Recension: Primitif aka Primitives - 1978



Primitif
Aka: Primitives
Regi: Sisworo Gautama Putra
1978
Drama/Horror

Tre antropologistudenter: Tommy (Johann Mardjono), Rita (Enny Haryono) och Robert (Barry Prisma) och deras guider färdas in i djungeln för att studera primitiva stammars beteenden. Dock anser de att stammen som de besöker inte är primitiv nog och att de behöver ta sig djupare in i djungeln för att lära sig något riktigt häpnadsväckande och nytt, det är riktiga vildar de är ute efter. Motvilligt (och efter att ha blivit mutade med stora summor pengar) går guiderna med på detta. Målet är att finna den mytomspunna kannibalstam som enligt sägnerna ska finnas i området och att återkomma till civilisationen med bevis för dennes existens. Plötsligt slås dock deras flotte sönder i floden och de blir separerade. Rita och Robert fångas av de kannibaler de gett sig ut för att finna medan Tommy och guiderna irrar runt i djungeln för att hitta sina kompanjoner.

Jag vill inte påstå att det här är den första kannibalfilmen någonsin, men visst är faktumet att den är gjord två år före kungen bland kannibalfilmerna – Cannibal Holocaust, en smula intressant. Det är nämligen så att om man jämför, kannibalfilmer emellan, finns det egentligen inget nytt i den här som man inte sett förr. Vilket ju snarare betyder att det är, framförallt de italienska, ekvivalenterna som lånat från den här indonesiska rullen och inte tvärtom.
                        
Dock finns där en markant skillnad, och det är hur den ”civiliserade människan” framställs. Vi har ju ofta sett hur kulturkrockarna ställer till det, framförallt gäller detta det två giganterna på området, tidigare nämnda Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox, där inkräktarna – den vite mannen, i princip får skylla sig själva och egentligen är den brutalaste av de två grupperna. Så icke här, visserligen gör studenterna intrång på vildarnas territorium, men jag finner inget som talar för att de på något sätt skulle förödmjuka, förnedra eller på annat sätt förtrycka infödingarna och i och med detta vara lovliga byten för hämnd.

Detta är också något som gör filmen oerhört intressant. Det känns som om den kommer närmare sin beskrivning av de primitiva vildarna än sina mer kända italienska motsvarigheter. Det känns mer äkta helt enkelt! Självklart är det svårt att sia om eftersom mina självupplevda erfarenheter i indonesisk djungel är ytterst begränsade, jag har heller ingen lust att empiriskt utöka mina kunskaper inom detta område…

Men samtidigt som verklighetsfaktorn tycks mer korrekt försvinner också lite av den problematisering med kulturell bakgrund som förgyller andra filmer i genren. Redan nämnda filmer hör naturligtvis dit men även filmer som till exempel Umberto Lenzi’s Man From Deep River som för övrigt kom redan 1972. Det blir en rakare och mindre tillkrånglad berättelse på gott och ont. Ibland kan ju detta vara skönt men ibland vill man ha en intellektuell utmaning när man kollar på film också. Det beror vilket humör man är på alltså!

Något som också hör rafflande djungelfilmer till, kannibaler eller inte, är djur som antigen slåss mot varandra och/eller slaktas av mänskliga händer. Detta är inget man har snålat på här, även om det främst gäller bilder av den första typen. En varan slåss mot en orm, en krokodil mot en leopard och så vidare. Det är ganska uppenbart att dessa scener är lånande från andra dokumentariska alster snarare än att de är en nyinspelad del av Primitif. Detta är väl egentligen enbart positivt då man då slipper hela den diskussion, som ofta förekommer i sammanhangen om djurvåldet verkligen är nödvändigt och/eller djurplågeri.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tillägga det paradoxala valet av musik i filmen inledningsscener. Samtidigt som kameran fångar djungel och försöker skapa denna atmosfär spelas musik av den tyska synthgruppen Kraftwerk, och som inte det vore nog, låten – The Robots!

Klart sevärd rulle!