Ninja in the Dragons Den – 1982 – Innovativa slagsmålsscener!

Filmen börjar helt fantastiskt, precis som man kan önska. Inget märkvärdigt egentligen, man får se ett antal Ninjas springa, klättra, gräva etc. Därefter får man smaka på den ensamma ninja medan han överfaller ett följe och avrättar ett par personer i den. Efter det förflyttas både handlingen och tonen på filmen något. Den blir mer komisk än inledningen vilket jag egentligen inte gillade. Dessutom flyttas den till Kina och en annan ynglig tar plats som huvudrollen. Visserligen kan jag inte klaga på de innovativa slagsmålsscenerna som definitivt för tankarna till Jackie Chan. Bland annat får vi se ett fantastiskt slagsmål på styltor. Mycket underhållande!

Men det känns ändå lite märkligt att man måste blanda in humor i en från början seriös ninjafilm. Innan filmen är slut har jag dock förlikat mig med detta. Vi får följa ninjan när han kommer till Kina för att utkräva hämnd för sin fars död. Naturligtvis innebär detta att den kinesiska huvudrollen och ninjans vägar korsas och de utkämpar mer än en fight mot varandra. Några är kanske lite för humoristiska för min smak eftersom jag anser ninjan vara helt humorlös och dessutom lite mystisk, men på det hela taget är det underhållande slagsmålsscener. Är det förresten lite vanhelgande att kalla det för slagsmål?

Men det är inte en komedi hela tiden. Det är främst den kinesiska inblandningen som består av komik. Något som kan vara lite påfrestande. Ninjan är inte i närheten av att vara lika komisk, lyckligtvis!

Historien i sig är inte svår att följa och den är heller inte ovanlig. När slagsmålsscenerna tar en paus inser de båda att de egentligen inte vill varandra något ont och går istället samman för att slåss mot en gemensam fiende. Emellantåt är det faktiskt ganska våldsamt och även om det inte förekommer några blodfontäner a la Shogun Assassin så kapas det i alla fall ett öra och lite annat också.

Filmen var inte riktigt det jag förväntade mig men jag fick ändå en stunds underhållning som jag inte ångrar. Nu är jag på jakt efter fler, mer seriösa, ninjarullar!

6/10

Vi tre debutera – 1953 – I regi av Hasse Ekman

Ska man vara riktigt krass är det här egentligen inte frågan om något annat än en romantisk komedi. I alla fall det mesta av tiden, den tid som inte utgörs av tragedi. I korthet handlar filmen om tre unga författare, diktare, som alla har skickat manuskript av sina verk till bokförlaget. Nu har just de tre valts ut till förlagets årliga tre debutanter. De kommer från olika samhällskikt och kanske inte alltid kommer så bra överens som de borde. Åtminstone inte Ludvig Lans (Sven-Eric Gamble), som kommer från det nedre samhällsskiktet och egentligen är sjöman, och Lillebror Brummer (Per Oscarsson) som är son till direktören på firman där Ludvig just nu tjänar sitt uppehälle som cykelbud. Emellan dem finns Lo (Maj-Britt Nilsson) som försöker hålla dem sams.

Eftersom filmen, som bygger på en pjäs av Herbert Grevenius, behandlar de olika samhällsskikten blir det kulturkrockar här och där. Det är klart att den rike direktörssonen inte har samma erfarenheter som den fattige sjömannen och filmen gör också en poäng av detta. Men den gör också en poäng av att man kanske inte ska döma andra utifrån var de kommer och vilka erfarenheter de har. En vänskap kan utvecklas i de märkligaste sammanhang, även om förhållandet ibland kantas av slagsmål och hårda ord.

Man får väl också kalla det för triangeldrama; rik man blir kär i dansös, dansös blir kär i fattig man och fattig man vill inte binda sig. Det är förstås också detta som betyder bråk. Missförstånd karlarna emellan om vilka förutsättningar som gäller.

Det är absolut inte så att jag är någon expert på äldre svenska skådespelare men det finns onekligen några kända namn som medverkar i förbluffande små roller. Åke Grönberg, Karl-Gerhard som sig själv och Inga Gill. Utan att nämna några namn tycker jag mig känna igen några jag inte kan namnge också men jag lägger inte någon större vikt vid det. Det är klart att det är kända ansikten i filmen, det vore väl nästan konstigare annars – eller hur?

Det finns en allvarsamhet över filmen som kanske gör den lite för tung. Det är inte bara en film som passerar förbi när man ser den. Det är tre människoöden som gestaltas och jag är inte säker på att något av den i slutändan egentligen är lyckligt. Det kanske verkar så till en början, men innerst inne finns det något som gnager. Så är det nog hos de flesta av oss, det yttre är kanske inte alltid den vi egentligen vill förknippas oss med i första hand.

6/10

Trailer: Wolf Creek 2