Recension: Hallucinations of a Deranged Mind - 1978



Hallucinations of a Deranged Mind
Regi: José Mojica Marins
1978
Horror

Ingen har hört av den mytomspunne Coffin Joe på flera år. Ingen tror längre på hans existens. Men när han börjar uppenbara sig i en psykiaters mardrömmar, så väcks helvetet åter till liv. I de rysliga visionerna traktar den demoniske dödgrävaren efter mannens hustru för att fullborda sin längtan efter en avkomma. Psykiaterns kollegor kontaktar Coffin Joes skapare - regissören José Mojica Marins - för att få honom att inse att det bara rör sig om synvillor. Men fiktionen verkar ha hunnit ikapp verkligheten - Coffin Joe rör sig ut ur drömmarnas värld och leder sina motståndare in i dödens arena.

Ovanstående finns att läsa på omslagets baksida och det är en ganska bra beskrivning av filmen egentligen. Det rör sig förstås inte om en film berättad i konventionell mening, det finns inte den typen av linjärt narrativ som man är van vid från de flesta andra alster, men så är det också José Mojica Marins som ligger bakom och han är kanske inte mest känd för lättfattliga och tydliga filmer.
                     
Snarare är det frågan om en film där symbolismen är markant och där det mesta går ut på att gestalta mardrömmar på olika sätt. Det är ofta ganska oförklarliga drömsekvenser där Coffin Joe tycks vara förgrundsfiguren. Men också andra element som är starkt förknippade med rädsla förekommer naturligtvis, såsom stora spindlar som kryper över en sovande kvinna eller ormar. Således är det en film som förmedlar känslor snarare än handling. Jag kan tycka att det blir lite tjatigt i längden men å andra sidan välkomnar jag grepp som inte återfinns i var och varannan film. Med andra ord så känner jag mig helt enkelt lite kluven. Att det är en upplevelse utom det vanliga är däremot helt klart!

I sin uppenbara ultralågbudget ser José Mojica Marins till att visualisera kannibalism på ett synnerligen smakfullt sätt om Ni ursäkter uttrycket. Jag menar att det faktiskt ser väldigt bra ut, klart mycket bättre än vad det egentligen borde göra med tanke på budgeten, verklighetstrogna scener där köttet från fingrar gnagas rena in till benet och så vidare. Andra scener är mer symboliska, som en av mina favoriter till exempel, Coffin Joe går ned för en trappa full av människor. Alltså, trappan består av liggande människor och han trampar på dem på sin väg nedför den. Inget märkvärdigt alls, men i kombination till det suggestiva soundtracket blir det synnerligen effektivt.

För övrigt tror jag inte att två människor drar samma slutsatser av den här. Det är allt för luddigt och öppet för tolkningar för att det saka vara rimligt. Vidare tror jag inte heller att det genereras särskilt många mellankänslor hos dem som väljer att se filmen. Det är nog snarare en skala som är väldigt svart/vit, antingen gillar man det här eller så gör man det inte, det är så pass speciellt.