Recension: The Christmas Season Massacre - 2001

The Christmas Season Massacre

Regi: Jeremy Wallace

2001

Horror/Komedi

Under skoltiden retade alla Tommy, de stal hans ena sko och eftersom han inte hade råd att köpa nya fick han gå med bara en sko resten av året. Detta resulterade i att klasskamraterna retade honom ännu mer och kallade honom för ”oneshoe”. Till jul hoppades han få en ny sko av jultomten men eftersom han var väldigt intresserad av pirater fick han istället en sån där lapp pirater har för ögat. Den här var riktigt julig och hade en julgran som motiv. Den julen försvann Tommy och ingen kunde hitta honom. Nu många år senare har alla utom sex av Tommys gamla klasskamrater blivit mördade. De sex som finns kvar har nu samlats för att en gång för alla gör upp med honom. Ska de lyckas eller kommer Tommy att ta kål på dem allihop?

Ganska kul splatterfilm med riktigt hyggliga effekter. Historien kanske är lite fjantig och tillgjord men det hör nästan till att det ska vara på det viset. Skådisarna är över förväntan och filmmusiken tillför ovanligt mycket till de ganska störande hoppande och ryckiga kamerabilderna. Att de ser ut på det viset är väl egentligen inget ovanligt, det har väl med budget att göra, men här tycker jag att det ger filmen en annorlunda nästan dokumentärisk känsla. Något som gör att det blir lättare att ta till sig filmen.

Själva morden är ofta smart filmade och man får inte hela tiden se allt. Det kan tyckas konstigt i en splatterfilm, men det man får se är faktiskt fullt tillräckligt för att mätta även de mest inbitna fansen av genren. Att inte se allt tycker jag ökar filmens trovärdighet även om det kanske i mångt och mycket hänger på hur mycket pengar som fanns att spendera. Att inte se precis allt är ju betydligt billigare men har ju fördelen av att tittaren själv får måla upp sin egen bild. Jag kan inte klaga, det är precis så man ska göra anser jag.

Filmens längd hamnar på ca 70 minuter och då är ändå en del filmmissar och bakom kameran material inräknat. Jag tycker det räcker utmärkt för en film av det här slaget för mycket mer än så orkar man inte med.

Karaktärerna är också ovanligt intressanta även om de i mångt och mycket framställs med viss karikatyrkänsla. Humorn är påtaglig och effekterna är som sagt oftast välgjorda. Att det sen förkommer en hel del logiska luckor och en hel del idioti i storyn behöver man inte bekymra sig så mycket om. Man ser ändå inte den här filmen för den djupa filosofins skull!

The Bay – 2012 - Found footage

Vad ska man säga om det här då? Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig i alla fall. Det rör sig om en så kallad found footage film och allt vi får se är således på ”riktigt”. Allt är vad olika filmare har lyckats få på bild under några händelserika timmar i bukten. På det hela taget är det oerhört välgjort och det finns inte mycket som skvallrar om att allt egentligen är fejkat! Mycket högre betyg i detta avseende kan man väl inte få. De små parasiterna som förorsakar hela saken, som förresten inte är särskilt små, ser helt naturliga ut.

Men trots dessa grundförutsättningar är det ändå en ganska seg film som inte har något större andrahandsvärde. Skådespelarna är bra och illusionen av att det är på riktigt är som sagt riktigt schyst men det känns trots allt som att det inte riktigt kommer till skott någon gång!

5/10

Recension: Primitif aka Primitives - 1978

Primitif

Aka: Primitives

Regi: Sisworo Gautama Putra

1978

Drama/Horror

Tre antropologistudenter: Tommy (Johann Mardjono), Rita (Enny Haryono) och Robert (Barry Prisma) och deras guider färdas in i djungeln för att studera primitiva stammars beteenden. Dock anser de att stammen som de besöker inte är primitiv nog och att de behöver ta sig djupare in i djungeln för att lära sig något riktigt häpnadsväckande och nytt, det är riktiga vildar de är ute efter. Motvilligt (och efter att ha blivit mutade med stora summor pengar) går guiderna med på detta. Målet är att finna den mytomspunna kannibalstam som enligt sägnerna ska finnas i området och att återkomma till civilisationen med bevis för dennes existens. Plötsligt slås dock deras flotte sönder i floden och de blir separerade. Rita och Robert fångas av de kannibaler de gett sig ut för att finna medan Tommy och guiderna irrar runt i djungeln för att hitta sina kompanjoner.

Jag vill inte påstå att det här är den första kannibalfilmen någonsin, men visst är faktumet att den är gjord två år före kungen bland kannibalfilmerna – Cannibal Holocaust, en smula intressant. Det är nämligen så att om man jämför, kannibalfilmer emellan, finns det egentligen inget nytt i den här som man inte sett förr. Vilket ju snarare betyder att det är, framförallt de italienska, ekvivalenterna som lånat från den här indonesiska rullen och inte tvärtom.

                        

Dock finns där en markant skillnad, och det är hur den ”civiliserade människan” framställs. Vi har ju ofta sett hur kulturkrockarna ställer till det, framförallt gäller detta det två giganterna på området, tidigare nämnda Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox, där inkräktarna – den vite mannen, i princip får skylla sig själva och egentligen är den brutalaste av de två grupperna. Så icke här, visserligen gör studenterna intrång på vildarnas territorium, men jag finner inget som talar för att de på något sätt skulle förödmjuka, förnedra eller på annat sätt förtrycka infödingarna och i och med detta vara lovliga byten för hämnd.

Detta är också något som gör filmen oerhört intressant. Det känns som om den kommer närmare sin beskrivning av de primitiva vildarna än sina mer kända italienska motsvarigheter. Det känns mer äkta helt enkelt! Självklart är det svårt att sia om eftersom mina självupplevda erfarenheter i indonesisk djungel är ytterst begränsade, jag har heller ingen lust att empiriskt utöka mina kunskaper inom detta område…

Men samtidigt som verklighetsfaktorn tycks mer korrekt försvinner också lite av den problematisering med kulturell bakgrund som förgyller andra filmer i genren. Redan nämnda filmer hör naturligtvis dit men även filmer som till exempel Umberto Lenzi’s Man From Deep River som för övrigt kom redan 1972. Det blir en rakare och mindre tillkrånglad berättelse på gott och ont. Ibland kan ju detta vara skönt men ibland vill man ha en intellektuell utmaning när man kollar på film också. Det beror vilket humör man är på alltså!

Något som också hör rafflande djungelfilmer till, kannibaler eller inte, är djur som antigen slåss mot varandra och/eller slaktas av mänskliga händer. Detta är inget man har snålat på här, även om det främst gäller bilder av den första typen. En varan slåss mot en orm, en krokodil mot en leopard och så vidare. Det är ganska uppenbart att dessa scener är lånande från andra dokumentariska alster snarare än att de är en nyinspelad del av Primitif. Detta är väl egentligen enbart positivt då man då slipper hela den diskussion, som ofta förekommer i sammanhangen om djurvåldet verkligen är nödvändigt och/eller djurplågeri.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tillägga det paradoxala valet av musik i filmen inledningsscener. Samtidigt som kameran fångar djungel och försöker skapa denna atmosfär spelas musik av den tyska synthgruppen Kraftwerk, och som inte det vore nog, låten – The Robots!

Klart sevärd rulle!