Recension: Caligula - 1979



Caligula
Aka: Caligola
Regi: Tinto Brass
1979
Drama

Den romerska kejsaren Tiberius Ceasar börjar bli till åren kommen. Vid den respektabla åldern av sjuttiosju år kallar han till sig sin enda levande arvinge – Caligula. Om det är för att mörda honom och därigenom göra sig av med det sista hotet mot sitt eget liv eller för att inviga Caligula i maktens hemligheter är inte helt klart. Under besöket avlider dock Tiberius och Caligula blir ny romersk kejsare. Därigenom börjar en tid av allehanda galenskaper såsom att utnämna sin häst till senator, utropa sig själv som Gud och dessutom öppna en statlig bordell där senatens fruar tvingas agera horor för att bättre på Roms ekonomi. Förutom detta tar han naturligtvis alla tillfällen akt för att mörda alla hot mot hans makt och fienderna blir bara fler och fler…

Filmen är så förknippad med explicita sexscener att man ofta glömmer bort filmens övriga kvalitéer. Att det är ett lysande manus om Romarikets maktstruktur med enorma påfrestningar på maktens högre positioner med tillhörande megalomani, paranoia och byråkrati. Eller att det är ett storslaget kostymdrama som känns riktigt tidsenligt även om miljöerna i en eller två scener känns aningen konstgjorda. Detta kompenseras dock av mängder av storslagna och i det närmaste episka avsnitt. Sexet är dessutom endast utpräglat tydligt vid några få tillfällen. I övrigt är det naturligtvis lite mer närgånget än vad Hollywood skulle tillåta, men så här tjugofem år efter filmens premiär är det inget man höjer på ögonbrynen för. Åtminstone inte om man redan ögnat igenom några av de mer kontroversiella filmerna i filmhistorien.

Men det är väl lika bra att ta tag i sexscenerna med en gång så vi får det överstökat. Det finns något enstaka fall av penetrering, en eller ett par scener med cunnilingus och några fler med fellatio. Det senare torde också vara det lättaste att visualisera på film av naturliga orsaker. Dessa scener inkluderar dock inte huvudskådespelarna utan är scener som lades dit i efterhand av producenten Bob Guccione.

Men för mig är alltså detta av underordnad betydelse även om många av scenerna helt klart hjälper till att skildra den romerska maktens dekadans och osedlighet. Galenskapen och omoralen börjar dock inte med Caligula tre år vid makten. Nej, den är närvarande redan när vi för första gången får en inblick i hans föregångare Tiberius Ceasars hov. Visserligen har vi då redan inledningsvis fått reda på Caligulas incestuösa förhållande med sin syster men det sker nästan lite lekfullt och känns inte riktigt på allvar. Först senare ställs det bortom allt tvivel att hon är hans enda sanna kärlek.

Men storslagenheten är alltså den här filmens styrka. Redan från början är illusionen av pampigt hov slående och som jag inledningsvis sa så är studien av den romerska maktstrukturens förräderi, baktal och paranoia lysande. Den blir inte heller sämre när Caligula irrar omkring på Roms brokiga gator i jakten på sitt eget förstånd eller ett uppvaknande. Detta kan utan tvekan liknas vid Dantes vandring allt längre ned i infernot i den Gudomliga komedin och är en av filmens mest brillianta scener.

Rekommenderas alla dar i veckan – OM du klarar av lite kontroversiellt sex!