Recension: Torso - 1973



Torso
Aka: Corpi presentano tracce di violenza carnale, I
Regi: Sergio Martino
1973
Thriller/Horror

När ett par unga collagestudenters sargade kroppar återfinns står polisen maktlös och med endast ytterst få spar att följa. Det viktigaste är att mördaren har en röd och svart skarf, vilket ringer en klocka i Janes (Suzy Kendall) öron, när hon får veta det genom polisens desperata försök att fiska fram vittnes bland medstudenterna. Strax blir hon hotat till livet om hon ens försöker minnas vem hon sett med en sån skarf och för att lugna ned nerverna tar hon tre kompisar med sig och åker till farbroderns sommarställe för att vila upp sig. Mördaren är dem dock hack i häl och snart är mardrömmen i full gång igen.

Torso borde väl, med tanke på originaltiteln (I corpi presentano tracce di violenza carnale), egentligen hetat någonting i stil med – Kroppar med spår av köttsliga sår, vilket förvisso är en något omständligare titel. Torso funkar fint, det har en rak och brutal klang och insinuerar dessutom den översättning jag själv tog mig friheten att göra. Dessutom anspelar den också, åtminstone i viss mån, på sex. Vilket också är en viktig ingrediens i den här rullen.
                                                         
Den är nämligen ganska rejält sleazy och även om det inte förekommer någon fullskallig penetration, så är nakenhet en naturlig del av filmen. Dels tillåter några av flickorna sig att bli fotograferade utan en tråd på kroppen, dels så tycks lesbianism vara ordentligt utbrett bland studentskorna, vilket bland annat föranleder några av de komiska poängerna i filmen. För naturligtvis blir byns cyklande livsmedelsbud vittne till tösernas softcoreorige i samband med en leverans till lantstället. Ingen tror honom naturligtvis, men bilderna på näthinnan får han ju ha kvar i alla fall.







Men trots denna nakenhet blir det aldrig pornografiskt eller nedvärderande. Det är smakfullt iscensatt och också humoristiskt självcensurerat, definitivt med glimten i ögat från regissörens sida. Till exempel vid panoreringar där naturlig könsbehåring skulle ha varit närvarande, har man istället blockerat denna vy med föremål, som dessutom får en metaforisk betydelse med smekningar och dylikt. Mycket underhållande måste jag säga!

Så till avdelningen våld då. Där är det naturligtvis mycket stilistiskt och estetiskt tilltalande, som sig bör i en giallo. Dock skulle jag nästan vilja kalla Torso för en hybrid mellan genrerna, då det återfinns även karateristiska drag från slashern här. Det tydligaste är väl kanske den maskbeklädda mördaren, som förvisso bär svarta handskar på bästa giallomanér och storyn som man också känner igen en smula från slashern som genre, eller snarare reagerar man på avsaknaden av klassiska gialloingredienser som till exempel själva utredningen där villospåren lurar publiken både till höger och vänster. Den här filmen bygger mera på spänning eller som någon så fint uttryckte det en gång – Mer yta än innehåll! Jag ser absolut ingenting negativt i detta och det är en fröjd att få ta del av de eleganta kamerarörelserna, den effektiva musiken och den smakfulla fokuseringen på ögon, som inte är helt ovanlig inom italiensk film, utan att behöva koncentrera mig på någon djupliggande handling. Man nöjer sig helt enkelt med att konstatera en traumatisk barndoms upplevelse ligger i grunden och sedan är det inte mer med det.

Ologiskt kan tyckas, men väldigt vackert!