Recension: The Funhouse - 1981



The Funhouse
Regi: Tobe Hooper
1981
Horror

Några ungdomar bestämmer sig för att övernatta på det Tivoli som kommit till stan. När de blir vittne till ett mord och inser att de nu är vittnen som måste tystas är det dock inte lika roligt längre. De är instängda i spökhuset och jagas av en man i Frankensteinmask som inget hellre vill än att bringa dem om livet. Och än värre blir det när de fyra ungdomarna får se vad som döljer sig under masken!

Redan i inledningsscenerna flirtas det ganska grovt med både inledningsscenen i Halloween och den klassiska duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho. Jag gillar den här typen av grepp och tycker helt klart att det tillför någonting extra till filmer av det här slaget. Det blir ju uppenbart att Tobe Hopper känner till filmhistorien och vad som kategoriserar dessa filmer. Att välja just dessa scener var väl i och för sig inget genidrag då de kanske är bland det första som man stöter på i genren men det spelar ingen roll. Jag gillar det ändå!

Det sätter också tonen lite grand för vad som komma skall. Jag tror inte det är gjort riktigt på fullt allvar, det känns som om det finns en liten glimt i ögat och att Tobe Hooper driver lite med genren. Det är skådepelare som spelar över till den mildra grad och karaktärer som är så stereotypiska att de nästan blir komiska. Att man lite skämtsamt brukar säga att Tobe Hooper egentligen bara gjort en enda vettig film (The Texas Chainsaw Massacre) och den under drogpåverkan eller liknande tycker jag är en lätt överdrift. Visst, det är kanske inte mycket ur hans filmografi som når upp till samma höjder, men det här är åtminstone en riktigt underhållande film.

I samband med ovanstående kan väl också nämnas att filmen känns oerhört daterad, men det tycker jag faktiskt enbart bidrar till dess charm. Åttiotalet var guldåldern när det gällde slashers och de filmer som gjorts i genren på senare år har inte riktigt kunnat leva upp till vad som en gång var. Jag vet att man inte ska blicka bakåt och att jag definitivt inte brukar förespråka det men här är en film som inte skulle gå att göra lika effektiv i dag. Jag är rädd för att man hade gjort en alltför publikfriande film som hade blivit förutsägbar på ett negativt sätt. Här görs det istället, som jag var inne på tidigare, med glimten i ögat och fungerar således mycket bra!

Det här är alltså nummer sex i Noble Entertainments skräckfilmssatsning Dark Label och jag tycker att man börjar hitta hem nu! Det var några filmen i seriens början som kanske inte borde släppas så lättvindligt, men när man ger sig på att distribuera klassiker som den här i nya utgåvor är det bara att lyfta på hatten och tacka!