Young Playthings – 1972 – en gunghäst med två fallosar

Ingenstans gör man anspråk på att det skulle vara frågan om en speciellt kvalitativ utgåva rent bildmässigt. Det har förstås sin förklaring när filmen i fråga är ultra-rare och man har fått plocka delar från VHS-kopior för att få en så komplett version som möjligt. För min del skulle jag säga att det är bättre att få se filmen i en kass version, an att inte få se den alls. Därigenom har Klubb Super 8 åter igen gjort en kulturgärning!

Själva filmen i sig ger mig inte så mycket däremot. Den är definitivt en erotisk betraktelse med lite för osammanhängande för min del. Jag fattar heller inte för mitt liv varför man har, om man nu ska göra ett engelsk ljudspår, använt svenskklingande namn som Gunilla, Janne, Anita och Britt. Borde man inte ha tagit sig den tiden att byta ut dessa mot något lämpligare?

Men Christina Lindberg är vacker som vanligt och det får väl räknas som en tillgång. Det saknas inte heller annan kvinnlig fägring och tämligen uppfinningsrika karaktärer. Delvis är filmen lite som ett teaterstycke. Man är vitsminkade och man har innovativa sexleksaker till sin hjälp. Bland annat en gunghäst med två fallosar så drottningarna i de båda rikena kan sitta på samma tron.

Men jag har som sagt svårt att hålla fokus. Kanske beror det mer på mig än filmen. Kanske inte. Jag tror att det är en rulle som lämpar sig bäst för komplettister. Om det sen är av Joe Sarnos filmer eller Christina Lindbergs, det kan vi väl låta vara osagt. Att sätta ett definitivt betyg känns lite orättvist men eftersom jag ändå sätter ut ett numera ska jag göra ett försök.

Summering: I den här typen av film betyder ändå den kvinnliga fägringen en hel del. Det är liksom grunden i det hela på något sätt. Handlingen är delvis riktigt underhållande även om den i mångt och mycket är obegriplig. Skådespeleriet är oväntat bra men det engelska uttalet är som vanligt under all kritik. Vad får man ut av det här då?

4/10

Maid in Sweden – 1971 – En sexuellt orienterad handling

När man tittar på extramaterialet, och intervjun med Christina Lindberg, menar hon själv på att hon i princip spelade samma roll i de 15-20 eller om det var 25 filmer hon gjorde i raskt takt vid den här tiden. Som åskådare och autodidakt filmkritiker kan man inte annat än att hålla med. Jag har inte sett alla, långt därifrån, men tillräckligt många för att kunna hålla med om hennes egen slutsats.

Således handlas filmen om Inga, som spelas av Christina Lindberg. Hon åker iväg från det trygga föräldrahemmet för att hälsa på sin syster Greta (Monica Ekman). Där upptäcker hon vad hon är för hämmad att kunna upptäcka hemma kring sina föräldrar, ett sexuellt uppvaknande. Hon träffar en kille och på den vägen är det.

Samtlig dialog är på engelska och det ser verkligen dubbat ut, alltså pålagt eller påbättrat i efterhand. Det stör visserligen upplevelsen något men går att ignorera. Det engelska uttalet är allt som oftast bedrövligt men detta kan ses som en bidragande orsak till underhållningsvärdet. Musiken är klart tidstypisk och framhäver den sexuellt orienterade handlingen. En bra kombo med andra ord.

Det går ju heller inte att komma runt att kommentera den kvinnliga fägringen, tuttar alltså. Det finns några scener då de visas upp i all sin prakt och jag vore väl galen om jag påstod att det inte såg bra ut. Jag gillar det skarpt! Det ger filmen en tillbakalutad erotisk ton. Och för att inte bli missförstådd måste jag poängtera att det ingalunda finns några pornografiska scener i filmen. Den gökas här och där men det hela hålls klart rumsrent. Ok, man får väl se en buske här och där i ”full frontal nudity” shots. Detta är ju trots allt en film som gjordes i en tid när det rådde ett annat skönhetsideal och när porrtofsen, eller den helrakade musen ännu inte var uppfunnen.

Ska vi prata om teknisk kvalitet på själva filmen är den förhållandevis god, med tanke på hur lite material det finns att tillgång för själva överföringen till DVD. Jag måste åter igen lyfta på hatten för Klubb Super 8 som ger oss den ena kulturklenoden efter den andra!

7/10

Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

Swedish Wildcats - 1972 - Av regissören till Fäbodjäntan!

Swedish Wildcats

Aka: Every Afternoon

Regi: Joseph Sarno

1972

Drama/Erotik

Margaretha (Diana Dors) driver en framgångsrik bordell i Köpenhamn. Hon har många flickor under sitt tak, men speciellt framgångsrika är de svenska systrarna Susanna (Cia Löwgren) och Karin (Solveig Andersson) som är omåttligt populära bland gästerna. De är på många sätt varandras motpoler och Karin visar mer öppet sin avsky mot sig själv och vad hon håller på med än sin syster Susanna. Hon drömmer sig å andra sidan bort med fantasier när hon varje dag går till parken för att mata fåglarna och för att fly vardagens tristess. Där träffar hon en man – Peter Borg (Peder Kinberg) som påstår sig vara testpilot och som hon förälskar sig i. Hon själv, å andra sidan, påstår sig vara en balettdansös vis namn Natasha. Ska deras kärlek hålla för ett ömsesidigt avslöjande av sanningen eller är det dömt att misslyckas redan på förhand?

Premisserna låter lite väl billiga i mina öron och det känns verkligen som om det här är en i raden av filmer som bara vill exploatera kvinnokroppen till varje pris. Men trots att det är Joseph Sarno (Lifterskan, Baby Love, Fäbodjäntan) så håller sig filmen helt klart inom ramarna. Det blir aldrig pornografiskt på något sätt och faktiskt ganska smakfullt framställt.

                                           

Innovation saknas inte heller och den kroppsmålning flickorna initialt presenteras med är faktiskt smått fantastisk! Vi ser, förutom de två svenska systrarna som tigrar, en svart panter, en leopard och en zebramålad flicka. Leoparden spelas förresten av Christina Lindberg som jag verkligen älskade i Thriller – En Grym Film. StudioS Entertainment har givit ut fler filmer med henne i större roller än den här, för det är inte särskilt mycket hon medverkar, men jag har inte sett så mycket med henne faktiskt.

Den stora rollen spelas förstås av Cia Löwgren och hon gör ett ganska bra jobb. Det är klart att det inte är frågan om några ekvilibristiska utsvävningar, men jag tycker det funkar ganska bra. Dessutom är hon snygg att titta på och det är ju alltid ett plus när det gäller sexploitationrullar som den här.

Själva konfrontationen mellan Susanne och Peter är förstås ofrånkomlig och den blir inte mindre uppenbar när det visar sig att han arbetar tillsammans med en av bordellens stamkunder. En riktigt sadistisk och självupptagen man som också åtrår Susanne och som dessutom visar sig syssla med olagligheter som Peter nyligen har avslöjat. Att skrämma honom till tystnad genom att hota honom med att skada Susanne – eller Natasha som han känner henne som är såklart ett säkert kort.

Allt som allt klart mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. En film som både behandlar kärleken samtidigt som den exploaterar temat. De sadistiska scener som finns i filmen, och som man mer eller mindre skryter med på omslaget, är ganska mesiga om man ska vara helt ärlig. Men samtidigt ska man komma ihåg att filmen gjordes redan 1972 när synen på dessa ting kanske inte var riktigt lika liberal som den är i dag!