Recension: Missing in Action – 1984 - Chuck Norris hittar krigsfångar!

Den här såg jag för många år sedan men såg nyligen om den för att fräscha upp minnet. Det är ingen bra film, den behandlar möjligen ett intressant och politiskt laddat ämne – om det fortfarande existerar krigsfångar i Vietnam efter kriget. Överste Braddock (Chuck Norris) är övertygad om det sedan han själv flydde från ett sådant fångläger men bevisen är tunna eller icke existerande. För att göra en lång historia kort har naturligtvis Braddock rätt och tar sig in i landet för att rädda sina landsmän. Självklart lyckas operationen och således kan bevisen presenteras bortom allt rimligt tvivel.

Jag har egentligen inte då mycket emot filmen men den är seg och det händer inte särskilt mycket, det finns helt enkelt inte mycket dynamik i den. Spänningen uteblir och det blir mest pang-pang av det. Det kan förvisso vara underhållande under stundom men på det hela taget är det en ganska trist film.

4/10

Recension: Rise of the Footsoldier - 2007 - en riktigt jävla brutal film!

Rise of the Footsoldier

Regi: Julian Gilbey

2007

Drama/Thriller

Carlton Leach (Ricci Harnett) börjar sin våldsamma bana som fotbollshuligan. Han och polarna är mera intresserade av att slåss med motståndarlagens supportrar än själva fotbollen verkar det som. Just innan polisen börjar ta i med hårdhandskarna mot företeelsen kliver han dock av och lyckas undvika att bli arresterad med ett kännbart fängelse straff som följd. Han slår sig istället in på banan som dörrvakt och skapar sig ett namn som en mycket framgångsrik (och våldsam) sådan och får snart erbjudanden om att sköta hela rulliansen för flera krogar i stan. En egen dörrvaktsfirma bildas när uppdragen blir fler och fler. Men varför sluta där? Saker och ting eskalerar och snart är han en av de mest ansedda och fruktade männen i den undre världen.

Filmen bygger på en verklig händelse och som sådan blir den genast mer intressant. Skådisarna gör sitt jobb bra och det närgångna våldet låter inte vänta på sig. Eftersom det är en brittisk film förväntar man sig en annan typ av realism än vad amerikanska ekvivalenter oftast förmår uppbringa och man blir inte besviken här. En berättarröst (Carlton Leach) berättar utvecklingen för oss samtidigt som vi får ta del av skakande bilder av rått och brutalt våld. Det är en intressant psykologisk iakttagelse att våld i filmer av den här typen påverkar tittaren, åtminstone undertecknad, en i mycket högre grad än vad det skulle göra i en blodig skräckfilm.

                                        

Vägen från fotbollshuligan till dörrvakt är intressant och man rycks med i filmen. Spänningen finns där hela tiden och i och med att saker och ting berättas för oss ökar dokumentärkänslan. Fler karaktärer introduceras och ett riktigt gangsterdrama börjar utvecklas. Dessa nya karaktärer är också på väg uppåt i karriären och man kan väl säga att det handlar om ett gemensamt utnyttjande för att klättra på karriärsstegen.  Medan de andra framstår som totalt hänsynslösa förblir dock vår huvudperson mänsklig. Det nämns till och med ett par gånger i filmen, att ”han är lika hård som de andra men har en känsla för rättvisa” eller liknande. En märklig beskrivning av en person som har torterat människor för att statuera exempel.

Det är också i och med dessa andra karaktärers intågande som filmen tappar tempo och inte förmår hålla intresset uppe med samma kraft längre. Dels så försvinner berättarrösten till i viss mån, dels så blir det mindre brutal våld och större planer som kräver mer genomtanke för att utföras. Dessutom gör rivaliteten gangstrarna emellan att ingen kan lita på någon annan vilket naturligtvis är ofrånkomligt, men väldigt trist.

Framåt slutet får dock intresset en nytändning då olika teorier om vad som hänt i en blodig uppgörelse visualiseras lika många gånger. Det är ett grepp som jag gillar och det är också ett bra sätt att beskriva att man faktiskt inte riktigt är helt hundra på vad som verkligen hände den där kvällen. Helt säkert är dock att det finns ytterligare en film som baserar sig just på den händelsen – Essex Boys, som jag ska se om jag får chansen!

Recension: Rise of the Planet of the Apes - 2011 - Början på historien...

Rise of the Planet of the Apes

Regi: Rupert Wyatt

2011

Sci-Fi/Action

Will jobbar på ett forskningscenter där hans mål är att hitta botemedlet mot Alzheimers sjukdom vilken hans pappa lider av. I arbetet ingår att göra experiment med apor, eller närmare bestämt med chimpanser som anses vara väldigt lika människan i de avseenden som forskningen kräver. Därför utsätter man dem för en experimental drog som återbildar hjärnceller. Sidoeffekten blir, att om man inte lider av några fel i hjärnan så ökar intelligensen hos försöksdjuret istället. Ledningen för företaget ser dollartecken i ögonen och experimenten fortsätter. Vid en tillfällig svacka i forskningsutvecklingen suspenderas dock experimentet och samtiga försöksdjur avlivas, det vill säga alla utom ett. Nyfödda Ceasar, vars mamma utsattes för drogen när non var gravid räddas och växer upp hemma hos Will. Apan visar enorma framsteg när det gäller lärande och hans intelligens ökar mångfaldigt jämfört med mänskliga bar i samma ålder. Alla lever i harmoni, Will, hans pappa och Ceasar. I alla fall ända tills den dagen pappan blir överfallen. Ceasar se rött och vill inget hellre än att skydda honom. Snart blir han förflyttad till en bur där han tillsammans med andra apor blir utsläppta en gång om dagen i på en rastgård. Snart inser Ceasar att han inte hör hemma bland människorna och leder de andra aporna i revolt.

Är det någon film jag älskar så är det Apornas Planet från 1968. Jag vet inte vad det är som gör det för onekligen är det inte trovärdiga apor som presenteras. Det är väl inte det viktiga heller kanske, man får försöka se det metaforiska i det. Men här borde aporna gestaltas som riktiga apor. Och man försöker verkligen, det är bara det att det inte lyckas fullt ut. Om det beror på att de faktiskt spelas av skådespelare, alltså med en massa elektroder på sig som sedan sänder information till en dator som i sin tur animerar själva aporna. Jag har svårt att sätta fingret på det men det ser inte riktigt äkta ut. I slutet borde det kanske inte vara det heller, eftersom Ceasar och de andra aporna utvecklar mer och mer mänskliga beteenden, men i början tycker jag nog att det skulle vara mera naturtroget.

Fast nu letar jag fel där inga finns för det är egentligen ett ganska litet problem. Jag ser hellre att rörelsemönstren inte funkar till hundra procent och att man får ansiktsuttryck som är hundra procent klockrena, än tvärt om! Andy Serkis gör rollen perfekt. Han har tidigare gestaltat bland annat King Kong i Peter Jacksons version men är förmodligen mest känd som Gollum i Sagan om Ringen filmerna.

Är man ett fan av de tidigare filmerna lär man hitta en hel del hommage. Det är inte alltid stora saker utan ganska små detaljer utan att för den skulle går till överdrift. Det är som de säger i extramaterialet, det är en tunn gräns mellan att ha roligt och att gå till överdrift. Det skapar bara en tramsig film. Här har man lyckats hitta en bra balans men om jag åter igen får hänvisa till extramaterialet så finns det en del detaljer som är så gömda att man nog måste vara en riktig Apornas Planet nörd för att hitta och förstå referenserna. Jag är inte riktigt där kan jag säga!

Jag klagade lite på JamesFranco när jag skrev om Oz: TheGreat and Powerful, att han spelade över. Det syns ingenting av det här! Han passar perfekt in i rollen som den unge ambitiöse forskaren som faktiskt också har ett hjärta. Det blir ett perfekt samspel med Ceasar som efterhand utvecklar ett agg mot människan och då framförallt de fångvaktare som håller honom fången och som plågar honom. Han inser att en intelligent apa inte är stark nog att genomföra en förändring men att styrkan sitter i antalet. Han ser till att det händer och är den första som verkligen sätter ned foten och säger ifrån!

John Lithgow är även han perfekt i rollen som den Alzheimers drabbade pappan. Är det något han kan spela så är det förvirrad… Han har en uppenbar fallenhet för det! Och Brian Cox dyker upp som ägare av aphuset där Ceasar sitter inspärrad. Alla dessa mänskliga karaktärer plus några som jag inte har räknat upp ligger till grund för utvecklingen som på något sätt är oundviklig.

Filmens budskap? Tja, om det finns något så är det först och främst en vädjan att behandla alla djur med respekt. Att djurplågare får vad de vill när väl djuren släpps lösa samt att man kanske inte ska bedriva forskning om allting och med alla medel försöka leka Gud. En del saker är inte menade att förändras helt enkelt.

8/10

CDON

Discshop

Ginza

Recension: Ring Virus - 1999 - The Scariest Ring of them all!

Här kommer ytterligare en recension skriven för några år sedan, innan jag gav efter för påtryckningarna och började sätta ut betyg i mina recensioner.

Ring Virus

Regi: Dong-Bin Kim

1999

Horror

En modern legend om ett konstigt videoband, som dödar dig exakt en vecka efter att du sett det, ryktas längs gatorna. När bandet är slut ska telefonen ringa och en röst tala om att personen har sju dagar kvar att leva, så säger i alla fall legenden. När systerdottern till en journalist dör i liknande omständigheter tvingas journalisten undersöka fallet och hittar mycket riktigt ett mystisk videoband. Trots att hon blivit varnad av ryktet och att hon känner onda aningar börjar hon titta på bandet, en stund senare ringer telefonen…

Känner du igen handlingen? Det är inte så konstigt, för det här är den koreanska varianten, visserligen i samproduktion med japan, av Hideo Nakats succéfilm Ringu. Många gånger känner man också igen sig i filmen, vissa scener är väldigt lika även om lika många också skiljer dem åt. Kanske är det framförallt huvudpersonernas inbördes relationer som är helt annorlunda här, samt det sätt man gestaltar själva sökandet efter sanningen. Ofta känner man en tydligare realism här än vad man gjorde både i det japanska originalet och i den amerikanska remaken. Man skulle nästan kunna säga att det känns som man ville göra en film med en naturlig förklaring till själva mysteriet.

Karaktären Eun-Suh (som i de andra versionerna kallas för Sadako/Samara) känns verkligare än någonsin. Hon tycks inte vara lika ond som hon porträtterats i andra varianter av temat, utan mer som en missförstådd ungdom. Man menar i filmen att hon har både man och kvinna i sig, vilket eventuellt kan tolkas som att hon inte trivs i sin egen kropp (könsbyte). Det är kanske att gå ett steg längre än nödvändigt men det var min spontana reaktion när jag såg filmen. Man kan alltså säga att denna karaktär, vars namn kommer att vara mycket lätt att glömma bort (Eun-Suh), är betydligt djupare än vad man är vad vid från tidigare kontakt med ringmytologin. Mer genomarbetade karaktärer överlag alltså.

Själva bandet som faktiskt inte spelar en lika central roll här, åtminstone inte visuellt sett, är inte lika välgjort som i de andra versionerna av filmen men det gör ingenting eftersom omständigheterna runt omkring inte heller kräver detta. Man fokuserar helt enkelt på andra saker. Självklart är det ändå en viktig del av filmen och ett mysterium ligger helt klart inbakat i bilderna.

Tydligen ska den här filmen vara mer trogen Kôji Suzukis bok än någon av de andra adaptionerna, men jag har inte läst den och kan inte uttala mig om det är korrekt eller inte. Filmens natur är dock ofta mer bok-lik än någon av de andra, man märker en viss skillnad i berättarteknik och att det inte fokuseras lika mycket på visuella effekter. Jag kan inte se någon nackdel i detta då jag anser att det ofta förhöjer spänningen att inte visa för mycket.

En bra film som rekommenderas varmt!