Tony - 2009 - Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personliget

Tony

Regi: Gerard Johnson

2009

Drama

Om det är något Tony gillar så är det videovåld. Han har, kan man säga, ett överdrivet intresse för just våldsamma actionfilmer. Han själv är något av en enstöring som inte har någon vidare social kompetens. För andra verkar han ha någon form av mentalt handikapp och han har varit arbetslös i över tjugo år. Men vad värre är, Tony är en seriemördare fullt kapabel att mörda vem som helst som står i hans väg…

Tony är inte en film som bygger på några verkliga händelser men jag skulle vilja påstå att det finns en del likheter med Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personlighet och jag skulle sannerligen inte bli förvånad om dessa stod som inspirationskällor när Gerard Johnson skrev filmen. Som seriemördarfilm antar jag att den är meningen att den ska kvala in under thrillerfacket åt skräckfilmshållet till men så blir det inte. Vad filmen istället gör är att leverera ett utmärkt personporträtt av Tony. Det är en utmärkt rolltolkning av Peter Ferdinando!

Tempot är ganska långsamt och det dröjer innan vi får se Tony i aktion för första gången, som mördare vill säga, som socialt efterbliven går det betydligt fortare. Men filmen är inte så speciellt lång, lite drygt en timme och det hinner inte hända så särskilt mycket under den tiden. Till filmens ”försvar” kan nämnas att det inte finns tillstymmelse till humor och det är bra! Visserligen är det ibland ganska underhållande att se vilken social klumpeduns Tony är men det är så nära humor man kommer. Låt mig förtydliga att det verkligen inte rör sig om lyteskomik i någon form, möjligen svart humor.

Det råder inget tvivel om att det finns talang bakom skapandet av Tony, det är onekligen en mycket välgjord film som ser ut att ha en tämligen låg budget. Det är en brittisk film och det märks inte bara på filmens miljöer utan på den utpräglade accenten som skådespelarna har. Jag tycker personligen att det bidrar till realismen, kanske rent av diskbänksrealismen för det hela är väldigt vardagligt och oglamoröst!

Som seriemördarfilm tycker jag nog att den är lite tam men som film om personlighetshandikapp är den betydligt bättre. Det mest skrämmande med filmen är kanske att man aldrig kan lite på någon, man vet aldrig var en mördare döljer sig. Det är förresten också skönt att man hoppat över sociopatvinkeln och testar något nytt!

Tron - 1982 - En genuin kultklassiker!

Skriven för ett par år sedan, vilket innebär att de tidsangivelser jag har angivit angående tillgång etc. inte är riktigt relevanta längre.

Tron

Regi: Steven Lisberger

1982

Sci/Fi

I en framtidsvärld existerar nästan en digital värld parallellt med vår egen. Flynn (Jeff Brides) är en programmerare som hackar sig in i sin före detta arbetsplats datorsystem för att komma åt bevis som stöder att hans chef, eller rättare sagt före detta chef efter som Flynn fått sparken, stulit några spel som Flynn i själva verket har skapat, spel som betytt enorma framgångar för företaget. Helt enkelt är det inte eftersom det finns mängder med försvarsmekanismer i systemet där den främsta går under namnet Master Control. Samtidigt utvecklar en annan programmerare ett annat program som ska hålla koll på hela systemet, till och med Master Control. Detta kan naturligtvis inte tillåtas av den mäktiga Master Control och programmet – Tron, tillfångatas. Han lyckas dock, tillsammans med Flynn, som blivit digitaliserad genom avancerad teknologi, att rymma. Kampen mot systemet har börjat!

Ironiskt nog var jag på jakt efter den här filmen för några veckor eller någon månad sen. Det visade sig att den inte alls var lika lätt att finna till ett vettigt pris som jag trodde och att begagnatmarknaden var enda chansen om den skulle kunna placeras i hyllan. Naturligtvis gjorde det mig därför extra glad när jag insåg att Disney skulle släppa den igen i samband med utgivningen av uppföljaren – Tron: Legacy. En nostalgitripp av sällan skådat slag!

Betänker man att filmen faktiskt gjordes i början av åttiotalet är det smått fantastiska visuella effekter! Det är en framtidsvision som faktiskt inte är hel osannolik. Jag gillar när man förlägger handlingen till platser som inte nödvändigtvis representerar det vi vanligtvis kallar för verkligheten. Inne i människokroppen a la 24-timmarsjakten eller inuti i en dator som här. Alltihop blir egentligen en visualisering av hur effektteamet tänker sig miljöerna. Det är underhållande att se hur man tänker sig antivirusprogram etc. Det blir lite som verkmästaren i magen om någon minns denna monolog med Magnus Härenstam. Funktioner som beskrivs med att det är människor som utför olika slags sysslor. En briljant visualisering måste jag säga! Det enda man kan klaga på, om filmen inte hade varit från tidigt åttiotal vill säga, är att bluescreenscenerna kanske inte ser jättebäst ut.

Men det är som sagt lätt att vara förlåtande mot tekniska begränsningar som kan relateras till filmens ålder. Men det är faktiskt lika lätt att imponeras av det visuella trots åldern. Många av de visuella tilltagen ser helt fantastiska ut. Det här är helt klart en film som var långt före sin tid. Inte bara visuellt, utan själva idén med att låta handlingen utspelas inuti en dator måste säga vara genialisk! Det enda man kanske skulle kunna önska sig är en lite mer tredimensionell handling. Emellanåt känns det som att filmens existens enbart beror på yta och inte alls på innehåll. Den är jäkligt tilltalande men jag saknar lite förklaringar till själva poängen med systemet. Det existerar i filmen, men vad har det för syfte? Det är inte bara ett nätverk av datorer, det handlar om något mer. Det är en hel värld som assimilerar andra små program och erövrar mer och mer digitalt territorium, men systemet har inget egentligen praktiskt verksamhetsområde. Petitesser kanske, men det skulle ha tagit filmen till ytterligare en nivå. Det är onekligen en kultfilm av stora mått och den hade varit värld lite mer eftertanke i manusarbetet.

Men jag ska inte klaga. Upplevelsen var visserligen nostalgisk och nödvändig inför uppdraget att recensera uppföljaren – Tron: Legacy, men ändå grymt underhållande enligt de linjer jag har beskrivit ovan. Skådespelarinsatserna kan jag inte klaga på och det är ju några kända namn också. Jeff Bridges som Flynn och Bruce Boxleitner som Tron får stå för de huvudsakliga insatserna tillsammans med David Warner. Det blir en fantastisk kamp som väl bäst kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont. Så enkelt är det egentligen, det är den minsta gemensamma nämnaren och det är allt som behövs egentligen. Det är en riktigt underhållande film som jag hoppas att fler kommer att upptäcka i och med att den nu blivit tillgänglig!