Recension: Caligula - 1979

Caligula

Aka: Caligola

Regi: Tinto Brass

1979

Drama

Den romerska kejsaren Tiberius Ceasar börjar bli till åren kommen. Vid den respektabla åldern av sjuttiosju år kallar han till sig sin enda levande arvinge – Caligula. Om det är för att mörda honom och därigenom göra sig av med det sista hotet mot sitt eget liv eller för att inviga Caligula i maktens hemligheter är inte helt klart. Under besöket avlider dock Tiberius och Caligula blir ny romersk kejsare. Därigenom börjar en tid av allehanda galenskaper såsom att utnämna sin häst till senator, utropa sig själv som Gud och dessutom öppna en statlig bordell där senatens fruar tvingas agera horor för att bättre på Roms ekonomi. Förutom detta tar han naturligtvis alla tillfällen akt för att mörda alla hot mot hans makt och fienderna blir bara fler och fler…

Filmen är så förknippad med explicita sexscener att man ofta glömmer bort filmens övriga kvalitéer. Att det är ett lysande manus om Romarikets maktstruktur med enorma påfrestningar på maktens högre positioner med tillhörande megalomani, paranoia och byråkrati. Eller att det är ett storslaget kostymdrama som känns riktigt tidsenligt även om miljöerna i en eller två scener känns aningen konstgjorda. Detta kompenseras dock av mängder av storslagna och i det närmaste episka avsnitt. Sexet är dessutom endast utpräglat tydligt vid några få tillfällen. I övrigt är det naturligtvis lite mer närgånget än vad Hollywood skulle tillåta, men så här tjugofem år efter filmens premiär är det inget man höjer på ögonbrynen för. Åtminstone inte om man redan ögnat igenom några av de mer kontroversiella filmerna i filmhistorien.

Men det är väl lika bra att ta tag i sexscenerna med en gång så vi får det överstökat. Det finns något enstaka fall av penetrering, en eller ett par scener med cunnilingus och några fler med fellatio. Det senare torde också vara det lättaste att visualisera på film av naturliga orsaker. Dessa scener inkluderar dock inte huvudskådespelarna utan är scener som lades dit i efterhand av producenten Bob Guccione.

Men för mig är alltså detta av underordnad betydelse även om många av scenerna helt klart hjälper till att skildra den romerska maktens dekadans och osedlighet. Galenskapen och omoralen börjar dock inte med Caligula tre år vid makten. Nej, den är närvarande redan när vi för första gången får en inblick i hans föregångare Tiberius Ceasars hov. Visserligen har vi då redan inledningsvis fått reda på Caligulas incestuösa förhållande med sin syster men det sker nästan lite lekfullt och känns inte riktigt på allvar. Först senare ställs det bortom allt tvivel att hon är hans enda sanna kärlek.

Men storslagenheten är alltså den här filmens styrka. Redan från början är illusionen av pampigt hov slående och som jag inledningsvis sa så är studien av den romerska maktstrukturens förräderi, baktal och paranoia lysande. Den blir inte heller sämre när Caligula irrar omkring på Roms brokiga gator i jakten på sitt eget förstånd eller ett uppvaknande. Detta kan utan tvekan liknas vid Dantes vandring allt längre ned i infernot i den Gudomliga komedin och är en av filmens mest brillianta scener.

Rekommenderas alla dar i veckan – OM du klarar av lite kontroversiellt sex!

Recension: Cannibal Holocaust - 1980

Cannibal Holocaust

Regi: Ruggero Deodato

1980

Drama

Harold Moore (Robert Kerman), professor i antropologi, färdas till Sydamerikas ogästvänliga djungler i jakten på ett förvunnet filmteam. Trots miljön lyckas professorn och hans guider ta sig längre och längre in i den snåriga urskogen och hittar längs vägen också ledtrådar till vad som kan ha hänt de försvunna dokumentärfilmarna. Det är snart ställt bortom allt tvivel att ingen i kvartetten överlevt djungeln men några av deras filmrullar verkar ha klarat sig hos infödingarna. Professorn lyckas genom övertalning återfå filmrullarna och beger sig genast hemåt för att granska dem. Synen som möter honom är så chockerade att han gör allt för att förhindra den sändning TV vill göra av materialet.

Den lugna inledningsmusiken, ihop med de vackra djungelflygfotona, vittnar knappast om hur våldsam och brutal den här filmen egentligen är. Men filmen är ju ganska ökänd, så det lär väl inte komma som någon chock för någon, om jag säger att den innehåller mycket ultrarealistiskt våld. Faktum är att man ibland glömmer bort att det är en film man tittar på, då det finns väldigt få saker som skvallrar om att det här faktiskt inte är på riktigt och man blir alltså snart varse om att filmen inte är lika fridfull som inledningsscenerna insinuerar.

Det finns en dokumentarisk känsla över bildspråket som säkerligen förstärker närvarokänslan och att blanda in både naturbilder och vilda djur i handlingen är definitivt ett genidrag som bidrar till dokumentärkänslan. Jag brukar inte kommentera Dvd-utgåvors kvalitet men det här är helt enkelt för bra för att gå onoterat förbi. Ljusår bättre än den 7-8 handskopia jag såg av filmen i min ungdom och alla detaljer är chockerande tydliga.

Men vad hände egentligen filmteamet? Professorn undersöker och intervjuar kollegor och anhöriga och vad han får höra är inte vidare sympatiskt. Tydligen är de välkända för att iscensätta och fejka sina berömda dokumentärfilmer, något som blir allt mer tydligt för den upprörda professorn när han börjar gå igenom deras återfunna material.

Mondogenren får sig en rejäl känga i denna del av filmen och man kanske till och med skulle kunna gå så långt som att kalla det ett satiriskt påhopp. Filmteamet gör verkligen allt för bra bilder, till och med offrar sina egna för en bra film. En del av dessa grymheter ackompanjeras dessutom av samma lugna musik som inledningsvis användes och tillsammans med de grymma bilderna och att någon ur filmteamet utropar hur vackert det är, bildar en paradoxal effekt. Allt är sensationalism och illusionen av äkta återfunna filmrullar är fantastisk!

Det finns inte nog starka superlativ för att förklara min kärlek till den här filmen. Den är helt enkelt ett av filmhistoriens allra viktigaste och bästa verk. Den ifrågasätter vilka som egentligen är vildarna, infödingarna eller den vite ”civiliserade” mannen. Den väcker avsky och beundran. Ta bara den berömda sköldpaddsslakten som fortfarande väcker starka känslor till liv trots att filmen idag är över 25 år gammal. Få filmer har haft sån genomslagskraft på en hel subkultur och dessutom varit så hatad av sina motståndare.

Ett riktigt mästerverk!