Här kommer ytterligare en recension skriven för några år sedan, innan jag gav efter för påtryckningarna och började sätta ut betyg i mina recensioner.
Ring
Virus
Regi:
Dong-Bin Kim
1999
Horror
En modern legend om ett konstigt videoband, som dödar dig exakt en
vecka efter att du sett det, ryktas längs gatorna. När bandet är slut ska
telefonen ringa och en röst tala om att personen har sju dagar kvar att leva,
så säger i alla fall legenden. När systerdottern till en journalist dör i
liknande omständigheter tvingas journalisten undersöka fallet och hittar mycket
riktigt ett mystisk videoband. Trots att hon blivit varnad av ryktet och att
hon känner onda aningar börjar hon titta på bandet, en stund senare ringer
telefonen…
Känner du igen handlingen? Det är
inte så konstigt, för det här är den koreanska varianten, visserligen i
samproduktion med japan, av Hideo Nakats succéfilm Ringu. Många gånger känner
man också igen sig i filmen, vissa scener är väldigt lika även om lika många
också skiljer dem åt. Kanske är det framförallt huvudpersonernas inbördes
relationer som är helt annorlunda här, samt det sätt man gestaltar själva
sökandet efter sanningen. Ofta känner man en tydligare realism här än vad man
gjorde både i det japanska originalet och i den amerikanska remaken. Man skulle
nästan kunna säga att det känns som man ville göra en film med en naturlig
förklaring till själva mysteriet.
Karaktären Eun-Suh (som i de
andra versionerna kallas för Sadako/Samara) känns verkligare än någonsin. Hon
tycks inte vara lika ond som hon porträtterats i andra varianter av temat, utan
mer som en missförstådd ungdom. Man menar i filmen att hon har både man och
kvinna i sig, vilket eventuellt kan tolkas som att hon inte trivs i sin egen
kropp (könsbyte). Det är kanske att gå ett steg längre än nödvändigt men det
var min spontana reaktion när jag såg filmen. Man kan alltså säga att denna
karaktär, vars namn kommer att vara mycket lätt att glömma bort (Eun-Suh), är
betydligt djupare än vad man är vad vid från tidigare kontakt med
ringmytologin. Mer genomarbetade karaktärer överlag alltså.
Själva bandet som faktiskt inte
spelar en lika central roll här, åtminstone inte visuellt sett, är inte lika
välgjort som i de andra versionerna av filmen men det gör ingenting eftersom
omständigheterna runt omkring inte heller kräver detta. Man fokuserar helt
enkelt på andra saker. Självklart är det ändå en viktig del av filmen och ett
mysterium ligger helt klart inbakat i bilderna.
Tydligen ska den här filmen vara
mer trogen Kôji Suzukis bok än någon av de andra adaptionerna, men jag har inte
läst den och kan inte uttala mig om det är korrekt eller inte. Filmens natur är
dock ofta mer bok-lik än någon av de andra, man märker en viss skillnad i
berättarteknik och att det inte fokuseras lika mycket på visuella effekter. Jag
kan inte se någon nackdel i detta då jag anser att det ofta förhöjer spänningen
att inte visa för mycket.
En bra film som rekommenderas
varmt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar