Salon Kitty - 1976 - Verklighetsbaserad!

Salon Kitty

Regi: Tinto Brass

1976

Drama

Salong Kitty är ett glädjehus mitt inne i Berlins och maktens centrum. Glädjeflickorna är i själva verket nationalsocialistiska tvångsrekryteringar gjorda av SS-officeren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) och deras uppgift är att rapportera in allt som yppas i sänghalmen, allt som kan tänkas vara viktigt för tredje riket. Men som om det inte vore nog med flickornas skriftliga rapporter så avlyssnas också hela horhuset och blir därmed en enda stor hemlig källa för känslig information. Denna hemliga avlyssning uppdagas dock så småningom av Bordellmamman Kitty Kellerman (Ingrid Thulin) och glädjeflickan Margherita (Teresa Ann Savoy) som planerar att hämnas på den makthungrige Wallenberg.

Till att börja med måste man väl säga att varken den här, eller någon annan film av Tinto Brass passar alla. Å andra sidan så passar väl varken Ingmar Bergman eller Lars Von Trier alla heller, utan att någon för den skull någonsin skulle anklaga dessa båda välansedda herrar för att syssla med pornografi. Med Brass är det annorlunda, hans nakna filmer med kontroversiella ämnen misstolkas lätt som både det ena och det andra. Troligen beror detta till mångt och mycket på folks trångsynthet och oförstånd att ta åt sig nakna kroppar utan att för den delen fantisera ihop mer än som faktiskt visas i filmerna. Brass egen inställning är solklar och hans definition av skillnaden mellan erotik och pornografi är svår att missförstå ”Pornography is there to give you an erection. Erotica is there to give you emotions”.

Salon Kitty är definitivt en sån film! Att blanda ihop både sex och nazism i samma film kräver mod och en synnerligen bra ursäkt om man inte vill bli lynchad, åtminstone om man vill att ens film ska gå till historien och inte bara bli vilken naziploitationrulle som helst. Det är precis vad Tinto Brass lyckas med i Salon Kitty. Han använder sig av en stor portion satir och förlöjligar hela det nazistiska konceptet på ett synnerligen komiskt sätt. Inte minst genom att låta högt uppsatta officerare ägna sig åt diverse löjeväckande perversiteter, som att använda kvinnokläder under uniformen eller att slicka och suga på en brödbit gjord för att efterlikna ett erigerat kön, samtidigt som Viljans Triumf projekteras över scenen. Dessutom återfinns element av undergivenhet som egentligen kanske inte är helt ovanlig hos personer i betydande maktställningar. En del kan säkert tycka att mycket av ovanstående påminner om Ilsa – She Wolf of the SS och jag håller faktiskt med! Det var också producenternas ursprungliga intention att efterlikna detta flaggskepp inom nazisploitationgenren, men i och med att Brass tillträdde som filmens regissör skrevs manuset om.

Det är troligen tack vara detta som filmen är så snygg som den är och det märks att inte all fokus gått åt till att välja ut snygga flickor till bordellen, så ytlig är den då rakt inte. Ofta slås man av hur stiliga sång och dansnumren är och jag tycker verkligen filmen kommer till sin rätt under dessa scener. Man skulle utan vidare kunna jämföra med vilken musikal eller showfilm av klassiskt snitt som helst, där kanske Cabaret ligger närmast till hands!

Något som tyvärr inte alltid är lika lyckat är att filmens manus gör alla möjliga avstickare. Det är svårt att koncentrera sig på den egentliga handlingen när man inte riktigt vet vilka sidospår som är väsentliga och detta gör också att filmen drar ut på tiden och får sin längd emot sig (lite över två timmar). Å andra sidan är filmens andemening och sensmoral glasklar, att nazismen enda mål är egocentrisk makt och ve dem som inte vaknar upp och inser detta. I samband med detta kan man nämna ett klockrent citat från filmen ”The most important thing is to be on the winning side!”. Det säger väl en del om att göra det lättaste av situationen, blunda för verkligheten och följa med strömmen!?

Det finns också en klar likhet med Tinto Brass nästa film, hans mer kända Caligula. De är båda helt klart en skildring av ett imperium i dekadent förfall och i likhet med den finns det också i Salon Kitty några riktigt groteska och motbjudande sexscener. Till exempel när flickorna testas, med diverse groteska sexpartners, så de verkligen håller måttet inför uppdraget.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra och de tre stora rollerna är mycket trovärdiga. Bergmanaktrisen Ingrid Thulin axlar titelrollen med den äran och Helmut Berger är utmärkt som SS-officer, dessutom klär Teresa Ann Savoy av sig och springer omkring lättklädd mest hela tiden. Men vad hade du förväntat dig egentligen, det handlar ju trots allt om ett horhus!

Vacker och oförglömlig men aningen seg på sina ställen.

Recension: Caligula - 1979

Caligula

Aka: Caligola

Regi: Tinto Brass

1979

Drama

Den romerska kejsaren Tiberius Ceasar börjar bli till åren kommen. Vid den respektabla åldern av sjuttiosju år kallar han till sig sin enda levande arvinge – Caligula. Om det är för att mörda honom och därigenom göra sig av med det sista hotet mot sitt eget liv eller för att inviga Caligula i maktens hemligheter är inte helt klart. Under besöket avlider dock Tiberius och Caligula blir ny romersk kejsare. Därigenom börjar en tid av allehanda galenskaper såsom att utnämna sin häst till senator, utropa sig själv som Gud och dessutom öppna en statlig bordell där senatens fruar tvingas agera horor för att bättre på Roms ekonomi. Förutom detta tar han naturligtvis alla tillfällen akt för att mörda alla hot mot hans makt och fienderna blir bara fler och fler…

Filmen är så förknippad med explicita sexscener att man ofta glömmer bort filmens övriga kvalitéer. Att det är ett lysande manus om Romarikets maktstruktur med enorma påfrestningar på maktens högre positioner med tillhörande megalomani, paranoia och byråkrati. Eller att det är ett storslaget kostymdrama som känns riktigt tidsenligt även om miljöerna i en eller två scener känns aningen konstgjorda. Detta kompenseras dock av mängder av storslagna och i det närmaste episka avsnitt. Sexet är dessutom endast utpräglat tydligt vid några få tillfällen. I övrigt är det naturligtvis lite mer närgånget än vad Hollywood skulle tillåta, men så här tjugofem år efter filmens premiär är det inget man höjer på ögonbrynen för. Åtminstone inte om man redan ögnat igenom några av de mer kontroversiella filmerna i filmhistorien.

Men det är väl lika bra att ta tag i sexscenerna med en gång så vi får det överstökat. Det finns något enstaka fall av penetrering, en eller ett par scener med cunnilingus och några fler med fellatio. Det senare torde också vara det lättaste att visualisera på film av naturliga orsaker. Dessa scener inkluderar dock inte huvudskådespelarna utan är scener som lades dit i efterhand av producenten Bob Guccione.

Men för mig är alltså detta av underordnad betydelse även om många av scenerna helt klart hjälper till att skildra den romerska maktens dekadans och osedlighet. Galenskapen och omoralen börjar dock inte med Caligula tre år vid makten. Nej, den är närvarande redan när vi för första gången får en inblick i hans föregångare Tiberius Ceasars hov. Visserligen har vi då redan inledningsvis fått reda på Caligulas incestuösa förhållande med sin syster men det sker nästan lite lekfullt och känns inte riktigt på allvar. Först senare ställs det bortom allt tvivel att hon är hans enda sanna kärlek.

Men storslagenheten är alltså den här filmens styrka. Redan från början är illusionen av pampigt hov slående och som jag inledningsvis sa så är studien av den romerska maktstrukturens förräderi, baktal och paranoia lysande. Den blir inte heller sämre när Caligula irrar omkring på Roms brokiga gator i jakten på sitt eget förstånd eller ett uppvaknande. Detta kan utan tvekan liknas vid Dantes vandring allt längre ned i infernot i den Gudomliga komedin och är en av filmens mest brillianta scener.

Rekommenderas alla dar i veckan – OM du klarar av lite kontroversiellt sex!