Recension: The Guyver - 1991

The Guyver

Regi: ”Screaming Mad” George/Steve Wang

1991

Sci-Fi/Action

I tidernas begynnelse kom aliens till jorden för att skapa det ultimata organiska vapnet, de skapade den mänskliga rasen. Genom en speciell gen skapade de så kallade Zoanoids, ett slags supersoldater som med hjälp av viljans kraft kan transformera sig själva till monströsa varelser. Milliontals år senare har Zoanoidernas ledare Zoalord vaknat till liv och bildat Chronos Corporation för att utveckla Zoanoidteknologin ytterliggare med världsherravälde som mål. Bland de utomjordiska kvarlämningarna finns en speciell apparat som ökar krafterna hos en människa hundrafalt, men det finns inte en enda ledtråd om hur den aktiveras. Forskaren Dr. Tetsu Segwam som jobbar för Chronos Corporation inser vilken fara det skulle vara om Zoalord lyckas aktivera apparaten och stjäler den, nu är han på flykt…

Den här filmen hörde jag talas om första gången när jag deltog i ett seminarium i början av nittiotalet. Att ”Screaming Mad” George, vars underbara sminkjobb jag till exempel njutit av i Brian Yuznas Society hade gjort sin regidebut väckte stor nyfikenhet då man kunde anta att den skulle vara visuellt spektakulär. Sen dess har jag haft ögonen öppna efter den här filmen även om jag naturligtvis inte letat aktivt varje dag efter den i tjugo år.

Problemet med en så här efterlängtad film är att förväntningarna är alldeles för höga. Visserligen får man räkna med att det som var uppseendeväckande när det begav sig inte längre håller samma höga genomslagskraft och att de personliga referensramarna har blivit mycket rymligare med åren, dessutom har väl kunnandet förhoppningsvis ökat. Trots detta måste jag säga att jag blev lite besviken, jag hade inte räknat med att den skulle vara så komisk och de makabra skapelserna så fåniga. Med det menar jag absolut inte att de är dåligt gjorda för det är de inte. Sanningen är väl snarare den att man får se mer än vad filmens bästa egentligen tillåter. Dessutom tenderar det att bli väldigt tjatigt efter ett tag att se skapelserna slåss med varandra vilket är synd för filmens handling har helt klart en stark potential.

Annars är det riktigt kul att återse gamla Mark Hamill som inte haft någon direkt uppseendeväckande karriär sen Luke Skywalker och Star Wars precis. Han visar här att han kan agera även om han känns lite trött, kanske passar han trots allt bättre som röstskådis vilket han ägnat större delen av sin senare karriär åt. Flera andra kända ansikten dyker upp i mer eller mindre stora roller. Alla vi som älskar Jeffrey Combs kan till exempel glädjas åt att se honom i några få scener och Linnea Quigley gör också ett kort gästspel. Dessutom gör David Gale kanske filmen bästa prestation som Zoalord! Vi ska heller inte glömma bort Michael Berryman som med sitt blotta utseende passar in i filmens andemening.

Allt som allt kravlar sig filmen upp på godkänt och jag ska faktiskt göra uppoffringen att införskaffa även uppföljaren.

News: Necronos in the US!

This just in!

Necronos: the Tower of Doom will be distributed by TROMA Entertainment within the next view months to the whole us-market.

Recension: The Funhouse - 1981

The Funhouse

Regi: Tobe Hooper

1981

Horror

Några ungdomar bestämmer sig för att övernatta på det Tivoli som kommit till stan. När de blir vittne till ett mord och inser att de nu är vittnen som måste tystas är det dock inte lika roligt längre. De är instängda i spökhuset och jagas av en man i Frankensteinmask som inget hellre vill än att bringa dem om livet. Och än värre blir det när de fyra ungdomarna får se vad som döljer sig under masken!

Redan i inledningsscenerna flirtas det ganska grovt med både inledningsscenen i Halloween och den klassiska duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho. Jag gillar den här typen av grepp och tycker helt klart att det tillför någonting extra till filmer av det här slaget. Det blir ju uppenbart att Tobe Hopper känner till filmhistorien och vad som kategoriserar dessa filmer. Att välja just dessa scener var väl i och för sig inget genidrag då de kanske är bland det första som man stöter på i genren men det spelar ingen roll. Jag gillar det ändå!

Det sätter också tonen lite grand för vad som komma skall. Jag tror inte det är gjort riktigt på fullt allvar, det känns som om det finns en liten glimt i ögat och att Tobe Hooper driver lite med genren. Det är skådepelare som spelar över till den mildra grad och karaktärer som är så stereotypiska att de nästan blir komiska. Att man lite skämtsamt brukar säga att Tobe Hooper egentligen bara gjort en enda vettig film (The Texas Chainsaw Massacre) och den under drogpåverkan eller liknande tycker jag är en lätt överdrift. Visst, det är kanske inte mycket ur hans filmografi som når upp till samma höjder, men det här är åtminstone en riktigt underhållande film.

I samband med ovanstående kan väl också nämnas att filmen känns oerhört daterad, men det tycker jag faktiskt enbart bidrar till dess charm. Åttiotalet var guldåldern när det gällde slashers och de filmer som gjorts i genren på senare år har inte riktigt kunnat leva upp till vad som en gång var. Jag vet att man inte ska blicka bakåt och att jag definitivt inte brukar förespråka det men här är en film som inte skulle gå att göra lika effektiv i dag. Jag är rädd för att man hade gjort en alltför publikfriande film som hade blivit förutsägbar på ett negativt sätt. Här görs det istället, som jag var inne på tidigare, med glimten i ögat och fungerar således mycket bra!

Det här är alltså nummer sex i Noble Entertainments skräckfilmssatsning Dark Label och jag tycker att man börjar hitta hem nu! Det var några filmen i seriens början som kanske inte borde släppas så lättvindligt, men när man ger sig på att distribuera klassiker som den här i nya utgåvor är det bara att lyfta på hatten och tacka!

Recension: Gnomeo & Julia - 2011

Gnomeo & Julia

Regi: Kelly Asbury

2011

Animerad/Komedi

I den blåa trädgården finns de blå trädgårdstomtarna och I den röda finns de röda och de är bittra fiender! De gör allt för att sabotera för varandra och även om ingen riktigt vet hur deras fejd började trappas den ideligen upp och blir värre och värre. Kanske är bakgrunden att de båda husägarna är lika bittra fiender som tomtarna? Hur som helst förälskar sig en dag den blåa Gnomeo i den röda Julia. De vet båda att deras kärlek är omöjlig med vad spelar egentligen deras färger för roll? Ska de få varandra i denna Shakespearesaga?

Som titeln antyder handlar detta alltså om en version av Shakespeares berömda tragedi Romeo och Julia. Man har här förlagt handlingen till två angränsande trädgårdar och låtit huvudrollsinnehavarna vara… trädgårdstomtar. Det är en fullständigt absurd idé som nästan lyckas. Jag säger nästan därför att det inte är en lika klockren humorfilm som en hel del annat som har kommit från Disney de senaste åren. Animeringarna är det inget fel på men den är kanske lite återhållsammare än vad jag hade hoppats på. Det finns helt klart scener av total slakt och vandalism och hel del eftertänksamhet också, men det jag hade önskat var att man släppte lite på tyglarna och vågade vara galnare.

Som alla tecknade, eller animerade filmer, (nästan) så lämpar den här för barn i de yngre åldrarna liksom för dem som uppnått en betydligt högre – som undertecknad. Kort sagt är det onekligen en film för hela familjen och det kans tänkas att de äldre behöver förklara en del för de yngre. Åtminstone lär vi äldre vara mer bekanta med den klassiska tragedin som ligger som grund för filmen. Vi lär också vara mer bekanta med Elton John och hans musik. Det är nämligen så att allt mer eller mindre kretsar kring detta. Och det är inte så konstigt efter som det är ett av Elton John ägt bolag som ligger bakom produktionen. Han äger det i alla fall delvis.

Rösterna görs av sådana celebriteter som James McAvoy och Emily Blunt i de stora rollerna. I de mindre, eller åtminstone i biroller hittar vi Michael Caine, Maggie Smith, Jason Statham och Patrik Stewart. Bland de mer osannolika namnen hittar vi Dolly Parton, Hulk Hoogan och… Ozzy Osbourne! Väljer man den svenska versionen får man ”nöja” sig med Christine Meltzer, Gustav Hammarsten och Nanne Grönvall!

Det är helt klart en underhållande film och icke helt oväntat så ser den högupplösta bilden helt fantastisk ut! För min personliga del kan jag säga att det kanske var lite för mycket kärlekshistoria och lite för lite komedi. Men det är å andra sidan något som man borde vara medveten om redan innan. Shakespeares original är en tragedi men frågan är om det här är det. Vad tror du? Får Gnomeo sin Julia i slutet eller inte?

Bilder: ©Buena Vista Home Entertainment, Inc.

Ticket Out – 2010 - Ibland räcker lagen inte till

Efter en rättegång slår rätten fast att pappan till två barn ska han rätt att träffa sina barn och ha gemensam vårdnad. Bevis för någon fysisk misshandel av sonen finns inte även om mamman vet om detta. Resultatet blir att mamman rymmer med sina två barn, trots att pappan har lagen på sin sida, för att säkerställa att han inte kan skada sonen igen.

På sin höjd en medelmåttig thriller. Inget som får en att höja på ögonbrynen finns någonstans. Det är kanske inte usla skådespelare, de sköter sig hyggligt, men manuset är så tråkigt och ospännande att det inte finns många behållningar av filmen. Man försöker röra till det lite genom att ge flertalet roller personligheter som gör att man inte riktigt vet var de hör hemma, vilken sida av striden de står på så att säga. Det är dock aningen för tydligt vad som kommer att hända i slutändan även om man under filmens gång hinner fundera lite över vilka turer som kan tänkas inträffa.

Möjligen finns det ett budskap om att lagen inte alltid räcker till eller att domstolens uppfattning och de fysiska bevisen inte är allt man bör ta i beaktande men om man har försökt att göra en samhällskommentar med filmen har man verkligen misslyckats.

3/10