Recension: Cannibal Holocaust - 1980



Cannibal Holocaust
Regi: Ruggero Deodato
1980
Drama

Harold Moore (Robert Kerman), professor i antropologi, färdas till Sydamerikas ogästvänliga djungler i jakten på ett förvunnet filmteam. Trots miljön lyckas professorn och hans guider ta sig längre och längre in i den snåriga urskogen och hittar längs vägen också ledtrådar till vad som kan ha hänt de försvunna dokumentärfilmarna. Det är snart ställt bortom allt tvivel att ingen i kvartetten överlevt djungeln men några av deras filmrullar verkar ha klarat sig hos infödingarna. Professorn lyckas genom övertalning återfå filmrullarna och beger sig genast hemåt för att granska dem. Synen som möter honom är så chockerade att han gör allt för att förhindra den sändning TV vill göra av materialet.

Den lugna inledningsmusiken, ihop med de vackra djungelflygfotona, vittnar knappast om hur våldsam och brutal den här filmen egentligen är. Men filmen är ju ganska ökänd, så det lär väl inte komma som någon chock för någon, om jag säger att den innehåller mycket ultrarealistiskt våld. Faktum är att man ibland glömmer bort att det är en film man tittar på, då det finns väldigt få saker som skvallrar om att det här faktiskt inte är på riktigt och man blir alltså snart varse om att filmen inte är lika fridfull som inledningsscenerna insinuerar.

Det finns en dokumentarisk känsla över bildspråket som säkerligen förstärker närvarokänslan och att blanda in både naturbilder och vilda djur i handlingen är definitivt ett genidrag som bidrar till dokumentärkänslan. Jag brukar inte kommentera Dvd-utgåvors kvalitet men det här är helt enkelt för bra för att gå onoterat förbi. Ljusår bättre än den 7-8 handskopia jag såg av filmen i min ungdom och alla detaljer är chockerande tydliga.

Men vad hände egentligen filmteamet? Professorn undersöker och intervjuar kollegor och anhöriga och vad han får höra är inte vidare sympatiskt. Tydligen är de välkända för att iscensätta och fejka sina berömda dokumentärfilmer, något som blir allt mer tydligt för den upprörda professorn när han börjar gå igenom deras återfunna material.

Mondogenren får sig en rejäl känga i denna del av filmen och man kanske till och med skulle kunna gå så långt som att kalla det ett satiriskt påhopp. Filmteamet gör verkligen allt för bra bilder, till och med offrar sina egna för en bra film. En del av dessa grymheter ackompanjeras dessutom av samma lugna musik som inledningsvis användes och tillsammans med de grymma bilderna och att någon ur filmteamet utropar hur vackert det är, bildar en paradoxal effekt. Allt är sensationalism och illusionen av äkta återfunna filmrullar är fantastisk!

Det finns inte nog starka superlativ för att förklara min kärlek till den här filmen. Den är helt enkelt ett av filmhistoriens allra viktigaste och bästa verk. Den ifrågasätter vilka som egentligen är vildarna, infödingarna eller den vite ”civiliserade” mannen. Den väcker avsky och beundran. Ta bara den berömda sköldpaddsslakten som fortfarande väcker starka känslor till liv trots att filmen idag är över 25 år gammal. Få filmer har haft sån genomslagskraft på en hel subkultur och dessutom varit så hatad av sina motståndare.

Ett riktigt mästerverk!