Recension: Maimi Ink Volym 1 - 2005



Miami ink
Volym 1
2005

Vi får följa livet hos tatuerarna på Miami Ink. Själv utgångsläget är att Ami James samlat ihop en grupp mycket skickliga tatuerare till sin nyöppnade butik. Vi får där följa deras arbete och ta del av de historier som kunderna har at berätta i samband med att deras kroppar utsmyckas. Det är alltifrån sentimentala minnen till livsförändringar som ska förevigas med bläck på den nakna huden. Vi får lära oss de olika tatueringskonstnärernas olika specialiteter och följa lärlingen Yojiro hårda vardag för att lära sig yrket. Men inte bara bilder växer fram i denna serie, vi får åtminstone till viss del även följa det mer privata livet hos virtuoserna, egentligen som i vilken realityshow som helst.
                                                                
Ska man hitta någon gemensam röd tråd tvärs igenom flertalet avsnitt är det nog att en övergripande del av historierna bakom tatueringarna är lite snyftiga. Många vill hedra en bortgången kompis, bror, fru eller för delen något husdjur. Det är kanske en mindre del som inte har någon djupare anledning till sin kroppsdekoration. Det är mycket pratande om symbolism och vad olika saker representerar, piratskepp, fiskar, drakar, tigrar och allt möjligt annat också. Man börjar också efter ett tag skönja vem man har som favorit av de fyra tatuerarna och lärlingen.

Tyvärr är serien ganska illa klippt och man får inte riktigt den känsla av kontinuitet som man skulle önska eftersom man allt som oftast kan skönja människor som blev tatuerade för några avsnitt sedan i bakgrunden. Detta samtidigt som man luras att tro att det faktiskt förflutit mer tid än så. Saker händer alltså inom en kortare tidsaspekt än vad det är meningen at vi som tittare ska tro. Åtminstone är det den uppfattningen jag får.

Något som är extra kul att följa är faktiskt lärlingen Yojiro, som i serien gifter sig och faktiskt även blir pappa för första gången. Hans tatueringsintresse är brinnande, men det ska mycket till innan han faktiskt får utföra någon riktig tatuering. Han övar på grissvål och på sig själv men den första ”riktiga” tatueringen dröjer. Under tiden får vi se de stora konstnärerna utveckla sina verk där jag för egen del blir allra mest imponerad av Chris Garver som verkar vara dem som även de andra ser mest upp till. Det är klart att även Ami James, som även tjänstgör som berättarröst i serien och Darren Brass, som faktiskt ser ut lite som Markoolio, tillsammans med Chris Nunez är mycket skickliga tatuerare, men det känns ändå som om de har en liten bit kvar innan de kan åstadkomma det som Chris Garver gör. Därför är det extra intressant när en sådan skicklig hantverkare som Garver talar om Kat Von D, vars expertis tycks ligga mestadels i svartgråa porträtt-tatueringar, med sådan innerlig respekt. Jag är förstås ingen expert på området, och är på tok för rädd för smärta för att bli tatuerad också, men nog skulle jag gå till någon av dessa två om jag hamnade i ett läge där det fanns utrymme för det.

Det är en del dramatisering mellan de olika individerna i serien också även om det mesta av tiden går åt till att låta kunderna berätta sina historier och motiv bakom varför de vill ha det si och så. Jag vill inte kalla det för direkta bråk, men under stundom tycks det vara en rätt hård jargong mellan tatuerarna. Detta är kanske något som måste till för att folk ska bli intresserade och titta, vad vet jag?

Hur som helst så finner jag det vara en klart underhållande serie, klart värdig att spendera ett avsnitt eller två i taget på, men inte mycket mer än så tror jag. Skaffar man boxen ”Volym 1” som Noble Entertainment har gett ut har man ungefär sexton och en halv timme framför sig och det är kanske lite mastigt att se i ett sträck…