Recension: Crime and Punishment - 1998

Crime and Punishment

Regi: Joseph Sargent

1998

Drama

Rodja Raskalikov har mördat en gammal kvinna och dennes syster. Hon var ockrare och livnärde sig på andra människors fattigdom. Hon var en lus, ingen kommer att sakna henne, han gjorde världen en tjänst. Det är åtminstone det som Rodja försöker intala sig själv. Systern däremot var ett misstag och förtjänande inte att dö. I feberyra springer Rodja omkrng på St Petersburg gator och kämpar mot sitt dåliga samvete. Ska han erkänna sitt brott, fast han inget brott har begått?

Det här är första gången i hela mitt liv som jag sett en film med boken i färskt minne. Det var till och med så att jag såg filmen med intention att jämföra de två kulturformerna. Det är något som jag aldrig har gjort under mitt filmskrivande liv som sträcker sig tio eller femton år tillbaka i tiden. Dessutom har jag varit motståndare till allt vad jämförelser av det här slaget heter. Att boken skulle vara bättre än filmen är så befängt som det kan vara, det är inte samma typ av media helt enkelt. Det är vad jag har hävdat i många år och jag tänkte inte gå in närmare på denna tes här. Men det kanske kommer en artikel om detta så småningom, det har jag nog redan skrivit ett par gånger förstås.

Men oavsett om jag hyser agg mot jämförelser eller inte så råder det ingen tvekan om att en massa detaljer har gått förlorade i och med filmatiseringen. Då ska man också veta att jag personligen tyckte att boken var lite för ”enkel” och att jag har önskat lite mer kropp när det gäller den. Här blir det under stundom tämligen obeskrivligt och vissa centrala händelser har helt och hållet försvunnit. Dessutom är händelseförloppet alldeles för snabbt. De inre monologerna från boken gestaltas alldeles för snabbt och illusionen av att Raskalikov plågas under en längre tid går förlorat.

Att det är en film gjord för TV blir också smärtsamt uppenbart redan i inledningsscenen. Det gör kanske inte så mycket egentligen och man har snart vant sig. Skådespelarna har jag dock inget emot. Patrick Dempsey i huvudrollen är utmärkt och Ben Kingsley (Polischefen) är minst lika karismatisk som vanligt. Det här är helt klart en film som bärs fram av skådespelarprestationerna!

På det hela taget alltså en besvikelse men samtidigt för jag erkänna att den här ”magrare” varianten av historien gjorde att ett par frågetecken rätades ut för mig. Något har alltså filmen bidragit med förutom skådespelarinsatserna.

5/10

Recension: Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events - 2004

Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events

Regi: Brad Silberling

2004

Komedi

Syskonen Baudelaire blir, genom en brand av deras föräldrars enorma gods, föräldralösa vid en tidig ålder. Enligt lagen ska de tas omhand av sin närmaste släkting – Greve Olaf (Jim Carrey), som är barnbarnsbarnbarn till deras föräldrars brylling eller syssling eller liknande. Greven visar sig vara en mycket excentrisk skådespelare som inte skyr några medel för att komma över det gigantiska arv som Syskonen Baudelaire föräldrar har efterlämnat till dem. Rent ut sagt behandlar han dem som avskräde och låter dem, i det närmaste, utföra slavarbete åt honom. Han dras sig heller inte för mordförsök på de små barnen och tycks alltid ha en ursäkt för sitt beteende när någon börjar komma honom på spåren. Detta är emellertid bara det första av en serie otursamma händelser i syskonen Baudelaires liv…

Filmen utspelar sig alltjämt medan författaren Lemony Snicket sitter vid sin skrivmaskin och nedtecknar de olycksaliga barnens historia. Ibland fäller han små kommentarer över händelserna och ibland luras han med att berätta händelserna på ett lyckligt sätt för att genast dementera och hänvisa till vad som egentligen hände. Detta är ett lyckats drag och med tanke på att det här egentligen är en barnfilm, finns det också utrymme att bryta när de hemskaste scenerna dyker upp och låta tittaren skapa sin egen bild av händelserna.

Bilden har hela tiden något sagolik över sig, men får uppfattningen om att man befinner sig i en fantasivärld och det känns helt rätt när det gäller en fantasifilm som denna. Jag har inte läst någon av Daniel Handlers böcker (Skrivna under pseudonymen Lemony Snicket) och vet inte hur överdrivna karaktärerna är i dessa, men talar man i filmtermer ligger de på gränsen av vad man som vuxen klarar av att titta på. Framförallt är det Jim Carrey som på vanligt sätt spelar över och helt enkelt är för mycket, han kommer dock delvis undan med det enbart för att filmen är ämnad för barn.

Men det finns fler överdrivna karaktärer i filmen. Både deras farbror Monty (Brian Connolly), som påminner remarkabelt mycket om John Cleese och Tant Josephine (Meryl Streep) som tycks vara maniskt livrädd för det mesta, men framför allt mäklare! Dessa lyckas dock hålla sig innanför ramarna och, liksom barnen, istället enbart vara underhållande. Förresten syns också Dustin Hoffman i några korta ögonblick, som teaterkritiker.

Barnen är som sagt mycket underhållande, om än karikatyrer. Både att Violet får fram uppfinnarandan när hon sätter upp håret med hårbandet används flitigt och Klaus, som tycks minnas allt han läst i föräldrarnas stora bibliotek, framställs ofta med gulliga klichéer. Minstingen Sunny, som älskar att bita i allt och som kommenterar och faktiskt kommunicerar med hjälp av sitt joller är helt enkelt för söt. Hon spelas av tvillingarna Kara och Shelby Hoffman och vem vet, de kanske kan konkurrera med tvillingarna Olsen i popularitet om några år.

Det skulle inte förvåna mig om filmen snart får en uppföljare, dels för att den faktiskt, trots sina brister, är ganska bra och att det trots allt finns ytterliggare 9 böcker i serien att fortsätta med.