Vampires Diaries – Jodå, den tar sig som mordbrännaren sa…

Det var inte länge sedan jag började titta på serien Vampire Diaries. Jag var inte imponerad. Det tycktes mig att man hade stulit det mesta av handlingen från en film jag såg i min ungdom – To Die For, i vilken ett brödrapar bråkar över en gammal oförrätt. De visar sig vara vampyrer varav den ena vill ha flickan och den andra vill hämnas. Minns jag rätt avstod den ena också från vampyrens naturliga väg, så att säga.

Allt stämmer in på den här serien och jag var som sagt inte imponerad. Att ge upp ligger inte för mig men jag ska erkänna att jag var ytterst nära när det gällde den här serien. Ett avsnitt i taget blev det och ibland var det nästan plågsamt att lida sig igenom dem. Det fanns liksom ingen handling att falla tillbaka på. Det skulle lika gärna ha kunnat vara Dawsons Creek. Och Kevin Williamson är inblandad, det är kanske därför det ser ut på ett speciellt sätt. Det är mycket relationer och ungdomskärlek snarare än en skräckinjagande vampyrserie.

Så är det fortfarande men efter att ha plågat mig igenom en och en halv disk började jag känna att det hände något. Efter tionde avsnittet eller nåt sånt kände jag för första gången en lust att se ytterligare ett avsnitt. Man hade äntligen lyckats med en cliffhanger, man hade lyckats göra mig intresserad. Det som krävdes var att man utökade repertoaren från att bara innefatta vampyrer till att även inkludera häxor. Och faktiskt en intrig, vilket är A och O om man ska göra en medryckande serie. Vi måste få något att undra över och spekulera kring.

Jag är nu på runt femton avsnitt och jag är faktiskt riktigt intresserad. Det är lite annorlunda vampyrmytologi jämfört med gamla Draculafilmer kanske men å andra sida lyckades man bra med detta i True Blood. Det gäller bara att vara kontinuerlig, och det tycker jag att man börjar bli nu. Från och med nu är det intressant, det är bara att hoppas att det håller i sig!