Recension: Fifty Pills

Det här är återigen en sån där film man kan se utan av vara mer än halvvaken. Den är tämligen underhållande för stunden men lämnar ingetning kvar efter att man har sett klart den. Handlingen i korthet går ut på en ung collagestudent som efter att ha fått ”fel” rumskompis hamnar i en massa trubbel. Slutligen är det så illa att han har e enda dag på sig att fixa studieavgiften, annars sparkas han ut från skolan. Han vet ingen råd, men hans rumskompis har en idé. Femtio tabletter ecstasy och en personsökare. Ringer någon ska ha bege sig till kunden och sälja tabletterna för $20 styck. Han tvekar förstås väldigt länge men har till sist inget val och ger sig iväg till sin första kund. Naturligtvis strular det till sig för honom när hans rumskompis gamla missnöjda kunder kommer efter honom och den lokala knarklangarkungen också. Till råga på allt tror hans föräldrar att han är gay och hans nyvunna flickvän får förstås reda på hans ”affärer”. Allt som allt underhållande som sagt, men inte så rolig som jag hade förväntat mig att den skulle vara. 

5/10

Autopsy: A Love Story - 2002 - En kärklekssaga

Autopsy: A Love Story

Regi: Guy Crawford

2002

Drama/Horror

Charlie (John Scott Mills) jobbar med de döda och allt runt omkring honom är dött. Med hjälp av mutor till de lokala poliserna tar han hand om självmordsoffer och överdoserande missbrukare, som ingen ändå skulle sakna. Han släpar sedan med sig dessa lik till sin hysteriska partner Dale, (Joe Estavez) för den lukrativa handel med organ som denne bedriver. Han är ensam och i desperat behov av kärlek och tar varje tillfälle i akt att låta känslan av förälskelse pulsera genom kroppen. Det är under dessa omständigheter som han träffar sin stora kärlek, ett lik (Dina Osmussen) som han till varje pris inte vill ska gå samma öde till mötes som alla andra i Dales hantering utan gömmer undan och vars skönhet han vill bevara till varje pris. Enda problemet är att hon varit död i tre dagar…

Jag tycker inte det är men än rätt att jag genast från början klargör att jag hade skyhöga förväntningar på den här rullen. Jag vet att det sällan gagnar en filmupplevelse att ha detta på sitt samvete men man är ju inte mer än människa och handlingen låter bara så underbart grotesk, bisarr och makaber att man nästan får gåshud. Naturligtvis levde filmen inte upp till mina förväntningar…

Den tar sig inte formen av den makabra nekrofilrulle jag hade väntat mig utan framstår mera som en ordinär kärlekshistoria, dock med otroligt udda ingredienser mot vad man är van vid. Ett triangeldrama där Charlie, ett lik, likets syster och Charlies flickvän spelar huvudrollerna. Charlie förälskar sig i liket, vänstrar sig med systern allt medan flickvännen trånar efter lite närhet och förståelse från honom. Att jämföra den här rullen med Nekromantik, Aftermath eller Lucker the Necrophagous skulle vara enormt opassande, här handlar det inte om sexualiserad nekrofilism utan om kärleksfulla aspekter, och om ensamhet.

Skådespelarmässigt är det inte särskilt bra och det långsamma berättartempot skulle verkligen ha behövt ekvilibristiska talanger för att initialt hjälpa upp intresset. Nu bättrar sig förvisso huvudrollsinnehavaren John Scott Mills som den ensamme Charlie faktiskt sig rejält under resans gång, men tyvärr gäller inte detta sidekicken Joe Estavez (Ja, det är Martin Sheens bror), i samma utsträckning, som spelar över mest hela tiden. Det är väl förstås inte riktigt hans fel att karaktären han spelar, agerar totalt irrationellt och trots att det är han som ska vara hjärnan bakom verksamheten verkar han inte ha en aning om hur saker och ting ska skötas. Jag lägger detta ansvar istället på manusförfattaren och på regissören som borde ha haft mer vett att reda dessa detaljer innan man satte igång att börja filma.

Filmens bästa skådis anser jag dock vara Dina Osmussen – liket! Fast ska sanningen fram så var jag lite väl elak mot filmens övriga rollbesättning nu, för det är det snarare i hennes dubbelroll som tvillingsystern som hon agerar med bravur. Inte för att hon på något sätt skulle belönas med en Oscarsstatyett för sina insatser, men hon är stabil och klarar att leverera ett par olika känslor i alla fall.

En annan sak som är riktigt bra i filmen, och då menar jag verkligen riktigt bra, är filmmusiken! Det är ett ganska lågmält, och sparsamt instrumenterat, soundtrack som verkligen belyser, förtydligar och framhäver Charlies ensamhet. Han har verkligen ingen att dela sitt liv med. Man får intrycket av att han skulle vara ensam mitt i en folkmassa och den flickvän som han faktiskt har betyder inget för honom. Han är helt försjunken i sitt arbete och hela tiden så omgiven av död, att han känner sig död själv. Han hör röster från liken och pratar tillbaka till dem. Detta stämmer också väl överens med det långsamma tempo filmen berättas i.

Det är också bra sminkjobb överlag och även om förruttnelsen kanske inte alltid ser helt realistisk ut (hur det verkligen ligger till med den saken känner jag mig inte riktigt kapabel till att bedöma), är det ett stabilt arbete och man ser hela tiden progressen och konstnärskapet som något positivt.

Allt som allt en sevärd rulle.

Then She Found Me - 2007 - En romantisk komedi

Det här är en av de filmer där jag verkligen inte hade en aning om vad jag skulle få. Att det var någon form av romantiskt drama fattade jag väl men inget mer än så. Det är kul när man kan gå in med helt öppna förutsättningar och inte känner sig färgad av förhandsinformation eller förhoppningar. Jag märkte till min förvåning att Helen Hunt, som också spelar huvudrollen har regisserat filmen. Jag har ingen som helst koll på henne som regissör och eftersom hon tydligen endast regisserat några få avsnitt ur den TV-serie som åtminstone jag förknippar henne först och främst med – Mad About You, är det väl inte så konstigt. Jag tycker hon gör ett bra jobb, både som skådespelerska och regissör även om det känns lite som om skådespelarna regisserar sig själva. Det är liksom den typen av historia där det inte behövs göras så mycket, tycker jag i alla fall. Matthew Broderick medverkar i en mindre roll men gör inget bestående intryck. Däremot gillar jag Bette Midlers insats som Helen Hunts mamma och det är väl, så vitt jag förstår, att denne söker upp sin bortadopterade dotter som titeln syftar på. 

6/10

Mean Creek - 2004 - Utanförskap och mobbing!

Framförallt var det omslaget till den här filmen som jag fann lockande. Plus det tilltalade citatet naturligtvis men jag hade egentligen ingen aning om vad det var för film. Det visade sig att det handlade om några ungdomar/barn i olika åldrar som skulle hämnas på en jobbig mobbare och översittartyp. De lurar med honom ut i vildmarken för att förödmjuka honom men upptäcker att han kanske inte är fullt lika elak som han först verkade. De tycker rent av om honom! Men även om de bestämmer sig för att blåsa av sin hämnd går allting fruktansvärt fel och det slutar med en tragisk olycka. Det är inga direkta överraskningar i handlingen men det finns ändå en problematisering som är intressant och som möjligen har flera olika möjliga svar. Det råder nämligen ingen tvekan om att killen i fråga har egna problem och att det kanske är därför han försöker hävda sig mot andra. Kanske är det ett autistiskt handikapp såsom Asbergers syndrom där man har oerhört svårt att förstå andra människors sociala signaler om man ens kan förstå dem överhuvudtaget. Man utgår från det egna jaget och tar ingen som helst hänsyn till andra eftersom man inte förstår konsekvenserna av sitt handlande. Ska man i så fall tycka synd om denne mentalt tillbakadragna person eller är det snarare frågan om att tycka synd om hans mobbing offer?

Jag har inget bra svar på frågan men ser det snarare som att man inte fattar parti för någon av sidorna i konflikten. Det finns onekligen poänger här och där i filmen och det är kul att se Rory Culkin, den yngste av syskonklanen Culkin där Macaulay tveklöst är den mest kända! Han har minst lika stor talang som sin mer kända bror!