Regi: Dario Argento
Horror
Ska man vara riktigt ärlig så har skräckmästaren Dario Argentos största insatser varit
inom thrillergenren. Tittar man tillbaka på hans karriär som regissör finner vi
att de flesta av filmerna faktiskt inte innehåller några övernaturligheter utan
för det mesta en mördare, som visserligen dödar sina offer på synnerligen
bestialiska sätt, men inget som inte går att förklara rationellt. De senaste
verken har förstås inte levererat samma mått av mästerlighet som klassikerna
som drog igång karriären. Smaken är som baken förstås men det verkar ändå som
att majoriteten av de som följt Dario Argentos
karriär genom åren har börjat tycka att hans filmer blir sämre och sämre. Själv
börjar jag nästan sälla mig till skaran som tycker att han snart borde
pensionera sig. Det är helt enkelt inte samma magi som det en gång var längre.
Ändå var det spännande att se vad han skulle kunna hitta
på efter fiaskot med Mother of Tears
och Giallo nu senast. Det är trots
allt en klassisk berättelse med ingredienser som torde vara lätta att utrycka
sig med på film. Han är ju långt ifrån den första som berättat en historia om
den transylvaniske greven. Jag har sett några stycken av dem och var som
vanligt ute efter att dra paralleller. Men faktum är att det här påminde mig
istället om ett spel jag spelade för många år sedan – Dracula Unleashed. Det var ett sånt där spel där man skulle besöka
olika platser i rätt tid och hämta rätt föremål för att komma vidare. Det som
var roligt med spelet var att det vid varje tillfälle visades en filmsnutt.
Historien som berättas här påminner mer om det spelet än om någon av de andra
Draculafilmer jag har sett.
Det är ganska uselt regisserade skådespelare och själva
historien påminner som sagt mer om ett spel än om en film. Det är scener som
inte är direkt sammansatta utan tycks vara filmade som ett pussel som sedan
inte riktigt passar ihop. Det finns liksom ingen riktigt kontinuitet i det. Man
slänger in en skådis bara för att och sen blir det till att fundera över om
vederbörande ska överleva eller inte. Det finns lite eller ingen motivation
till varför det som sker sker. Det är klart att det finns en ramberättelse och
jag är ganska säker på att denna är ganska trogen Bram Stokers roman. Jag har inte läst den så jag kan inte vara helt
säker. Däremot vill jag minnas att jag läste en ungdomsversion av den i mina
yngre dar, översatt av Beppe Wolgers
av alla människor. Det var väl för att ge det en lite yngre prägel kanske. Hur
som helst minns jag ett par fragment och de finns också med i den här filmen.
Jag är inte helt säkert på om jag gillar castingen eller
inte. Thomas Kretschmann är till
exempel inte den typiske Dracula. Varför är Asia Argento ens med i filmen och vad gör Rutger Hauer som Abraham Van Helsing? Ingen av dem är huvudperson i
filmen, om det ens finns någon huvudperson. Det är inte nödvändigtvis något
dåligt, det innebär bara att det berättas om en större sak än bara en person
men det funkar inte riktigt. Vi behöver någon att se händelserna igenom. Till
en början har vi Jonathan Harker men det varar inte för evigt. Utgångspunkten ändras
och fokus skiftar från en karaktär till en annan. Det känns som att Dario Argento skulle behöva en timme
till för att få ihop alla lösa ändar. Det blir lite fragmenterat och det är
inte bra när det gäller den här filmen. Det är för mycket som saknas mellan
scenerna.
Nu är förvisso filmen ganska lång ändå, nästan två timmar
och den är kanske inte episk nog att överleva en timme till i alla fall. Så vad
återstår? Att klippa ner den till normallängd och därigenom höja tempot en
smula? Det skulle knappast göra historien rättvisa men det kanske skulle bli
roligare att titta på filmen? Jag vet faktiskt inte.
Att det rör sig om övernaturliga element – vampyrism,
innebär väl på något sätt att den kvalar in som skräckfilm, eller Horror som
jag har valt att kalla de filmerna här. Är det dessutom någon form av skrämmande
ambition är saken klar. Det är alltså en skräckfilm med ambition att skrämmas.
Men riktigt så enkelt är det inte. Det är också men film som vill återupprätta Dario Argentos status som vacker
filmskapare. Och det är faktiskt inte så pjåkigt på den fronten. Någonstans
påminner det om en gammal Hammer-Horror film. Det finns en särskild mystik som skimrar
över den. Dessutom finns det några alldeles utomordentliga dödsfall i filmen.
Dödsfall som jag skulle säga bara kunde göras av en italiensk mästare.
Så det är sannerligen inte bortkastad tid att se filmen.
Jag älskar den inte men jag skulle inte vilja ha den osedd. Det kanske till och
med är så att jag skulle vilja se om den någon gång. Det känns inte så riktigt
just nu men det känns ändå som en värdigare film än Dario Argentos senaste. Och
om man som jag redan tidigt höll på att stänga av eländet, så gör inte det –
det blir faktiskt bättre! Dessutom riskerar man att missa en oförglömlig scen
med en jättelik bönsyrsa!
5/10
