Perfume: The Story of a Murderer
Regi: Tom Tykwer
2006
Drama
Jean-Baptiste Grenouille (Ben Whishaw) föds i rännstenen under sin mors
fiskbord under de vidrigaste förhållanden. Stanken är vedervärdig, fattigdomen
enorm och alla odds talar emot hans överlevnad. Mirakulöst nog klarar han sig
dock och växer upp under svåra förhållanden. Men inte nog av att hans liv
kantas av idoga missöden och misär, alla som han skiljs ifrån tycks också gå en
oundviklig död till mötes. Mitt i allt detta frodas hans passion och sällsynta
talang – dofter. Han har ett enormt luktsinne och det är enbart detta som
skänker honom sinnesfrid i den tunga vardagen. Men det är också hans
förbannelse, han blir besatt av, att till varje pris, fånga en specifik doft
och bevara den. Detta kräver djupt ambition från både hans egen sida och uppoffringar
från de unga kvinnor som måste offra sina liv för att fullända parfymen.
Filmen inleder med en mycket
stark prolog där straffet mot, den för publiken ännu icke kända Jean-Baptiste
Grenouille tillkännages till pöbeln. Hur historiskt förankrat hans straff är
vet jag inte, men jag har då i alla fall aldrig haft fantasi nog att tänka ut
en så utstuderad grymhet vid ett verkställande av dödstraffet och då räknar jag
mig ändå till dem med en generöst tilltagen inbillningsförmåga i dessa fall,
samt ett gediget intresse för medeltidens tortyrmetoder. Intresset vaknar
naturligtvis för vad denna, till synes sympatiska, yngling kan ha gjort för att
förtjäna ett sånt raseri från rättsväsendet.
Så börjar historien från början,
och vi får följa Jean-Baptistes uppväxtår i förtryck och fattigdom, hur hans
mor avrättas då folket ansett att hon försökt döda honom redan vid födseln och
hur han sedan tas om hand under de första levnadsåren. Allt för att sedan
säljas vidare med en nätt vinst som arbetskraft till en brutal garvare. Under
denna tid får vi också göra oss bekantskap med hans unika talang – ett exceptionellt
luktsinne! Så småningom hamnar han dock hos en parfymör vilket leder honom en
bit på väg mot det som hela tiden driver honom, en specifik doft som är så
underbar att alla bara älskar den, ger sig hän för den och fullständigt tappar
besinningen. Hans mästare Giuseppe Baldini (Dustin Hoffman) berättar legenden
för honom…
Filmen hade, vid det här laget, redan
hunnit fängsla mig, fått mig att förundras över dess svarta komik (alla som
Jean-Baptiste skiljs ifrån går en oundviklig död till mötes) och dessutom fått
mig att inse att berättartempot var lite väl lågt emellanåt. Trots detta tyckte
om den och även om skådespelarprestationerna kanske inte får någon att flämta
efter andan, är det helt klart stabilt i den avdelningen. Även kostymdramat
funkar väl och när så även Alan Rickman ger sig in i handlingen förstår man att
man faktiskt inte snålat på talang på den fronten.
Det finns dock problem som man
helt enkelt inte kan blunda för. Trots utmärkta kostymer känns det aldrig
riktigt som om man befinner sig i sjuttonhundratalets frankrike, dels eftersom
alla talar engelska, men vad värre är, accenterna skiljer sig så mycket att man
inte får någon helhetsuppfattning som skulle kunna binda ihop illusionen. Det är
för propert, det är för storslaget, det är för mycket helt enkelt. Man har
tagit i alldeles för mycket i att skapa autentiska miljöer att det blir… ja, för
mycket helt enkelt.
Filmen börjar nu förändra sig en
smula också. Visserligen fortsätter man att bygga på den inslagna linjen
gällande den perfekta parfymen, men det blir också ett mer standardiserat
mordmysterium, där det naturligtvis inte är särskilt svårt för oss – publiken,
att räkna ut både vem som är mördaren, och vilket hans motiv är. Den svarta
komiken är nu borta även om man naturligtvis kan se den inställning som kyrkans
ställning har, som ett slags sarkasm för dess historia. Allt löser sig med Guds
hjälp om man bara exkommunicerar den okända mördaren…
Nåja, jag var så här långt beredd
på att ge filmen ett relativt högt betyg, trots de invändningar jag här tagit
upp. Det finns trots allt ganska gott om möjligheter till tolkningar och ganska
mycket symbolism om man vill sätta sig in i den. Den är välgjord och välspelad,
historien är tämligen komplex etc. Men så vet jag inte vad som händer… Ett
västgötaklimax utan dess like infinner sig, något jag aldrig tror jag varit med
om maken tidigare. Filmen föll pladask från de höga höjderna till en, i bästa
fall, högst medioker rulle, och då har jag ändå använt mig all min diplomati
den här månanden…
Totalt sett en enorm besvikelse!
