad som händer. Tyvärr lyckas man inte bibehålla spänningen man initialt skapar och när filmer går in i nästa fas tappar den tempo.

Det som följer kanske i och för sig inte är så beroende av tempo som många andra filmer så själva poängen är en krypande stämning, men några av scenerna är lite väl utdragna för att spänningen ska hålla i sig och även om det är avskyvärda handlingar som visualiseras så krävs det ganska mycket för att chockera numera och jag tycker inte filmen lyckas riktigt med det. Att skapa frågeställningar som måste besvaras av åskådaren själv är däremot något som filmen lyckas alldeles utmärkt med. Ynglingens (David Sust) intentioner är inte något som är självklart på något sätt och det finns, åtminstone till en början, flera olika möjligheter.

Och eftersom jag brukar tycka om deprimerande filmer med grådaskigt foto, som denna har, är jag lite förvånad över hur besviken jag blev efter att ha sett In a Glass Cage. Och faktum är att jag, frånsett från att filmen är lite seg, inte vet riktigt varför. Jag kan tänka mig att det har lite att göra med protagonisternas tillika antagonisternas förhållande till varandra, eller kanske snarare deras förhållande till publiken. De blir båda utan sympati och det skapas inte någon sympati för någon annan heller egentligen, frånsett möjligen det tidigaste offret i filmens inledning och prolog. Det är förvisso ett intressant grepp men jag tycker inte det håller hela vägen, för utan sympati blir det också svårt att känna avsky för dem på det sätt som man egentligen borde.

På det hela taget blev alltså inte det här det mästerverk jag hade hoppats på men helt klart en film jag inte ångrar att jag har sett och definitivt en som måste finnas i referensramar hos var filmgalning.

Recension: Kaïro - 2001

Kaïro

Aka: Pulse

Regi: Kiyoshi Kurosawa

Horror/Thriller

En kvinna åker hem till en kollega som har en viktig datadisk. Han verkar ovanligt blek och tystlåten, plötsligt utan förvarning hänger han sig. Kvinnan tycker sig se ett mystiskt svart avtryck i väggen där han dog och en annan kollega som just loggat in på Internet för första gången hamnar på en mystisk sajt. Där blir han tillfrågad om han vill träffa ett spöke. Efter hand så börjar internet användare tejpa in sig i sina rum med röd tejp och smälta ned till svarta fläckar.

När jag först började titta på den här blev jag väldigt imponerad över hur mycket man kunde åstadkomma med så lite. Tidigt i filmen är det väldigt spännande och man hålls i ett järngrepp. Kanske borde filmen ha varit lite kortare då det kan kännas som transportsträckor emellanåt. Sensmoralen och budskapet hade kanske dock inte haft lika stor genomslagskraft då.

Det finns som sagt ett budskap här åtminstone som jag tolkar det men att gå in på det i detalj vore att förstöra nöjet att se filmen. En del saker måste man räkna ut själv medan man blir serverad andra i bra proportioner. Man blir alltså inte bara övervräkt med lösningar och det tycker jag är den här filmens största styrka.

Allt som allt ger jag den här filmen... 

7/10

Recension: What's Eating Gilbert Grape - 1993

What's Eating Gilbert Grape

Regi: Lasse Hallström

1993

Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Gilbert Grape (Johnny Depp) lever i Endora, en plats där inte mycket händer. Hans mamma (Darlene Cates) är extremt överviktig och sitter alltid inne i huset. Den enda gången polisen har något att göra är när Gilberts utvecklingsstörda bror Arnie (Leonardo Dicaprio) försöker att klättra upp i vattentornet. Att ta hand om Arnie är som ett heltidsjobb för Gilbert och väldigt påfrestande, i alla fall under tiden då han jobbar i en livsmedelsbutik. Så en dag kör Becky (Juliette Lewis) och hennes mormor genom Endora och får problem med bilen. Gilbert faller pladask för Becky, men stöter ständigt på problem då han försöker unna sig något själv i livet.

Historien handlar om hur man handskas med hjälplösa släktingar, En väldigt naturlig och gripande historia. Filmen är helt underbar med en massa djupa känslor, underbart att se hur positiva invånarna är mot Arnie. Vad som gjorde detta till en bra film är att den är realistisk, ja väldigt verklig.

Johnny Depp är underbar som den unge killen som får handskas med olika slags stressfaktorer, som hela tiden få ta hand om sin lillebror. Att inte skämmas över sin mamma, medan han faller pladask för en kund som kommer in i affären. Han spelar en roll som man så lätt kan älska. Hans framställning av killen som fastnat i sitt eget liv är passionerat och verkligt. Johnny är superb, inte bara för hans agerande här utan också för hans val av karaktärer och filmer.

Leonardo DiCaprio är makalös i rollen som den mentalt handikappade tonåringen Arnie och han stjäl mycket av filmen. Hans roll som Arnie är strålande: Det var underbart att se Arnies kärlek till småsaker i livet och det mest dramatiska var när Arnie hittade sin mamma död. Detta är DiCaprios bästa prestation någonsin, en enorm utmaning att spela Arnie.

Juliette Lewis har en liten roll, men väldigt viktig för filmen, hon gestaltar en fri själ som reser runt med sin mormor utan att ha någonstans att ta vägen. Fast jag fattar inte varför de valde Juliette att spela Becky, jag tycker inte hon passar för den. Darlene Cates som inte riktigt är en skådis utan bara blev vald för sin storlek, det var säkert därför som hon inte hade så många repliker i filmen. Personligen tycker jag att det är en förnedring att bli vald för sin vikts skull.

En scen som är underbar är när Gilbert ger sin mamma en kram efter att ha kommit tillbaka efter Arnies födelsedagskalas, det var verkligen höjdpunkten i filmen för mig. Han var verkligen hennes hjälpare i nöden och hon uppskattade honom och älskade honom för hans enorma känslor för Arnie. För personer som Arnie behöver verkligen känna att de är älskade för då kan de blomma upp till de underbara människor som de är. Filmen visar verkligen detta.

”Det är trevligt att vara viktig, men mer viktigt att vara trevlig”