Recension: Made in Serbia – 2005

På omslaget står en varning om att filmen innehåller explicita sexscener och det är en varning som ska tas med största allvar. Det är nämligen helt sant och eftersom filmen är en dokumentär om den serbiska porrindustrin är det inte vidare konstigt heller! Hur mycket som är sant i den här filmen och hur mycket som är fabricerat som mockumentär vet jag inte, det är helt enkelt inte intressant. Filmen kretsar kring en man som genom sökandet efter en gammal kärlek närmar sig porrindustrin och nästan blir besatt av den.

Hans efterforskningar är till en början oerhört akademiska och det är också denna inledande del som är bäst. Den är ackompanjerad av huvudpersonens berättarröst som förklarar bakgrunden och hur han planerar att göra en dokumentär om branschen och till och med en egen porrfilm!

Om den dokumentär som sedan följer är äkta eller helt påhittat har jag som sagt ingen aning om. Det jag däremot vet är att allting verkar vara helt äkta och att det inte finns något som säger att allt inte skulle vara precis så som det beskrivs i filmen när det gäller porrindustrin i Serbien. De människor som anses vara de inhemska stjärnorna har inte det yttre man är van vid från betydligt mer påkostade filmer från USA. Det är mer eller mindre vanliga människor med vanliga kroppar.

Betalningen är heller inte i närheten av vad man kan tjäna i de stora filmerna och det är mer eller mindre överlevnad som gäller. Man kan vara i branschen tills erektionen sviker och sedan får man svälta, är det någon som säger i filmen. Att spela in porrfilm för att överhuvudtaget kunna ställa mat på bordet är alltså vad det handlar om! Det är måhända ett viktigt ämne att informera och debattera kring men man blir snart ganska trött på intervjuerna och de, ganska dåliga, klippen av pornografiskt material. Är det verkligen så att den Serbiska porrindustrin ligger långt efter resten av Europa och världen förstår jag verkligen varför. Det finns inget som är upphetsande överhuvudtaget av det som visas i filmen i alla fall.

4/10

Recension: Mail Order Bride - 2006

Mail Order Bride

Regi: David Quitmeyer

Horror/Komedi

2006

Steve är en ensam dataprogrammerare som behöver sällskap. Det senaste på marknaden som nu har ersatt den mer traditionella uppblåsbara Barbaran heter Personal Concubine 2000 eller PC2000 som kanske klingar bättre i reklamkampanjen man bedriver för den. Steve faller för reklamen och beställer en sån för dyra pengar. Den levereras redan nästa dag och är ytterst trovärdig. Man skulle nästan kunna tro att det är en riktig kvinna. Medan initialladdningen pågår i några timmar för att den ska kunna tas i drift läser Steve manualen. Det är enkelt att programmera den, bara sätt på inprogrammeringsglasögonen och favorit porrullen så lär den sig vad du tycker om, men låt den aldrig ALDRIG se på våldsamheter med glasögonen på…

Har man sett David Quitmeyers förra film Slaughter Disc , så bör man känna igen en del av miljöerna och skådespelarna i den här filmen också. Skulle inget annat skvallra om filmens låga budget så är det i alla fall ett säkert tecken att man valt samma inspelningsplats med samma rekvisita som tidigare. Man kan ju undra om det till och med är David Quitmeyer eller någon annan i filmteamet som upplåtit sitt eget hem för inspelningarna. Nåja, bara det funkar spelar det väl ingen roll om man använt det tidigare och miljöerna spelar ju inte en central roll i handlingen i alla fall.

Det som däremot spelar en central roll i denna, såväl som i Slaughter Disc är sex! Men tag det lite lugnt innan Ni drar några förhastade slutsatser nu. Skillnaderna är lika stora som likheterna, här finns inga sexuellt explicita scener som är jämförbara med groteskheterna i Slaughter disc, däremot tycks mycket av sensmoralen komma igen. Man framställer sex som något positivt, men ändå syndigt och lusten efter det blir till slut för mycket för huvudrollsinnehavaren som råkar illa ut. Gapa inte efter mer än du kan svälja tycks regissören än en gång vilja säga oss. Kanske är det också en känga till teknikens utveckling utan eftertanke på dess möjliga konsekvenser?

Skådespelarmässigt har filmen en hel del kvar att önska men samtidigt får man väl ha lite överseende med detta när det gäller den här typen av film. Men roligt är det, historien är originell och det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen så att säga. Det finns många skratt att hämta och i bakgrunden lurar en skön cynism.

Jag rekommenderar helt klart filmen till den som gillar en rulle med amatörkänsla. Den är ett skönt avbrott mot Hollywoods publikfriande och massproducerade försök att skapa lyckade mainstreamrullar som det går tretton på dussinet av. Gör som jag, skaffa ett autograferat exemplar NU!!

Recension: Maimi Ink Volym 1 - 2005

Miami ink

Volym 1

2005

Vi får följa livet hos tatuerarna på Miami Ink. Själv utgångsläget är att Ami James samlat ihop en grupp mycket skickliga tatuerare till sin nyöppnade butik. Vi får där följa deras arbete och ta del av de historier som kunderna har at berätta i samband med att deras kroppar utsmyckas. Det är alltifrån sentimentala minnen till livsförändringar som ska förevigas med bläck på den nakna huden. Vi får lära oss de olika tatueringskonstnärernas olika specialiteter och följa lärlingen Yojiro hårda vardag för att lära sig yrket. Men inte bara bilder växer fram i denna serie, vi får åtminstone till viss del även följa det mer privata livet hos virtuoserna, egentligen som i vilken realityshow som helst.

                                                                

Ska man hitta någon gemensam röd tråd tvärs igenom flertalet avsnitt är det nog att en övergripande del av historierna bakom tatueringarna är lite snyftiga. Många vill hedra en bortgången kompis, bror, fru eller för delen något husdjur. Det är kanske en mindre del som inte har någon djupare anledning till sin kroppsdekoration. Det är mycket pratande om symbolism och vad olika saker representerar, piratskepp, fiskar, drakar, tigrar och allt möjligt annat också. Man börjar också efter ett tag skönja vem man har som favorit av de fyra tatuerarna och lärlingen.

Tyvärr är serien ganska illa klippt och man får inte riktigt den känsla av kontinuitet som man skulle önska eftersom man allt som oftast kan skönja människor som blev tatuerade för några avsnitt sedan i bakgrunden. Detta samtidigt som man luras att tro att det faktiskt förflutit mer tid än så. Saker händer alltså inom en kortare tidsaspekt än vad det är meningen at vi som tittare ska tro. Åtminstone är det den uppfattningen jag får.

Något som är extra kul att följa är faktiskt lärlingen Yojiro, som i serien gifter sig och faktiskt även blir pappa för första gången. Hans tatueringsintresse är brinnande, men det ska mycket till innan han faktiskt får utföra någon riktig tatuering. Han övar på grissvål och på sig själv men den första ”riktiga” tatueringen dröjer. Under tiden får vi se de stora konstnärerna utveckla sina verk där jag för egen del blir allra mest imponerad av Chris Garver som verkar vara dem som även de andra ser mest upp till. Det är klart att även Ami James, som även tjänstgör som berättarröst i serien och Darren Brass, som faktiskt ser ut lite som Markoolio, tillsammans med Chris Nunez är mycket skickliga tatuerare, men det känns ändå som om de har en liten bit kvar innan de kan åstadkomma det som Chris Garver gör. Därför är det extra intressant när en sådan skicklig hantverkare som Garver talar om Kat Von D, vars expertis tycks ligga mestadels i svartgråa porträtt-tatueringar, med sådan innerlig respekt. Jag är förstås ingen expert på området, och är på tok för rädd för smärta för att bli tatuerad också, men nog skulle jag gå till någon av dessa två om jag hamnade i ett läge där det fanns utrymme för det.

Det är en del dramatisering mellan de olika individerna i serien också även om det mesta av tiden går åt till att låta kunderna berätta sina historier och motiv bakom varför de vill ha det si och så. Jag vill inte kalla det för direkta bråk, men under stundom tycks det vara en rätt hård jargong mellan tatuerarna. Detta är kanske något som måste till för att folk ska bli intresserade och titta, vad vet jag?

Hur som helst så finner jag det vara en klart underhållande serie, klart värdig att spendera ett avsnitt eller två i taget på, men inte mycket mer än så tror jag. Skaffar man boxen ”Volym 1” som Noble Entertainment har gett ut har man ungefär sexton och en halv timme framför sig och det är kanske lite mastigt att se i ett sträck…

Recension: Isolerad - 2010

Isolerad

Regi: Johan Lundborg, Johan Storm

2010

Drama/Thriller

Frank är en smula introvert läkarstudent. Hans sociala kompetens är bristfällig och när han träffar Lotte vet han inte riktigt hur han ska bete sig. Hon är påflugen långt över vad Frank egentligen klarar av och när han dras in i någon form av triangeldrama blir det alldeles för mycket för honom. Han är redan tillräckligt stressad över alla tentor och studier att han verkligen inte behöver ytterligare ett orosmoment. Men efter att ha upptäckt blåmärken etc. på Lotte blir han allt mer indragen i hennes våldsamma pojkväns värld av terror. Till slut vågar han knappast gå utanför dörren…

Jag hade verkligen inga förväntningar på den här filmen och det är oftast det bästa sättet att förhålla sig. Ganska snart inser jag att det här inte handlar om en svensk dussinfilm utan något mycket bättre. Skådespelarna lär inte få någon utmärkelse för sina prestationer men jag tycker att det funkar mycket bra ändå! Mycket, för att inte säga det mesta, kretsar kring läkarstudenten Frank och hans nedgång i helvetet, metaforiskt uttryckt förstås. Emil Johnsen gör mycket bra ifrån sig och frustrationen han känner blir hur påtaglig som helst och det blir till och med spännande!

Lotte som spelas av Ylva Gallon ligger till en början någonstans i gränslandet mellan riktigt bra och riktigt amatörmässig leverantör av repliker. Men efterhand förstår jag vilken briljans hon exekverar rollen med! Hon är konsekvent i sitt skådespelande hela vägen igenom och faktiskt mycket trovärdig i sin rädsla för pojkvännen Micke (Peter Stormare). Han i sin tur klarar sig bra på sin rutin och sin fallenhet för att spela våldsamma och hotfulla typer. Han är inte fantastiskt men i sanningens namn bör det också tilläggas att hans inblandning i rollistan är mycket sparsam!

Det finns också några andra småroller, med Margreth Weivers i spetsen, som förhöjer filmen utan att för den skull vara särskilt viktiga. En del av filmen utspelas i skolmiljö där det förstås främst är frågan om statistutfyllnad men Lars Väringer som föreläsare kan nämnas. Inget över sig kanske men i alla fall passande i rollen!

Men det mesta kretsar som sagt kring Frank och under stundom går funderingarna runt i cirklar kring hur mycket hans sociala isolering egentligen bidrar till det som händer. Det vill säga om det är i Franks egen hjärna en del av händelserna utspelas. Det är alltså en film där man kan ifrågasätta om det som verkligen händer händer. Dock finns det inga direkta belägg för att det skulle vara varken si eller så, det finns bara möjligheter och det är ett säkert sätt att bygga spänning tycker jag.

Personligen fann jag den här filmen oerhört tillfredställande och det var dessutom länge sedan jag såg en film av en sådan kaliber att den nästan lyckades att trollbinda mig, det är inte varje dag man får förmånen att uppleva det direkt.

9/10