Autopsy: A Love Story
Regi: Guy Crawford
2002
Drama/Horror
Charlie (John Scott
Mills) jobbar med de döda och allt runt omkring honom är dött. Med hjälp av
mutor till de lokala poliserna tar han hand om självmordsoffer och
överdoserande missbrukare, som ingen ändå skulle sakna. Han släpar sedan med
sig dessa lik till sin hysteriska partner Dale, (Joe Estavez) för den lukrativa
handel med organ som denne bedriver. Han är ensam och i desperat behov av
kärlek och tar varje tillfälle i akt att låta känslan av förälskelse pulsera
genom kroppen. Det är under dessa omständigheter som han träffar sin stora
kärlek, ett lik (Dina Osmussen) som han till varje pris inte vill ska gå samma
öde till mötes som alla andra i Dales hantering utan gömmer undan och vars
skönhet han vill bevara till varje pris. Enda problemet är att hon varit död i
tre dagar…
Jag tycker inte det är men än rätt att jag genast från
början klargör att jag hade skyhöga förväntningar på den här rullen. Jag vet
att det sällan gagnar en filmupplevelse att ha detta på sitt samvete men man är
ju inte mer än människa och handlingen låter bara så underbart grotesk, bisarr
och makaber att man nästan får gåshud. Naturligtvis levde filmen inte upp till
mina förväntningar…
Den tar sig inte formen av den makabra nekrofilrulle jag
hade väntat mig utan framstår mera som en ordinär kärlekshistoria, dock med
otroligt udda ingredienser mot vad man är van vid. Ett triangeldrama där
Charlie, ett lik, likets syster och Charlies flickvän spelar huvudrollerna.
Charlie förälskar sig i liket, vänstrar sig med systern allt medan flickvännen
trånar efter lite närhet och förståelse från honom. Att jämföra den här rullen
med Nekromantik, Aftermath eller Lucker the Necrophagous skulle vara enormt opassande, här handlar
det inte om sexualiserad nekrofilism utan om kärleksfulla aspekter, och om
ensamhet.
Skådespelarmässigt är det inte särskilt bra och det
långsamma berättartempot skulle verkligen ha behövt ekvilibristiska talanger
för att initialt hjälpa upp intresset. Nu bättrar sig förvisso huvudrollsinnehavaren
John Scott Mills som den ensamme Charlie faktiskt sig rejält under resans gång,
men tyvärr gäller inte detta sidekicken Joe Estavez (Ja, det är Martin Sheens
bror), i samma utsträckning, som spelar över mest hela tiden. Det är väl
förstås inte riktigt hans fel att karaktären han spelar, agerar totalt
irrationellt och trots att det är han som ska vara hjärnan bakom verksamheten
verkar han inte ha en aning om hur saker och ting ska skötas. Jag lägger detta
ansvar istället på manusförfattaren och på regissören som borde ha haft mer
vett att reda dessa detaljer innan man satte igång att börja filma.
Filmens bästa skådis anser jag dock vara Dina Osmussen –
liket! Fast ska sanningen fram så var jag lite väl elak mot filmens övriga
rollbesättning nu, för det är det snarare i hennes dubbelroll som tvillingsystern
som hon agerar med bravur. Inte för att hon på något sätt skulle belönas med en
Oscarsstatyett för sina insatser, men hon är stabil och klarar att leverera ett
par olika känslor i alla fall.
En annan sak som är riktigt bra i filmen, och då menar jag
verkligen riktigt bra, är filmmusiken! Det är ett ganska lågmält, och sparsamt
instrumenterat, soundtrack som verkligen belyser, förtydligar och framhäver
Charlies ensamhet. Han har verkligen ingen att dela sitt liv med. Man får
intrycket av att han skulle vara ensam mitt i en folkmassa och den flickvän som
han faktiskt har betyder inget för honom. Han är helt försjunken i sitt arbete
och hela tiden så omgiven av död, att han känner sig död själv. Han hör röster
från liken och pratar tillbaka till dem. Detta stämmer också väl överens med
det långsamma tempo filmen berättas i.
Det är också bra sminkjobb överlag och även om förruttnelsen
kanske inte alltid ser helt realistisk ut (hur det verkligen ligger till med
den saken känner jag mig inte riktigt kapabel till att bedöma), är det ett
stabilt arbete och man ser hela tiden progressen och konstnärskapet som något
positivt.
Allt som allt en sevärd rulle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar