Det var inte länge sedan jag
började titta på serien Vampire Diaries.
Jag var inte imponerad. Det tycktes mig att man hade stulit det mesta av
handlingen från en film jag såg i min ungdom – To Die For, i vilken ett brödrapar bråkar över en gammal oförrätt.
De visar sig vara vampyrer varav den ena vill ha flickan och den andra vill
hämnas. Minns jag rätt avstod den ena också från vampyrens naturliga väg, så
att säga.
Allt stämmer in på den här serien
och jag var som sagt inte imponerad. Att ge upp ligger inte för mig men jag ska
erkänna att jag var ytterst nära när det gällde den här serien. Ett avsnitt i
taget blev det och ibland var det nästan plågsamt att lida sig igenom dem. Det
fanns liksom ingen handling att falla tillbaka på. Det skulle lika gärna ha
kunnat vara Dawsons Creek. Och Kevin Williamson är inblandad, det är
kanske därför det ser ut på ett speciellt sätt. Det är mycket relationer och
ungdomskärlek snarare än en skräckinjagande vampyrserie.
Så är det fortfarande men efter
att ha plågat mig igenom en och en halv disk började jag känna att det hände
något. Efter tionde avsnittet eller nåt sånt kände jag för första gången en
lust att se ytterligare ett avsnitt. Man hade äntligen lyckats med en
cliffhanger, man hade lyckats göra mig intresserad. Det som krävdes var att man
utökade repertoaren från att bara innefatta vampyrer till att även inkludera
häxor. Och faktiskt en intrig, vilket är A och O om man ska göra en medryckande
serie. Vi måste få något att undra över och spekulera kring.
Jag är nu på runt femton avsnitt
och jag är faktiskt riktigt intresserad. Det är lite annorlunda vampyrmytologi
jämfört med gamla Draculafilmer kanske men å andra sida lyckades man bra med
detta i True Blood. Det gäller bara
att vara kontinuerlig, och det tycker jag att man börjar bli nu. Från och med
nu är det intressant, det är bara att hoppas att det håller i sig!
